Två relationer, två otroheter mot mig.

Jag tror jag fattar vad du menar, men jag vet inte om ”imposter syndrome” riktigt är rätt ord här.

Det låter mer som att du, när du ska säga sådant högt, blir väldigt självmedveten, stressad och börjar granska dina egna ord medan du pratar - ”menar jag verkligen det här, överdriver jag, låter jag helt sjuk nu?”. Då kan det börja kännas som att man ljuger fast man egentligen försöker beskriva något så korrekt man kan.

Och med det du berättat om din bakgrund känns det ganska begripligt. Du har länge haft erfarenheten att personliga saker kan leda till retande, kommentarer, feltolkningar eller att du känner dig helt exponerad. Då lär man sig lätt att det är säkrare att ha full kontroll över vad man visar och hur man uttrycker det. När du skriver har du den kontrollen. När du pratar live försvinner den delvis, och då verkar både skammen och rädslan för att bli missförstådd slå på.

ADHD kan säkert också göra själva ordletandet svårare i stunden, särskilt när ämnet är känslomässigt laddat. Men det betyder inte att du inte kan förklara dig – tvärtom visar du ju här att du kan göra det väldigt bra.

Så jag skulle faktiskt inte se skrivandet som någon nödlösning eller sämre version av kommunikation. Det verkar vara ditt klart starkaste sätt att uttrycka dig just nu. Om du söker hjälp igen skulle du bokstavligen kunna lämna över några sidor där du beskriver det här skriftligt och säga ”Jag tappar bort mig när jag ska förklara detta muntligt, så läs det här först.”

Tänker... När du märker att orden börjar försvinna och du får känslan av att det du säger är fel eller falskt – vad händer precis innan dess? Är det att du märker den andras reaktion, börjar överanalysera dina egna ord, känner skam, eller något annat?

Man ser på personen man har kontakt med att hen ej hänger med i samtalet. Det finns en tystnad och ansikte som stirrar på en vilket säger till mig att personen delvis lyssnar och mest analyserar allt jag säger.

Det är som man pratar med någon om ett ämne vi båda har olika synpunkter på, då sitter ju den andra personen och letar fel i det man säger. Skillnaden är om båda håller med om en grej och man sitter o argumenterar mot luft egentligen. Då sitter man bara egentligen och munbajsar o ingen lyssnar riktigt på varandra. Ett stenkallt ansikte säger till mig att personen aktivt tänker om det jag säger.

Eftersom jag har ett tak under huvudet, ett jobb, en bil och stabil (nu) ekonomi så har jag det bättre än 99% av världen. Det känns lite som om jag borde hålla tyst istället. Även fast jag vet att det ej spelar roll vem man är och vilka förutsättningar man har, så har dom allra flesta* problem som är förknippat med deras situation. Det betyder alltså att mina problem är lika valid som dom flesta andras.

Mitt problem kvarstår och kommer göra det. Jag är oerhört tacksam över den tid du har gett mig och det du har upplyst mig om. Men jag ser ingen väg ut ur detta om jag ska säga sanningen. Gamla händelser äter mig inifrån varje dag och dom blir inte mer hanterbart. Dessutom har jag inget att blicka fram till.

Bortsett från depressionen så kommer jag aldrig lyckas skaffa mig en nära vän eller partner. Något jag trodde jag inte ville ha eller behövde förut. Den känslan är likadan som när en var barn och inte fick röra på sig när man var fylld med energi. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det ända som hjälper för stunden är att köra snabbt med bilen och lyssna på musik. Men så fort det blir tyst så känns det som molnen blir mörkare.

Allting går så jävla långtsamt utanför min hjärna och det gör mig arg som tusan. Allt är för positivt inställd. Alla säger allt kommer bli bra med mig och jag behöver bara tid. Fuck tiden fuck allt känner jag. Det är inte om 50 år jag vill må bra, jag vill må bra denna sekund. Och allt fokus på något annat som ska tydligen få mig att känna mig bra gör att jag mår ännu sämre. ”Låt oss hitta på något” nej jag vill inte, jag sitter hellre hemma och är arg o ledsen än att vara arg o ledsen i situationer där jag förväntas leverera något. Det finns inget som distraherar min hjärna från skiten. Jag vill aktivt tänka på allt skit för då mår jag lite bättre, än att sitta på en restaurang med familjen där alla har en partner och där alla pratar om allt. Jag har inget att tillägga i sådana situationer.

Jag vet helt ärligt inte hur jag ska bli en människa igen. Jag vill inte utsättas för obekvämligheter längre, för det är ren skit för mig. Att jag ens försökt ta mig ur min comfort zone har gjort mig mer isolerad än någonsin. Jag har noll glädje i att leva och funktionera. Läkare, allt. Ingen kan hjälpa mig. Antidepressiva funkar inte och fuckar hjärnan totalt, ADHD medicin gör att jag kan jobba iallafall. Det finns ingen vård för detta, jag har redan försökt. Päronen har också kontaktat vården. Men tillslut så får man svaret att tyvärr det finns inget mer dom kan göra för mig. Såklart, det visste jag ju från början. Det är inget misslyckande från dom, jag visste mycket väl om att det inte skulle gå. Jag håller alltid dessa diskussioner med intention om att argumentera varför jag har rätt. Det blir aldrig något om hur jag ska bli bättre, jag kommer alltid att hitta på något om varför det ej skulle funka det dom rekommenderar.

Jag hör vad du säger, och jag tänker inte försöka övertyga dig med ”det blir bättre med tiden”. Jag tror snarare att du är så jävla trött på att höra lösningar på ett problem som du själv upplever att du redan vänt ut och in på.

Men jag behöver stanna vid en sak nu. Du skriver att du har noll glädje i att leva, inget att blicka fram emot, att allt känns hopplöst och att det enda som hjälper för stunden är att köra snabbt och lyssna på musik. Då vill jag inte sitta här och analysera vidare utan att faktiskt fråga dig rakt:

Har du tankar på att du inte vill leva längre eller på att ta ditt liv? Har du tänkt på hur du i så fall skulle göra?

Du behöver absolut inte formulera något snyggt. Jag frågar enbart för att jag vill förstå hur illa det faktiskt är just nu, inte för att dramatisera det.

Och en sak till, försök att inte använda snabb bilkörning som ventil när du mår så här. Jag fattar varför intensiteten och musiken kan tysta huvudet för en stund, men just den strategin kan bli farlig väldigt snabbt.

Jag har tänkt på att ta mitt liv i många år. Men som realist vet jag att jag aldrig kommer våga det. Jag är också en bra bilförare med en slö bil så det är inte direkt som om jag kommer krocka.

Tack för att du svarade ärligt. Och jag hör att du själv bedömer att du aldrig skulle våga ta ditt liv.

Men jag vill ändå inte avfärda det här, för att ha tänkt på självmord i flera år samtidigt som du beskriver noll livsglädje och stark hopplöshet är allvarligt även om du inte tror att du skulle agera på tankarna.

Och bilkörningen vill jag faktiskt invända mot lite. Jag tvivlar inte på att du är en bra förare, men när man är väldigt upprörd och använder hastighet för att få tyst i huvudet blir marginalerna mindre oavsett hur skicklig man är.

Så jag frågar lite mer konkret, bara för att förstå var du befinner dig:

Har självmordstankarna någonsin gått vidare till att du tänkt ut hur du skulle göra, gjort några förberedelser eller varit nära att faktiskt göra något? Och känner du dig säker med dig själv idag?

Förstår att det är en jobbig sits som du går igenom, det är svårt att hitta en partner. Det är sällan att den första man träffar är den rätta, säkert inte den 10onde heller, man får bara vara beredd på att bli bränd för människor knepiga.

Men har du försörjt dom ekonomiskt/gett dom pengar under ert förhållande? Det kan inte vara så att du har råkat ut för ett romansbedrägeri?

Men oavsett, jag förstår känslan, det är aldrig kul att bli sviken av någon man litar på! Men tids nog blir det lättare och du mår bättre igen, ge det tid!

Nej då inte en enda krona. Det var riktiga personer med någo fetish eller gud vet vad. Jag träffar ingen ens i min ålder så det är inte good luck try again direkt. Detta skulle ju vara min ända chans.

Såklart man gjort det och stått på pendeltågsstationen, redan innan visste jag och där att jag inte kommer göra det. Det känns typ bättre på något sätt att vara nära döden? Jag vet att jag ej kommer göra det. Men nu var det ett tag sen jag ”planerat”. Säkert 5 år.

Jag blir faktiskt orolig när du skriver så här. Jag hör att du själv är säker på att du inte kommer ta ditt liv, men att du tidigare stått vid spåret och att det på något sätt känns bättre att vara nära döden är ändå något jag inte vill vifta bort.

Så svara mig bara rakt - har du på sistone känt någon impuls att söka dig till spår, köra riskfyllt eller på något annat sätt komma nära fara? Och känner du dig trygg med att du inte kommer göra något sådant ikväll?

Om svaret är nej, eller om du är osäker, vill jag verkligen att du söker akut hjälp direkt. Du behöver inte bära just den delen ensam.

Jag har känt mer impulser att skada folk som har gjort mig eller min familj illa på något vis. Mer att behöva ta ut ilskan. Och det är inte så spännande att dö. När jag mår som sämst så hoppas jag på att någon ska göra något skit mot mig så jag kan göra det tillbaka. För när man sitter maktlös och personen som förstört allt inte går att få tag på så mår man så jävla illa. Det är då man vill dö, när man aldrig haft en chans till rättvisa.

Varför är du så himla snäll? Jag säger som jag gjort innan. Uppskattar det du har lagt ner på detta.

För att jag hör att du har väldigt ont, för att jag tycker att du förtjänar att bli tagen på allvar och för att jag som person har en stark ansvarskänsla. Det är svaret på varför jag är snäll mot dig.

Men det du skriver nu behöver jag också ta på allvar. Jag förstår känslan du beskriver – maktlösheten, ilskan och längtan efter att få tillbaka någon sorts kontroll eller rättvisa. Men jag vill skilja på känslan och vad du faktiskt riskerar att göra med den.

Så nu blir det ytterligare "kontrollfrågor" från mitt håll: Finns det någon särskild person du just nu tänker på att skada? Har du tänkt ut vad du skulle göra, eller har du tillgång till något du skulle kunna använda? Och känner du dig säker på att du inte kommer söka upp eller skada någon just ikväll?

Jag dömer dig inte för att du berättar det här. Men om du känner att du faktiskt skulle kunna agera på impulsen vill jag att du håller dig borta från personen, från sådant du kan använda för att skada någon och ringer 112 eller söker psykiatrisk akutvård pronto.