Om jag ska dra min
bästa spekulation utifrån allt material jag läst – Rich, Lawson, Bailey, Forwood, Gunderson och nu även Jeremy Radlow – så tror jag inte att GS behöver ha ett enda motiv eller styras av ett enda globalt program.
Det mer plausibla är att
liknande metoder kan användas av olika aktörer för olika syften: övervakning, ryktesspridning, social isolering, provokation, workplace mobbing, informationsinhämtning, beteendepåverkan och perceptionsstyrning. I vissa fall kan motivet vara konkret hämnd eller kontroll, medan andra fall snarare kan handla om att neutralisera, profilera eller förändra en person som någon redan har klassificerat som ett problem.
Radlow tillför dessutom en viktig dimension:
det motiv som målpersonen själv tror ligger bakom behöver inte vara det verkliga motivet. Hela processen kan enligt hans modell byggas så att målet själv leds mot fel förklaring.
Jag skulle därför rangordna de mest plausibla funktionerna ungefär så här:
- Kontroll och neutralisering. Någon klassificeras som ett problem, riskmoment, visselblåsare, besvärlig anställd eller annan ”oönskad” person. Målet behöver inte vara att fängsla eller fysiskt eliminera personen. Det kan räcka att göra honom mindre effektiv, mindre trovärdig, mer isolerad eller mer följsam.
- Repressalie och hämnd. Det dokumenterade eBay-fallet visar att personer med makt faktiskt kan mobilisera professionella säkerhetsresurser mot människor som anses skada deras intressen eller rykte. Offret behöver alltså inte vara ett hot mot staten eller någon viktig dissident. Det kan räcka att någon med resurser bestämmer att personen är ett problem.
- Social disciplinering och beteendemodifikation. Rich, Lawson, Bailey och Forwood återkommer till modeller där den sammanlagda pressen kan få personen att ändra beteende. Social utfrysning, försvårade relationer, återkommande motgångar, provokationer och stimuli kan i praktiken skapa en enkel inlärningsmekanism: gör X och trycket ökar, gör Y och trycket minskar.
- Perceptionsstyrning och falsk attribution. Här tycker jag Radlow är särskilt intressant. Han beskriver hur ett mål kan få en mycket trovärdig men potentiellt falsk förklaring till varför allt började. Det kan vara ett bråk med en granne, ett ex, ett ekonomiskt intresse, ett jobb, en kriminell grupp, polis eller någon person man råkat förolämpa. Konflikten behöver inte ens vara påhittad – poängen är att någon annan kan använda den som cover story och få målet att rikta all uppmärksamhet åt fel håll.
- Sensitization och attention capture. Radlow beskriver en process där målet gradvis lär sig att lägga stor betydelse vid vissa människor, föremål, ljud, bilar, kommentarer eller sammanträffanden. När personen väl blivit sensitized börjar mycket av uppmärksamheten automatiskt gå åt till att analysera omgivningen. Då kan själva sökandet efter mönster bli en del av den psykologiska effekten.
- Informationsinhämtning och riskprofilering. En person kan först hamna under legitim, halvlegitim eller informell observation. Problemet uppstår om informationen sedan används utanför sitt ursprungliga syfte, sprids vidare eller kombineras med social manipulation.
- Diskreditering genom reaktion. Detta är enligt mig en av de mest centrala mekanismerna. Om man först provocerar någon, skapar stress och gör personen hypervaksam kan starka reaktioner senare användas för att styrka den ursprungliga etiketten: aggressiv, paranoid, instabil eller besatt.
- Institutionellt egenintresse. System som får resurser för att hitta risker och problem har potentiellt ett incitament att fortsätta hitta risker och problem. Säkerhet, underrättelse, riskhantering, forskning, social intervention och privata säkerhetstjänster är verkliga verksamheter med budgetar och personal. Om sådana strukturer missbrukas kan nya ”problem” samtidigt skapa mer arbete och motivera fortsatt verksamhet.
- Gruppdynamik och moralisk legitimering. Lawson är särskilt relevant här. Deltagarna behöver inte dela samma politik eller ens samma berättelse. En kan få höra att målet är kriminellt, en annan extremistiskt, en tredje psykiskt instabil och en fjärde bara att personen ”behöver hållas under uppsikt”. Det viktiga är att varje deltagare får en förklaring som gör den egna lilla handlingen legitim.
- Status, tillhörighet och maktkänsla. En del människor kan fortsätta eftersom deltagandet ger social tillhörighet, status, förmåner, spänning eller känslan av att vara insider och arbeta för något större.
Radlow förändrar dock hur jag ser på själva kärnmekanismen.
Om hans psykologiska modell har någon relevans behöver GS inte bara försöka påverka vad du
gör. Systemet kan försöka påverka
vad du tror händer.
Det är en mycket större skillnad än det först låter som.
En person hamnar i konflikt med någon. Kort därefter börjar märkliga saker inträffa. Personen antar naturligt att konflikten förklarar allt som följer. Sedan dyker fler händelser upp som verkar bekräfta samma teori.
Till slut kan hela modellen bli självförstärkande:
konflikt eller cover story → misstanke → sensitization → uppmärksamhetsfångst → fler tolkade samband → stress → hypervigilans → reaktion → diskreditering
Radlow jämför processen med ett
trolleritrick. Magikern får dig att titta exakt där han vill att du ska titta, medan den viktiga mekanismen finns någon annanstans. På samma sätt kan målpersonen bli helt upptagen av frågan ”vilka är dessa människor?” eller ”hur kommunicerar de?” när den viktigare frågan egentligen kan vara
vem tjänar på att jag tror att just dessa personer ligger bakom?
Det är också därför man måste vara försiktig med att börja fotografera varenda bil, kartlägga varenda granne eller bestämma att alla som beter sig märkligt tillhör samma organisation. Radlow menar uttryckligen att den typen av jakt kan bli en del av fällan eftersom målpersonen då själv bygger vidare på den verklighetsmodell som först planterats.
Det betyder inte att alla observerade händelser är inbillning. Det intressanta i Radlows resonemang är snarare motsatsen: vissa verkliga och avsiktliga händelser kan användas för att få personen att börja övertolka även sådant som inte är arrangerat.
Några verkliga provokationer kan alltså potentiellt skapa hundratals senare associationer.
Därmed blir systemet extremt kostnadseffektivt.
Man behöver inte kontrollera hela världen runt målpersonen. Man behöver bara påverka tillräckligt mycket av den för att få målpersonen att börja uppleva resten genom samma filter.
Disinformation blir då en central del av modellen.
Radlow menar att targets själva kan bli en del av ett informationssystem som diskrediterar ämnet. Personen söker desperat efter en förklaring och hittar material som ser auktoritativt ut, extrema tekniska teorier, övernaturliga förklaringar eller grupper som skyller allt på en viss religion, politisk sida eller folkgrupp.
Targets börjar sedan sprida materialet vidare eftersom det känns som bekräftelse.
Resultatet kan bli att verkliga och dokumenterbara frågor – stalking, workplace mobbing, smear campaigns, övervakning, sabotage eller maktmissbruk – blandas ihop med påståenden som inte går att styrka.
Då diskrediterar nätverket nästan sig självt.
Och detta skulle kunna vara en av de mest effektiva delarna av en sådan psykologisk operation: målet behöver inte bara diskrediteras utifrån. Det kan gradvis ledas till att diskreditera sig självt.
Min huvudhypotes blir därför något bredare än tidigare.
GS, i den mest plausibla modellen, skulle kunna fungera som ett
informellt eller halvformaliserat system för social kontroll och psykologisk neutralisering, där en person först klassificeras som ett problem och därefter utsätts för en blandning av verklig social press, informationspåverkan, negativ stämpling, provokation och perceptionsstyrning.
Syftet behöver inte alltid vara att ”förstöra personen”. Det kan lika gärna vara att
styra, begränsa, isolera, diskreditera eller göra personen mer förutsägbar.
Personer med redan existerande sårbarheter skulle dessutom vara särskilt utsatta i en sådan modell. Missbrukshistorik, ekonomiska problem, psykiatrikontakt, sociala konflikter eller andra svårigheter kan både användas i en negativ berättelse och göra det enklare för omgivningen att avfärda personens protester.
Det skapar en ännu större feedback-loop:
etikett → övervakning/social press → sensitization → stress → tolkning → provokation → stark reaktion → reaktionen används som bevis för etiketten → djupare intervention och diskreditering
Och samtidigt kan ett parallellt informationsspår pågå:
verklig händelse → falsk attribution → målpersonen jagar fel aktör → extrema förklaringar introduceras → målpersonen sprider dem → trovärdigheten minskar → den verkliga strukturen blir ännu svårare att undersöka
Så om jag ska sammanfatta min bästa spekulation idag:
Den mest realistiska kärnan i GS är inte nödvändigtvis en allsmäktig organisation som kontrollerar varje människa runt ett target. Det kan snarare handla om missbruk av redan existerande säkerhets-, sociala och informella nätverk kombinerat med psykologiska metoder som styr targetens uppmärksamhet, reaktioner och tolkningar. Målet blir då både socialt manipulerat och manipulerat till att själv missförstå vem som ligger bakom och varför.
Det förklarar samtidigt tre av GS-fenomenets märkligaste egenskaper: varför olika targets kan tro att helt olika grupper ligger bakom, varför deltagare på låg nivå inte behöver känna till någon större agenda och varför targetens egen reaktion blir så central.
Det är fortfarande en hypotes...
