8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

1.Det klassas som en hypotes eller andrahandsuppgift: Inom juridiken innebär "hörsägen" (hearsay) att någon vittnar om vad någon annan har sagt eller gjort. Om anmälan dessutom bygger på antaganden, rykten eller teorier utan direkta källor, sjunker bevisvärdet markant under det som normalt krävs i domstol. Det blir snarare en skrivbordshypotes än ett faktiskt bevis
2.När ett ärende väl prövas i domstol ska bevisningen granskas sakligt. En orosanmälan som helt saknar förankring i direkta möten, observationer eller konkreta journalanteckningar har ett allvarligt bristande bevisvärde
3.Att en sakkunnig uttalar sig om personer de aldrig träffat strider mot grundläggande principer om objektivitet och saklighet som myndigheter och läkare ska förhålla sig till enligt Regeringsformen
Diskutera runt dessa till att börja med

Om du kan låta bli att bli arg och gorma så vill jag försynt påtala att sannolikhetskravet vid akuta bedömningar ställer lägre krav. Domstolen ser en ”sakkunnig” som varnar för livsfara, och då trumfar sannolikhetskravet och skyddsprincipen övriga krav i det korta tidsperspektivet.

Det här betyder INTE att jag försvarar det som hänt. Men skandalen är att Ingrid Segerberg skickade denna orosanmälan. Som jag uppfattat saken så var det Lars Ekstav som drog in henne.

Får säga att jag inte håller med dig här. När det hade gått så långt som det hade och utifrån vad som har framkommit så var IS reaktion förståelig. I den kontexten så var det även rimligt att nämna hennes CVK utifrån att man hade en MbP-misstanke.

Skandalen är att man har agerat alltför passivt under längre tid vilket tillät situationen att eskalera som den gjorde samt att man rörde till dokumentationen vilket försvårade för andra inblandade i äre att förstå sammanhanget (vilket i sin tur ledde till IS agerande).

Därmed inte sagt att vården är enskilt ansvarig för att ärendet gick snett. Många fel som ackumuleras tills dess att ärendet blir "akut".

Ursäkta doktorn, men kan du redovisa källan på "vad som framkommit"..

Enligt Esolutuon-utredningen så är det inte samma typ av oro alls från behandlande läkarteam.

Jag får inte ihop din logik här alls.

1-3 Är du säker på att ni har pratat om hur en förvaltningsrätt dömer i LVU mål? Det stämmer nämligen inte alls.

Socialnämnden är en egen myndighet som träffas av en massa olika rättsliga principer. Som följd av dessa ses utredningen från nämnden i kombination med vad som framkommer vid den muntliga förhandlingen som bevisning. Man kan ha åsikter om detta förhållande, men det är så det ser ut.

Anmälan behöver inte ens vara sann eller gälla samma sak om utredningen visar på påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. Det gjorde utredningen i aktuellt mål. I båda prövningarna vilket senare har visat sig korrekt eftersom flickan mår mycket bättre efter avslutad vård.

När det gäller sakkunniga verkar det också ha blivit missuppfattningar.
En sakkunnigs uppgift är att prata om just det som du hävdar den inte gör. Om hur det förhåller sig i en sak i allmänhet utan att behöva ha närmare eller ens någon vetskap om situationen i aktuellt mål. T ex svara på frågan: Vilka typer av skador är möjliga att få givet det gärningspåstående som åklagaren gör gällande.

De kallas alltså för sakkunnig och skiljer sig härigenom från vittnen som har förstahandsinformation. Sen finns också sakkunnigvittne. Dessa kallas i sin roll som experter och har gjort en bedömning av aktuellt mål. Frågan till ett sådant vittne blir: ”Givet vad som framgår av rättsläkarens rapport som du studerat är de skador som den målsägande uppvisar förenliga med åklagarens gärningspåstående?”

Deras fackkunskap inom ett område gör det möjligt för rätten att navigera i komplicerade tekniska, medicinska eller andra frågor där rätten saknar närmare kunskap. Generellt kanske man kan säga att parterna kallar sakkunnigvittnen till styrkande av sin talan och rätten kallar sakkunniga för att utreda komplicerade situationer.

Domstolarna är fria att värdera vittnen och sakkunniga hur de vill och är proffs på det så du behöver inte vara orolig för att de ger en hörsägen någon större vikt.

Barnskyddsteamen jobbar generellt sett ganska lite med patientkontakt som jag uppfattat det, deras jobb är att stötta andra inom vården i frågor som rör barn som far illa. Att de därför ofta utgår från journaler och kan se mönster på andra sätt än behandlande läkare är därför inte så konstigt tänker jag. Undantaget är att de ibland bemannar läkarundersökningar som sker på barnahus.

Med tillägget att skillnaden i frågan om akut oro eller ej mellan olika läkare, gissningsvis, beror på den långtgående viljan att behålla den lilla behandlingsallians som ändå fanns hos behandlande läkarteam så håller jag med dig helt. Det förefaller därmed inte alls orimligt att någon som kommer helt utifrån och lägger pusslet kommer till en helt annan, och mycket mer akut slutsats. Det är som jag uppfattar det just deras roll dessutom?

I den kontext hon är anställd så är det hennes roll. Detta kan givetvis diskuteras men det är lite av en större fråga för vården.

Väcks misstanken från hennes sida utifrån allt som framkommer i journalen och från diskussionen i grupp med de berörda så har hon utifrån vårdens ansvarafråga agerat helt rätt. Sen vet jag inte hur hon har formulerat sig i orosanmälan exakt. Att nämna att flickan har CVK som KAN användas till att skada ter dig rimligt att nämna i kontexten MbP men det är ju en helt annan sak om man har nämnt att en sådan handling är sannolik.

Nej, behandlande läkarteam hade inte samma oro (även om även de orosanmälde situationen vilket föranledde beslutet avseende omsorgsbrist).

Detta var en utomstående som läste journalen och såg mycket som hon inte kunde få ihop medicinskt. Detta möjligt utifrån att det var slarv i dokumentationen som bidrog till att bilden inte gick ihop. Men även kring det övriga vi har diskuterat gällande diskrepansen avseende matintag och tillväxtkurva.

Utifrån detta så ser jag det som att det utifrån hennes roll var helt naturligt att tanke kring MbP väcktes. Det är barnskyddsteamets specialområde (detta är en separat diskussion).

Får hon en sådan misstanke så måste hon utifrån hennes arbeta orosanmäla denna. Allt annat vore tjänstefel.

Socialen har tagit detta på allvar och agerat. Det de får kritik för är att de inte har gjort en noggrann intern utredning utan hastat fram besluten. Det är inte min kompetens så det kan jag inte uttala mig om.

Jag vet inte om detta tillför något till diskussionen men generellt sett kan jag nog tycka att socialtjänsten är onödigt pigg på att använda umgängesbegränsning lite slentrianmässigt när det är för komplicerat att få igång ett fungerande umgänge om föräldrarna är stökiga eller barnens reaktioner på umgänge inte är vad man vill att detbska vara. Det är helt kass och förtjänar kritik.

I detta fall ser jag en tydlig tanke bakom umgängesbegränsningen och senare även dess successiva avveckling. Den verkar också haft eftersökt effekt.

Kommer en orosanmälan från barnskyddsteamet som innefattar så allvarlig oro tror jag inte du hittar en socialtjänst i Sverige (eller nämnd, eller nämndsordförande) som gräver vidare i någon större omfattning inför det omedelbara omhändertagandet.

Jag tycker det är ett rimligt förhållningssätt, myndigheter ska kunna lita på andra myndigheter.

Men allt hänger givetvis på allvarsnivån i orosanmälan.

Precis. En utomstående läste journalen utan att lyssna på det team som faktiskt träffat mamman och Elsa. Och vad sa polisen och domstolen om detta? Det är inget annat än fria fantasier doktorn

Det är inte "fria fantasier". Det behandlande teamet kan potentiellt sett vara så nära att de har svårt att se vari problematiken ligger. Ibland är det bra att en utomstående ser på situationen. Väcks oro så ska det anmälas.

Exakt varför tanken väcktes är det vi försöker diskutera. Den kom inte från tomma intet. Det är många faktorer som spelar in där droppet och diskrepansen mellan tillväxt och rapporterat matintag är centralt.