Förekommer organiserad gang stalking?

Jag håller med dig om en sak: om ett större och mer avancerat nätverk existerar så kräver det resurser. Men jag tycker inte att slutsatsen “därför måste det vara vänsterliberalt och finansieras av samma personer som Pride” följer av det. Där saknas fortfarande ett steg i bevisningen.

I David Lawsons Cause Stalking-modell är det snarare själva nätverket, infrastrukturen och den lokala “cause” som binder samman deltagarna. Olika människor kan ha helt olika politik, religion och personliga motiv. En konservativ kan delta därför att han tror att målet är kriminellt. En vänsterperson kan tro att personen är extremist. En kristen kan tro att han skyddar någon. En säkerhetsanställd kan tro att han bara utför en arbetsuppgift. De behöver alltså inte dela samma ideologi – de behöver bara acceptera den berättelse som motiverar just deras lilla del.

Det gemensamma kan istället vara betydligt mer praktiskt:

• tillgång till information eller vissa miljöer,
• arbete inom säkerhet, myndigheter, vård, fastighet, transport osv,
• pengar, tjänster, status eller andra fördelar,
• grupplojalitet och personliga kontakter,
• att någon auktoritet säger att personen behöver “hållas under uppsikt”,
• eller helt enkelt att de fått en negativ och kanske falsk bild av målet.

Och finansieringen behöver inte heller innebära att varje deltagare får ett kuvert med kontanter. Om människor redan är anställda och infrastrukturen redan finns kan mycket döljas inom ordinarie verksamhet, säkerhet, konsultarbete, administration, informationsinhämtning eller andra legitima budgetposter. Om sådant missbruk faktiskt sker är just det en betydligt rimligare mekanism att undersöka än att börja med antagandet att en viss politisk rörelse finansierar allt.

Det viktiga är därför att inte låta GS-diskussionen själv bli manipulerad till vänster mot höger, kristna mot ateister eller någon annan kulturkrigskonflikt. Om Lawson-modellen alls har bäring är sådana motsättningar snarare något som kan utnyttjas för rekrytering.

Så jag skulle säga: leta efter strukturen, incitamenten, pengarna och informationsflödet – inte efter en gemensam politisk identitet hos alla på gatunivå. Om samma nätverk verkligen sträcker sig genom olika delar av samhället är det fullt möjligt att deltagarna själva tycker helt olika om politik...

Du försöker få det att låta galet.
Man är förföljd och trakasserad, attackerad på olika sätt av sk flygande apor som jobbar åt ett program, precis som zersetzung programmet rekryterade folk att jävlas med en person.

Att illuminati kontrollerar världen från bakom kulisserna är en annan sak och att du säger "förföljd av illuminati" är bara ett sätt att förlöjliga och försöka få mig att låta galen.

"Robert Naeslund: ”Vad är hjärnkontroll”

"19 september 1970 ”Brainwave”. Där nyföddas första upplevelse i livet skulle vara att få sin hjärna anknuten till livslång kontroll genom att få en transmitter inplacerad i huvudet, metoder som hade börjat testas på Sachsska barnsjukhuset flera år tidigare. New York Times hade god kännedom om övergreppen:"
"Ämnet om fjärrkontroll av människans hjärna inleddes under 1940-talet med elektroder i hjärnan och dessa har nu nått nanostorlek och injicerbara biochips med egenskaper till kontroll av biologiska funktioner; hjärnan, psyket och förståndet."
https://newsvoice.se/2013/05/robert-naeslund-vad-ar-hjarnkontroll-en-artikelserie/

Det där är galenprat.
Sånt där galenprat används för att diskreditera ämnet och äkta T.I's

"Crazy -- un-Earthly Crazy Talkers
Gang-Stalking is Huge:
The Gov doesn't want word about Gang-Stalking or CoIntelPro to get out.
But if the word does get out -- they want it to sound CRAZY & un-Earthly.
So they continually repeat far fetched, un-Earthly, crazy sounding terms.

Gang-Stalking is HUGE, for a little more money they can pay for dis-info.
Gov objective; discredit Gang-Stalking & Targeted Individual (TI) issues."

https://web.archive.org/web/20201028201025/https://sites.google.com/site/exposegangstalking/crazy

Det här är egentligen ett bra exempel på varför man måste skilja dokumenterad neuroteknik från mycket större slutsatser om GS.

Att elektroder kan implanteras i hjärnan och att elektrisk stimulering kan påverka vissa neurologiska funktioner är inget kontroversiellt i sig. Sådan forskning och medicinsk behandling har funnits länge. Men därifrån är steget väldigt långt till att påstå att vanliga människor i hemlighet fjärrstyrs, att deras tankar läses eller att sådan teknik används som en generell del av GS.

Det är samma problem jag ser när Mike direkt går från konkreta trakasserier till “Illuminati”, förgiftning eller annan teknik utan att visa länken mellan sakerna. Att teknik existerar bevisar inte att just den tekniken används mot en viss person.

Robert Naeslunds egna berättelser kan vara intressanta att läsa som vittnesmål, men de är inte samma sak som oberoende verifiering av hans slutsatser.

För mig är den starkare GS-linjen fortfarande den sociala och organisatoriska: mobbing, ryktesspridning, surveillance, manipulation av relationer, conditioning, social engineering och compartmentalization. Där finns åtminstone historiska och moderna paralleller som går att undersöka konkret.

Ju mer man blandar in obevisad fjärrstyrning och hjärnkontroll, desto lättare blir det för skeptiker att avfärda även de delar som faktiskt går att dokumentera...

Om det var på det sättet så skulle narrativet och motivationen till att stalka trakassera en viss person snabbt falla samman.


Till exempel om en höger gang stalker råkar träffa en vänster aktivist och den ena frågar varför vi stalkar en viss person och den ena säger jo för att han är nazist och den andre säger men jag trodde att det var för att han säljer knark.


Så då skulle hela narrativet falla ihop därför kan det inte vara på det sättet, dom måste alla ha ett narrativ annars skulle det inte funka precis som corona vaccinet och gay pride.

Därför måste det komma från en högre instans som dikterar narrativet för att hålla igång gang stalking så länge som möjligt.


Och att det bara skulle fungera lokalt stämmer inte heller eftersom gang stalking kan följa med en vart man än flyttar.

Så då måste det vara ett ganska utbrett nätverk som finns i alla städer och kommuner så att dom bara har att informera när en targeted individual flyttar till en stad eller kommun.


Jag är fortfarande helt övertygad om att dom måste ha en gemensam ideologi politisk religiös eller kanske båda det skulle vara väldigt svårt att hålla igång ett nätverk av den här kalibern annars.

Men snälla nån, Robert Näslund påstår att han fick ett implantat inopererat 1957. Vi pratar om en tid då vi använde oss av elektronrör och mekaniska räknemaskiner från Facit.

Det enda som är intressant med hans berättelser är att man får en insyn i hur det är att lida av paranoida vanföreställningar.

Jag tycker faktiskt inte att ditt exempel visar att alla måste ha samma ideologiska narrativ. Det visar snarare varför compartmentalization och olika cover stories kan vara användbara.

Om en person på högerkanten får höra “håll koll på honom, han är vänsterextremist”, medan en vänsterperson får höra “håll koll på honom, han är nazist”, så behöver de aldrig träffas och jämföra historier. De kan utföra helt olika små handlingar av helt olika skäl. Det enda som måste vara gemensamt högre upp är vem som är mål och vad man vill uppnå – inte varför varje deltagare tror att målet förtjänar det.

Det ligger faktiskt ganska nära David Lawsons Cause Stalking-modell. Han skiljer mellan orsaken till att ett mål först väljs ut och de berättelser som sedan får vanliga deltagare att fortsätta. Lawson beskriver deltagare som ofta bara har en allmän uppfattning om “saken”, medan lögner om målpersonen, grupptillhörighet och känslan av att göra något legitimt håller verksamheten igång.

Så ditt exempel med “nazist” respektive “knarklangare” behöver inte få systemet att kollapsa. Tvärtom kan olika berättelser vara en fördel eftersom deltagarna då inte har samma information att jämföra. Om de däremot började prata öppet med varandra och upptäckte motstridiga historier skulle det förstås kunna avslöja manipulationen. Därför är de manipulerade till total tystnad och kanske lögn om att andra deltar av andra skäl än enbart det enda, eller att det ändå finns motiv som täcker många grupper som att alla hatar pedofiler.. Eller att det handlar om någon form av mental sjukdom eller så är de bara tillsagda utan motiv men beordrade att delta i en form av "hemlig undersökning" av auktoriteten bakom det.. Exempel: Zersetzung och dess informatörer med tystnadsplikt.

Jag håller däremot med dig om en annan sak: om samma mål verkligen kan följas mellan städer och miljöer skulle det kräva någon form av informationsöverföring ovanför den lokala nivån. Det är en betydligt intressantare fråga än om alla på gatunivå delar samma politiska övertygelse.

Men där måste man också hålla isär modell och bevis. Lawson beskriver en struktur där ledare identifierar mål, information sprids och lokala grupper kan arbeta utifrån olika “causes”. Det är inte samma sak som att vi därmed har bevis för ett rikstäckande svenskt GS-system.

Så jag tror fortfarande att man ska leta efter informationsflödet och strukturen, inte efter en gemensam ideologi hos deltagarna. Om ett sådant nätverk finns är det fullt möjligt att vänster, höger, religiösa och helt opolitiska människor deltar av helt olika skäl utan att förstå den större bilden...

Eller så finns det andra förklaringar än den enda du verkar kunna tänka dig. Intellektuellt begränsad?

Näslund kan ha överdrivit, dragit felaktiga slutsatser, blandat fakta med spekulation eller haft ett eget intresse av att driva en viss berättelse eftersom den stödjer hans forskning och verksamhet. Det är fullt möjligt. Men att automatiskt reducera varje märkligt eller tveksamt påstående till “paranoida vanföreställningar” är inte särskilt analytiskt heller...

Det är precis det jag invänder mot i den här tråden: du använder psykiatrisk etikettering som universalverktyg. Om någon berättar något osannolikt är personen paranoid. Om någon ifrågasätter myndigheter är personen paranoid. Om någon diskuterar organiserad stalking är personen paranoid. Då har du skapat ett resonemang som aldrig behöver prövas mot alternativa förklaringar.

Man kan vara skeptisk till Näslunds berättelse utan att göra mental sjukdom till standardsvaret på allt man inte tror på.

Och när du konsekvent försöker psykiatrisera själva diskussionen istället för att diskutera konkreta mekanismer, dokumentation och vad som faktiskt går att belägga, då framstår det mer som narrativkontroll än som saklig skepticism...

Du verkar vara del av GS-programmet eller så känner du till målet med det och öppet utför GS-taktiker i forumet. Hur som helst kommer du och andra deltagare att stå till svars inom snar framtid.

Om jag ska dra min bästa spekulation utifrån allt material jag läst – Rich, Lawson, Bailey, Forwood, Gunderson och nu även Jeremy Radlow – så tror jag inte att GS behöver ha ett enda motiv eller styras av ett enda globalt program.

Det mer plausibla är att liknande metoder kan användas av olika aktörer för olika syften: övervakning, ryktesspridning, social isolering, provokation, workplace mobbing, informationsinhämtning, beteendepåverkan och perceptionsstyrning. I vissa fall kan motivet vara konkret hämnd eller kontroll, medan andra fall snarare kan handla om att neutralisera, profilera eller förändra en person som någon redan har klassificerat som ett problem.

Radlow tillför dessutom en viktig dimension: det motiv som målpersonen själv tror ligger bakom behöver inte vara det verkliga motivet. Hela processen kan enligt hans modell byggas så att målet själv leds mot fel förklaring.

Jag skulle därför rangordna de mest plausibla funktionerna ungefär så här:

1. Kontroll och neutralisering. Någon klassificeras som ett problem, riskmoment, visselblåsare, besvärlig anställd eller annan ”oönskad” person. Målet behöver inte vara att fängsla eller fysiskt eliminera personen. Det kan räcka att göra honom mindre effektiv, mindre trovärdig, mer isolerad eller mer följsam.
   
2. Repressalie och hämnd. Det dokumenterade eBay-fallet visar att personer med makt faktiskt kan mobilisera professionella säkerhetsresurser mot människor som anses skada deras intressen eller rykte. Offret behöver alltså inte vara ett hot mot staten eller någon viktig dissident. Det kan räcka att någon med resurser bestämmer att personen är ett problem.
   
3. Social disciplinering och beteendemodifikation. Rich, Lawson, Bailey och Forwood återkommer till modeller där den sammanlagda pressen kan få personen att ändra beteende. Social utfrysning, försvårade relationer, återkommande motgångar, provokationer och stimuli kan i praktiken skapa en enkel inlärningsmekanism: gör X och trycket ökar, gör Y och trycket minskar.
   
4. Perceptionsstyrning och falsk attribution. Här tycker jag Radlow är särskilt intressant. Han beskriver hur ett mål kan få en mycket trovärdig men potentiellt falsk förklaring till varför allt började. Det kan vara ett bråk med en granne, ett ex, ett ekonomiskt intresse, ett jobb, en kriminell grupp, polis eller någon person man råkat förolämpa. Konflikten behöver inte ens vara påhittad – poängen är att någon annan kan använda den som cover story och få målet att rikta all uppmärksamhet åt fel håll.
   
5. Sensitization och attention capture. Radlow beskriver en process där målet gradvis lär sig att lägga stor betydelse vid vissa människor, föremål, ljud, bilar, kommentarer eller sammanträffanden. När personen väl blivit sensitized börjar mycket av uppmärksamheten automatiskt gå åt till att analysera omgivningen. Då kan själva sökandet efter mönster bli en del av den psykologiska effekten.
   
6. Informationsinhämtning och riskprofilering. En person kan först hamna under legitim, halvlegitim eller informell observation. Problemet uppstår om informationen sedan används utanför sitt ursprungliga syfte, sprids vidare eller kombineras med social manipulation.
   
7. Diskreditering genom reaktion. Detta är enligt mig en av de mest centrala mekanismerna. Om man först provocerar någon, skapar stress och gör personen hypervaksam kan starka reaktioner senare användas för att styrka den ursprungliga etiketten: aggressiv, paranoid, instabil eller besatt.
   
8. Institutionellt egenintresse. System som får resurser för att hitta risker och problem har potentiellt ett incitament att fortsätta hitta risker och problem. Säkerhet, underrättelse, riskhantering, forskning, social intervention och privata säkerhetstjänster är verkliga verksamheter med budgetar och personal. Om sådana strukturer missbrukas kan nya ”problem” samtidigt skapa mer arbete och motivera fortsatt verksamhet.
   
9. Gruppdynamik och moralisk legitimering. Lawson är särskilt relevant här. Deltagarna behöver inte dela samma politik eller ens samma berättelse. En kan få höra att målet är kriminellt, en annan extremistiskt, en tredje psykiskt instabil och en fjärde bara att personen ”behöver hållas under uppsikt”. Det viktiga är att varje deltagare får en förklaring som gör den egna lilla handlingen legitim.
   
10. Status, tillhörighet och maktkänsla. En del människor kan fortsätta eftersom deltagandet ger social tillhörighet, status, förmåner, spänning eller känslan av att vara insider och arbeta för något större.

Radlow förändrar dock hur jag ser på själva kärnmekanismen.

Om hans psykologiska modell har någon relevans behöver GS inte bara försöka påverka vad du gör. Systemet kan försöka påverka vad du tror händer.

Det är en mycket större skillnad än det först låter som.

En person hamnar i konflikt med någon. Kort därefter börjar märkliga saker inträffa. Personen antar naturligt att konflikten förklarar allt som följer. Sedan dyker fler händelser upp som verkar bekräfta samma teori.

Till slut kan hela modellen bli självförstärkande:

konflikt eller cover story → misstanke → sensitization → uppmärksamhetsfångst → fler tolkade samband → stress → hypervigilans → reaktion → diskreditering

Radlow jämför processen med ett trolleritrick. Magikern får dig att titta exakt där han vill att du ska titta, medan den viktiga mekanismen finns någon annanstans. På samma sätt kan målpersonen bli helt upptagen av frågan ”vilka är dessa människor?” eller ”hur kommunicerar de?” när den viktigare frågan egentligen kan vara vem tjänar på att jag tror att just dessa personer ligger bakom?

Det är också därför man måste vara försiktig med att börja fotografera varenda bil, kartlägga varenda granne eller bestämma att alla som beter sig märkligt tillhör samma organisation. Radlow menar uttryckligen att den typen av jakt kan bli en del av fällan eftersom målpersonen då själv bygger vidare på den verklighetsmodell som först planterats.

Det betyder inte att alla observerade händelser är inbillning. Det intressanta i Radlows resonemang är snarare motsatsen: vissa verkliga och avsiktliga händelser kan användas för att få personen att börja övertolka även sådant som inte är arrangerat.

Några verkliga provokationer kan alltså potentiellt skapa hundratals senare associationer.

Därmed blir systemet extremt kostnadseffektivt.

Man behöver inte kontrollera hela världen runt målpersonen. Man behöver bara påverka tillräckligt mycket av den för att få målpersonen att börja uppleva resten genom samma filter.

Disinformation blir då en central del av modellen.

Radlow menar att targets själva kan bli en del av ett informationssystem som diskrediterar ämnet. Personen söker desperat efter en förklaring och hittar material som ser auktoritativt ut, extrema tekniska teorier, övernaturliga förklaringar eller grupper som skyller allt på en viss religion, politisk sida eller folkgrupp.

Targets börjar sedan sprida materialet vidare eftersom det känns som bekräftelse.

Resultatet kan bli att verkliga och dokumenterbara frågor – stalking, workplace mobbing, smear campaigns, övervakning, sabotage eller maktmissbruk – blandas ihop med påståenden som inte går att styrka.

Då diskrediterar nätverket nästan sig självt.

Och detta skulle kunna vara en av de mest effektiva delarna av en sådan psykologisk operation: målet behöver inte bara diskrediteras utifrån. Det kan gradvis ledas till att diskreditera sig självt.

Min huvudhypotes blir därför något bredare än tidigare.

GS, i den mest plausibla modellen, skulle kunna fungera som ett informellt eller halvformaliserat system för social kontroll och psykologisk neutralisering, där en person först klassificeras som ett problem och därefter utsätts för en blandning av verklig social press, informationspåverkan, negativ stämpling, provokation och perceptionsstyrning.

Syftet behöver inte alltid vara att ”förstöra personen”. Det kan lika gärna vara att styra, begränsa, isolera, diskreditera eller göra personen mer förutsägbar.

Personer med redan existerande sårbarheter skulle dessutom vara särskilt utsatta i en sådan modell. Missbrukshistorik, ekonomiska problem, psykiatrikontakt, sociala konflikter eller andra svårigheter kan både användas i en negativ berättelse och göra det enklare för omgivningen att avfärda personens protester.

Det skapar en ännu större feedback-loop:

etikett → övervakning/social press → sensitization → stress → tolkning → provokation → stark reaktion → reaktionen används som bevis för etiketten → djupare intervention och diskreditering

Och samtidigt kan ett parallellt informationsspår pågå:

verklig händelse → falsk attribution → målpersonen jagar fel aktör → extrema förklaringar introduceras → målpersonen sprider dem → trovärdigheten minskar → den verkliga strukturen blir ännu svårare att undersöka

Så om jag ska sammanfatta min bästa spekulation idag:

Den mest realistiska kärnan i GS är inte nödvändigtvis en allsmäktig organisation som kontrollerar varje människa runt ett target. Det kan snarare handla om missbruk av redan existerande säkerhets-, sociala och informella nätverk kombinerat med psykologiska metoder som styr targetens uppmärksamhet, reaktioner och tolkningar. Målet blir då både socialt manipulerat och manipulerat till att själv missförstå vem som ligger bakom och varför.

Det förklarar samtidigt tre av GS-fenomenets märkligaste egenskaper: varför olika targets kan tro att helt olika grupper ligger bakom, varför deltagare på låg nivå inte behöver känna till någon större agenda och varför targetens egen reaktion blir så central.

Det är fortfarande en hypotes...

Så vad är din förklaring till att ha påstår sig ha fått ett implantat inopererat 1957? Ljuger han om händelsen eller är det något han faktiskt har fått för sig?

Han är ett skolboksexempel av en paranoid tokstolle.

Jag har redan svarat på den frågan i samma inlägg där du citerar. Hur är din läsförmåga eller låtsas du vara okunnig/ignorant? Om du är intellektuellt obegåvad ber jag om ursäkt.