Gissa Bokcitatet

Philippa Gregory var rätt. Det var en bok som hette Boleyns förrädare om jag minns rätt. Anna Boleyn var frun som blev halshuggen. Berättare var hennes svägerska Jane Boleyn.
Din tur!

Tack! Jag återkommer under helgen med ett nytt citat. Måste grunna litet på mitt val.

"I know that words cannot move mountains, but they can move the multitude - we've proven that time and time again. People are more ready to fight and die for a word than for anything else. Words shape thought, stir feeling, and force action. They kill and revive, corrupt and cure."

"Människor levde där, hopkrökta kring sig själva, fångna av buller och prasslanden, utan att tänka på någonting. De glömde detaljer. De såg inte dammet och flugorna, de brydde sig inte ens om de lätta störningar som sakta steg upp ur deras innersta för att påminna dem om vilka de var. De hade också glömt bort honom, Roch; hans plats vid rådfrågningsdisken stod tom, men det spelade ingen roll. De fortsatte att arbeta, att röra på läpparna, att bläddra i kataloger och kassaböcker, utan att veta att tiden gick, fort, mycket fort, sekund efter sekund, och att de omärkligt närmade sig förintelsen och döden. Några hundra dagar hade de kvar, inte mer, innan de alla, var och en, skulle falla ihop i sin fläckiga säng och undan för undan ge upp andan."

Vi har en regel här som säger att man först måste gissa rätt på det aktuella citatet innan man själv får citera.

Välkommen med gissningar!

Tror jag läst den och att den var på Babel! Men minns inte namnet. Författare från ett ovanligt land?

Defoes Pestens år?

Jag kan svara både ja och nej på den frågan. Med förhoppning om att det blev begripligt.




Nej tyvärr fel. Författaren jag söker är samtida. På sätt och vis rätt världsdel men delvis inte.

"Om det bara ville bli natt för alltid, i städerna och på bergssluttningarna; en praktfull, tyngdlös natt, utan vare sig måne eller stjärnor, utan någonting som kunde stiga upp och lysa i dunklet, utan någonting som kunde tina upp tingen. En svart natt, varken blå eller brun, utan blint svart mörker; en natt där alla ljuskällor vore förintade, alla glödande cigaretter och brinnande tändstickor slocknade. Där fosforlysande urtavlor, lysmaskar, och röda baklyktor vore söndertrampade. Söndertrampade i ursinne, ihjälslagna med käppar, kvävda under dynorna. Man skulle ha tillbringat månader med att krossa gatlyktorna, sticka ut ögonen på kattorna, släcka alla dessa otäcka gnagande små gnistranden, som gör ont. Man skulle ha krossat alla speglar, av fruktan för att de skulle uppfånga någon vilsekommen ljusstråle och i all enfald skicka den vidare, långt bort. Och när ingenting fanns kvar på jorden, annat än nattens svarta gardin, skulle man ha dragit den över huvudet och då skulle man äntligen haft det skönt.

Fängslande prosa. Författaren ett stort namn?
Drar till med Orhan Pamuk som min andra gissning.

Kan inte frigöra mig från tanken att boken handlar om pest. Fast Pamuks bok om pest kan det väl inte vara med tanke på tidsmarkörerna.

Författaren bor i England, men är född någon annanstans då? Boken jag tänker på handlade om att när man var död hade man viss tid på sig att göra vadå? Hitta hur man blev mördad? Men kan absolut varken minnas namn eller titel.

Maali Almeidas sju månar

av Shehan Karunatilaka

är den jag tänker på. Det var det där med rådfrågnings disk, men sju dagar? Och inte heter han Roch.

Nej inte pest. Mer än slags mental farsot som likväl även kan ta sig fysiska uttryck.

Författaren är ett tämligen stort namn men knappast läst av de breda skarorna. Han har en viktig sak gemensam med Pamuk (ej kultur eller nationalitet).

Du tolkar min förmodligen svårtydda ledtråd fel. Det handlar inte om ett land som sträcker sig över två världsdelar.



Tyvärr fel. Det handlar inte om mord.

Författaren är inte engelsman och bor inte heller där. Jag skrev att det delvis var samma världsdel som Defoe.

Citaten är hämtade ur en novellsamling med en löst sammanhållen men likväl tydlig tematik. Nedanstående är från en annan novell än de två övriga:

Istället för att krypa ner i den varma grop han hade grävt åt sig i sängen, gick han fram till skrivbordet, drog fram en stol och satte sig. Han huttrade till: den tunna pyjamasen var för lätt för årstiden. Men varken kylan, tystnaden eller någonting annat yttre kunde få honom att röra sig. Han var helt upptagen av det intensiva tomrum som uppfyllde honom och som tvang honom att sitta kvar med huvudet lyftat och båda armarna vilande mot bordskanten. Han stirrade på väggen framför sig, och det var knappt han vågade andas; hans hjärna hade genom någon sällsam metarmorfos förvandlats till ett konstigt djur, en mask till exempel som krökte sig på jakt efter något okänt föremål. Det kalla djuret krälade omärkligt framåt, hejdade sig och vred undan för undan på sin korta breda kropp för att titta bakom sig. Det hade inga ögon utan nånting som liknade antenner eller hornen på en snigel, som lugnt stack ut från brosket och försiktigt trevade på innersidan av skallen som var täckt av rosafärgade hjärnvindlingar.