Två relationer, två otroheter mot mig.

Ju mer du berättar, desto mer tänker jag att du faktiskt behöver få hjälp med den här kedjan av depression, ältande, kontroll, undvikande och starka känslor - inte med någon enskild grej som dejting eller social träning.

Du beskriver långvarig depression och nästan total anhedoni, väldigt mycket ältande och kontroll/förebyggande, en del tankemönster som åtminstone verkar ha OCD-liknande drag, stark rädsla för sårbarhet – och när du mår som sämst både tankar på döden och väldigt stark ilska mot andra.

Det är ganska mycket för en människa att försöka lösa ensam genom att förstå sig själv bättre. Och jag tror inte att problemet är att du saknar självinsikt – tvärtom verkar du ha väldigt mycket av den. Du behöver hjälp med vad man faktiskt gör med allt det du redan har förstått.

Och eftersom du uttrycker dig bättre skriftligt nu, hade jag på riktigt tagit med det du skrivit här till vården. Inte försökt återberätta allt från minnet. Låt dem läsa hur det faktiskt ser ut inifrån.

Jag tycker inte att du låter som någon som är ”färdig” eller bortom hjälp. Du låter som någon som är fruktansvärt trött, fastlåst och har burit så mycket själv väldigt länge – men som fortfarande kan tänka, känna, ompröva och faktiskt bli berörd när något når fram. Det tycker jag är värt att ta på allvar.

Det är bra att jag är lat. Det är tjejen som bajsade mig i nyllet och förnedrade mig inför min familj denna sommar. Har inte lust att ta mig några timmar bort för att göra något. Hade jag sett henne hade jag bankat tills jag svimmar. Jag är så djävulskt arg på den människan. Nu är risken väldigt låg att jag någonsin kommer se denna person.

Jag kan inte få mer hjälp från vården. Jag har redan tagit det dom har erbjudit. Vet inget mer jag kan göra där egentligen.

Jag hör hur vansinnigt arg och maktlös du känner dig efter det som hände. Jag vill att du bestämmer dig för att aldrig någonsin kontakta henne igen.

Och. Jag undrar om det inte är flera saker som hakar i varandra här...

Dels kontrollbehovet: om du redan bestämmer att det inte finns någon hjälp kvar så slipper du utsätta dig för ännu ett försök som kanske misslyckas. Dels depressionen/anhedonin, som gör att du knappt känner någon motivation eller förväntan på att något skulle kunna bli bättre. Och tillsammans blir slutsatsen väldigt lätt: ”det är kört ändå.”

Jag säger inte att du bara ska ”tro på vården” – det vore för enkelt efter det du redan provat. Men jag tycker du ska vara försiktig med att göra din nuvarande brist på hopp till ett bevis för att det objektivt inte finns fler vägar.

För lite krasst: du verkar nästan ha lättare att tro på att allt är permanent (...) än att riskera att hoppas och bli besviken igen. Och det passar ganska väl ihop med allt annat du berättat om hur mycket du försöker förebygga sådant som kan göra ont.

Är du med...?

Nej jag har blockerat henne överallt (eh har inte ens sociala medier längre). Så jag skulle ha svårt att ens hitta henne online längre. Det är inget jag kommer att ödsla energi på.

Min magkänsla har alltid haft rätt även fast jag har gjort allt tvärtom vad magen sagt. Det har alltid någonstans funnits hopp inom mig och därför har jag försökt hela tiden. Det är också därför jag faktist släppte på spärrarna och försökte ”dejta” någon. Det har ju aldrig hänt i mitt liv att en person har tagit kontakt med mig, det har alltid varit tvärtom. Därför vart det så exalterande att någon (som jag trodde då blåögt) faktist tyckte om mig och ville ses. Jag var så inrotad i att jag inte skulle ha en relation och var så himmelskt försiktig. Men när jag insåg att detta kanske är min ända chans i livet så tog jag den utan att riktigt veta vad jag gav mig in i. Många säger att man aldrig kan veta hur det ska bli i framtiden och många relationer kommer väldigt random. Så jag tänkte fine, jag får se hur detta går och försöka iallafall. Och skulle det vara så att personen eller mig själv tappade intresse så såg jag inte det som en big deal. Men hur det avslutades efter så jävla länge och hur bra vi klickade så kan jag inte släppa det, är arg 24/7. Hur en människa som framstod väldigt snäll och tillbakadragen, down to earth kunde lura mig och förnedra mig framför min familj. Att jag nu är en outcast pga att jag blev lurad. Hela livet har ju gått snett nu. Vilket det har gjort innan också.

Hur skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv om jag utsätts för detta en tredje gång? Min magkänsla har alltid haft rätt. Jag har spelat bort en halv miljon tidigare, något jag har slutat med helt och spelstoppat mig. När livet verkar bli bra tillslut så ska jag alltid bli bajsad på. Jag har inte en blekaste aning vad jag ska säga till vården. Jag har inte en gnutta motivation att kontakta dom, och jag skulle aldrig någonsin sitta face2face med en person o prata känslor. Jag har inte det i mig helt enkelt. Och så fort man börjar prata känslor så kommer det ena och det andra. Polisen börjar helt plötsligt stoppa en, skolan började ringa hem (när jag var yngre), folk kollar på en som smuts, föräldrarna önska de hade en mindre kaosad son.

Om vi bortser från allt annat och tar det rent objektiva.

Jag träffar noll personer i min ålder. Jag har inga vänner. Dejtingappar har jag aldrig fått en match på. Mina hobbies är solo orienterade. Skulle aldrig få för mig att dricka alkohol så ”krogen” är helt borta på listan. Jag har tappat kommunikationen helt. Jag har svårt att ens utöva mina hobbies som det är nu. Jag har inga sociala medier alls, jag är nästintill obefintlig på nätet. Jag är udda i ett allmänt perspektiv. Jag har ingen lust att skaffa barn eller gifta mig, men jag vill ha en livspartner. Jag vill bo mot landet. Jag har inga framtidsplaner direkt och vill leva ett fridfullt liv för det mesta.

Om du bortser från sympatiska peppningstalk, så vad skulle du säga mina odds att hitta någon är? Jo, som jag är på nätet obefintlig.

Om jag ska svara helt utan pepp: med ditt liv exakt som det ser ut idag är oddsen att spontant träffa en partner dåliga. Men inte av den anledning du själv verkar tro.

Problemet är inte främst att du är ”för udda”, att du inte vill ha barn, att du vill bo på landet eller att du inte festar. Problemet är mycket enklare: nästan ingen får chansen att träffa dig. Du träffar inga jämnåriga, har få sociala sammanhang, dina hobbies är mest solo, du finns knappt online och dejtingapparna ger inget. Då blir utfallet såklart därefter.

Men det är inte samma sak som att ingen skulle vilja ha dig. Det är ett logiskt hopp du gör hela tiden: låg exponering blir i ditt huvud låg attraktionskraft. Det finns det faktiskt inget bra stöd för.

Ja, din livsstil och dina önskemål gör urvalet mindre. Barnfri, lugnt liv, inget krogliv, gärna landet – absolut. Men mindre är inte samma sak som obefintligt. Det betyder bara att du sannolikt behöver söka mer specifikt och vara beredd på att det kan ta tid.

Så rent krasst är det ju så att om exakt ingenting förändras kommer väldigt lite sannolikt att hända. Någon form av kontaktyta måste öka, annars finns det helt enkelt ingen väg in för andra människor. Det betyder inte att du måste börja supa, skaffa Instagram eller bli en social personlighet du inte är. Det kan räcka med en eller två återkommande miljöer där samma människor dyker upp, eller en mer genomtänkt användning av dejtingapparna.

Och samtidigt tycker jag att depressionen/anhedonin är ett större hinder än du själv verkar vilja ge den status som. Du försöker bedöma dina framtidsutsikter med en hjärna som just nu producerar nästan noll glädje, noll motivation och maximal katastrofförväntan. Den är INTE ett neutralt analysverktyg. Därför behöver du också behandla det som ett eget problem, inte bara som ett bevis på att ditt liv är dömt att förbli så här. Om du redan har kontakt med vården är det värt att vara tydlig med hur stark anhedonin och hopplösheten är. Om du inte har det, är det viktigt (!) och rimligt att söka hjälp för det NU.

Så mitt svar blir alltså att du har dåliga odds om du fortsätter vara helt osynlig. Inte dåliga odds för att du är du. De tre förändringarna är därför: öka din exponering lite, gör kontaktytorna mer återkommande och specifika, och ta depressionen/anhedonin på allvar som ett separat behandlingsbart hinder.

Om du skulle öka din kontaktyta på ett sätt som faktiskt passar dig – utan krogen, alkohol eller att låtsas vara någon annan – vad känns minst orimligt att börja med?

Hmm. Hur ser din kontakt med vården ut idag? Har du någon pågående kontakt alls, och vad är det konkret du redan har fått för hjälp eller behandling, som gjort att du upplever att de inte har mer att erbjuda?

Jag är inte en person som generellt sett är omtyckt i det sammanhanget. Men som du säger själv och som jag mellan raderna försökte få fram är att jag ej ser några andra människor i min vardag. Finns inget som heter ”utöka kontaktytor” i min värld. Skulle inte kunna tänka mig att det finns något som jag vill göra där andra människor är inblandade.

Jag mår bäst dom dagarna med minimal mänsklig kontakt och som sämst ibland pga utan kontakt. Jag vet nästan ingen jämnårig som håller på med det jag gör om dagarna. Dom allra flesta i stan festar, dricker, reser och gud vet vad. Något jag aldrig skulle kunna tänka mig att blanda mig in i. Jag genuint vet inte vart jämnåriga skulle befinna sig utanför city center. Inte för det spelar någon större roll.

Just nu bara för ADHD medicin. Har varit tidigare kontakt med psykolog, psykiatriker och alla dessa jobbtitlar. Mest när jag var lite yngre. Kaffelukt, birkenstocks, hasande och ett jävla massa ”njah aa ahhh mjaah mhhmm njaah aahh”

Testat en antidepressiv en gång men det gjorde jackshit och ändrade inget i livet. Jag vet hur medicinen fungerar. Jag tror ADHD medicinen jag har är mitt bästa medel. Skulle nog inte kunna ta mig ut ur huset någonsin utan den.

Så himla fint av dig att fortsätta svara. Jag skulle ljuga om jag sa att jag mår sämre nu än för två månader sen. Jag lever lite i limbo, väldigt stor tomhet. Något som kanske är ovanligt i mitt läge är att jag faktist älskar mig själv. Jag är nöjd över mitt utseende även fast det objektivt inte är något vidare för datingappar. Jag tycker jag själv är väldigt smart, trevlig och hjälpsam. Det är lättare för mig att starta om på nytt, alltså att träffa nya människor är enklare att öppna upp sig till.

Nu är det ju miljoner år sedan jag träffat någon, det är mitt minne jag går på här. Jag vet också vad jag behöver för att må bra. Men vägen dit är igenbommad. Måste säga att jag tror jag har odiagnostiserad autism, allt stämmer och jag känt mig autistisk om man nu kan känna sig så. Jag fastnar lätt i många saker. Nervositeten jag har är enorm, jag får lätt panikattacker över ingenting. Jag kan kolla på TV och sen känns det som man håller på att dö för att hjärtat går i tusen slag.

Jag blir lätt yr under nervositeten speciellt när jag har kört bil vissa dagar. Det kommer och går. Nervositeten kommer delvis från att jag har väldigt svårt att skaffa vänner, jag anpassar min personlighet efter personen jag pratar med. Det gör att min energi försvinner lika snabbt som en granat sprängs i tusen delar. Skulle jag vara helt mig själv så skulle ingen tycka jag är intressant. Jag kommer förmodligen inte prata så mycket alls, jag har ingenting att tillägga i vardagssnacket då jag har ej någon erfarenhet som dom flesta sitter på. Vad pratar folk om? De pratar om filmer, fest, relationer, resor, event, andra människor, restauranger, mat. Något jag har noll kunskap i whatsoever. Har heller inga särskilt starka tycken i saker, så när någon frågar vad jag tycker om att denna lag ändras eller chefen har bestämt detta. Då har jag inget att tillägga för jag vet inte vad jag tycker. Jag är i min hjärna 99% av dagen, jag lever aldrig i nuet, världen för mig syns genom ett tredjeperspektiv. Det är som jag spelar ett spel och vet att personerna inte är riktiga runt omkring mig och jag kan pausa närsomhelst. Säger en gubbe i spelet ”fuck you” så tar ingen illa upp, man kanske inte ens tänker på det för hjärnan filtrerar bort ointressanta grejer. Så känns det för mig i verklighet, inget känns riktigt och det är som ett spel eller en film. Jag är inte på platsen lixom.

Det du beskriver får mig inte i första hand att tänka att du är en person som ”inte fungerar socialt”. Jag hör flera saker som jag skulle vilja ta på allvar var för sig.

Du beskriver en långvarig depression med väldigt tydlig anhedoni – alltså att lust, nyfikenhet och belöningskänsla nästan försvunnit. Du beskriver också stark ångest med panikliknande episoder, hjärtklappning och yrsel. Och det där med att världen känns som en film eller ett spel, att människor nästan inte känns verkliga och att du själv inte riktigt är ”på plats”, låter som overklighetskänslor/derealisation. Det kan förekomma när nervsystemet varit hårt belastat länge.

Sedan finns det absolut saker i det du berättar som gör att autism är rimligt att utreda – bland annat rigiditeten, behovet av förutsägbarhet, hur mycket energi social anpassning kostar dig och känslan av att fungera annorlunda än andra. Men (!) jag skulle inte vilja förklara allt med autism. Depressionen, ångesten, paniken och overklighetskänslorna behöver verkligen bedömas i sig och inte bara förklaras som en del av autism eller din personlighet.

Och, jag fastnar fortfarande lite vid att du säger att vården redan gjort allt. Om du framför allt hade kontakterna när du var yngre och har provat ett antidepressivt läkemedel, så skulle jag inte betrakta det som att alla behandlingsvägar är uttömda. Jag skulle snarare vilja börja om från början och fråga: vad är det egentligen vi försöker behandla?

Om jag var din läkare skulle också vilja gå igenom ADHD-medicinen med dig, särskilt eftersom du får hjärtklappning och yrsel ibland. Inte för att automatiskt skylla allt på medicinen (biverkningar), utan för att det behöver finnas med i bedömningen.

Och du behöver inte sitta framför en läkare och prestera ett perfekt samtal. Eftersom du fungerar bättre skriftligt får du gärna skriva. Ta med några sidor. Visa i din skrift precis hur det känns när du är ensam, hur anhedonin fungerar, overklighetskänslorna, paniken, kontrollbehovet och även de mörkaste tankarna. Det är information vi som läkare behöver för att kunna göra bedömning, inte något du ska skämmas för. Personlig, autentisk information från patienter om deras tankar och psykiska mående får vi VÄLDIGT ofta höra om - det är mänskligt och absolut inget vi dömer patienten för.

Det jag framför allt vill säga till dig är att jag inte tycker att den bild du beskriver låter färdigutredd eller hopplös. Den låter komplex och långvarig, men det är inte samma sak.

Och eftersom du tidigare berättat om självmordstankar och starka våldsimpulser vill jag också att du söker hjälp akut om något av det går från tankar till att du känner att du faktiskt kan agera på det. Det är inte ett misslyckande. Det är precis vad akut hjälp finns till för.