Två relationer, två otroheter mot mig.

Det du beskriver får mig inte i första hand att tänka att du är en person som ”inte fungerar socialt”. Jag hör flera saker som jag skulle vilja ta på allvar var för sig.

Du beskriver en långvarig depression med väldigt tydlig anhedoni – alltså att lust, nyfikenhet och belöningskänsla nästan försvunnit. Du beskriver också stark ångest med panikliknande episoder, hjärtklappning och yrsel. Och det där med att världen känns som en film eller ett spel, att människor nästan inte känns verkliga och att du själv inte riktigt är ”på plats”, låter som overklighetskänslor/derealisation. Det kan förekomma när nervsystemet varit hårt belastat länge.

Sedan finns det absolut saker i det du berättar som gör att autism är rimligt att utreda – bland annat rigiditeten, behovet av förutsägbarhet, hur mycket energi social anpassning kostar dig och känslan av att fungera annorlunda än andra. Men (!) jag skulle inte vilja förklara allt med autism. Depressionen, ångesten, paniken och overklighetskänslorna behöver verkligen bedömas i sig och inte bara förklaras som en del av autism eller din personlighet.

Och, jag fastnar fortfarande lite vid att du säger att vården redan gjort allt. Om du framför allt hade kontakterna när du var yngre och har provat ett antidepressivt läkemedel, så skulle jag inte betrakta det som att alla behandlingsvägar är uttömda. Jag skulle snarare vilja börja om från början och fråga: vad är det egentligen vi försöker behandla?

Om jag var din läkare skulle också vilja gå igenom ADHD-medicinen med dig, särskilt eftersom du får hjärtklappning och yrsel ibland. Inte för att automatiskt skylla allt på medicinen (biverkningar), utan för att det behöver finnas med i bedömningen.

Och du behöver inte sitta framför en läkare och prestera ett perfekt samtal. Eftersom du fungerar bättre skriftligt får du gärna skriva. Ta med några sidor. Visa i din skrift precis hur det känns när du är ensam, hur anhedonin fungerar, overklighetskänslorna, paniken, kontrollbehovet och även de mörkaste tankarna. Det är information vi som läkare behöver för att kunna göra bedömning, inte något du ska skämmas för. Personlig, autentisk information från patienter om deras tankar och psykiska mående får vi VÄLDIGT ofta höra om - det är mänskligt och absolut inget vi dömer patienten för.

Det jag framför allt vill säga till dig är att jag inte tycker att den bild du beskriver låter färdigutredd eller hopplös. Den låter komplex och långvarig, men det är inte samma sak.

Och eftersom du tidigare berättat om självmordstankar och starka våldsimpulser vill jag också att du söker hjälp akut om något av det går från tankar till att du känner att du faktiskt kan agera på det. Det är inte ett misslyckande. Det är precis vad akut hjälp finns till för.

Det du beskriver får mig inte i första hand att tänka att du är en person som ”inte fungerar socialt”. Jag hör flera saker som jag skulle vilja ta på allvar var för sig.

Du beskriver en långvarig depression med väldigt tydlig anhedoni – alltså att lust, nyfikenhet och belöningskänsla nästan försvunnit. Du beskriver också stark ångest med panikliknande episoder, hjärtklappning och yrsel. Och det där med att världen känns som en film eller ett spel, att människor nästan inte känns verkliga och att du själv inte riktigt är ”på plats”, låter som overklighetskänslor/derealisation. Det kan förekomma när nervsystemet varit hårt belastat länge.

Sedan finns det absolut saker i det du berättar som gör att autism är rimligt att utreda – bland annat rigiditeten, behovet av förutsägbarhet, hur mycket energi social anpassning kostar dig och känslan av att fungera annorlunda än andra. Men (!) jag skulle inte vilja förklara allt med autism. Depressionen, ångesten, paniken och overklighetskänslorna behöver verkligen bedömas i sig och inte bara förklaras som en del av autism eller din personlighet.

Och, jag fastnar fortfarande lite vid att du säger att vården redan gjort allt. Om du framför allt hade kontakterna när du var yngre och har provat ett antidepressivt läkemedel, så skulle jag inte betrakta det som att alla behandlingsvägar är uttömda. Jag skulle snarare vilja börja om från början och fråga: vad är det egentligen vi försöker behandla?

Om jag var din läkare skulle också vilja gå igenom ADHD-medicinen med dig, särskilt eftersom du får hjärtklappning och yrsel ibland. Inte för att automatiskt skylla allt på medicinen (biverkningar), utan för att det behöver finnas med i bedömningen.

Och du behöver inte sitta framför en läkare och prestera ett perfekt samtal. Eftersom du fungerar bättre skriftligt får du gärna skriva. Ta med några sidor. Visa i din skrift precis hur det känns när du är ensam, hur anhedonin fungerar, overklighetskänslorna, paniken, kontrollbehovet och även de mörkaste tankarna. Det är information vi som läkare behöver för att kunna göra bedömning, inte något du ska skämmas för. Personlig, autentisk information från patienter om deras tankar och psykiska mående får vi VÄLDIGT ofta höra om - det är mänskligt och absolut inget vi dömer patienten för.

Det jag framför allt vill säga till dig är att jag inte tycker att den bild du beskriver låter färdigutredd eller hopplös. Den låter komplex och långvarig, men det är inte samma sak.

Och eftersom du tidigare berättat om självmordstankar och starka våldsimpulser vill jag också att du söker hjälp akut om något av det går från tankar till att du känner att du faktiskt kan agera på det. Det är inte ett misslyckande. Det är precis vad akut hjälp finns till för.

Det du beskriver får mig inte i första hand att tänka att du är en person som ”inte fungerar socialt”. Jag hör flera saker som jag skulle vilja ta på allvar var för sig.

Du beskriver en långvarig depression med väldigt tydlig anhedoni – alltså att lust, nyfikenhet och belöningskänsla nästan försvunnit. Du beskriver också stark ångest med panikliknande episoder, hjärtklappning och yrsel. Och det där med att världen känns som en film eller ett spel, att människor nästan inte känns verkliga och att du själv inte riktigt är ”på plats”, låter som overklighetskänslor/derealisation. Det kan förekomma när nervsystemet varit hårt belastat länge.

Sedan finns det absolut saker i det du berättar som gör att autism är rimligt att utreda – bland annat rigiditeten, behovet av förutsägbarhet, hur mycket energi social anpassning kostar dig och känslan av att fungera annorlunda än andra. Men (!) jag skulle inte vilja förklara allt med autism. Depressionen, ångesten, paniken och overklighetskänslorna behöver verkligen bedömas i sig och inte bara förklaras som en del av autism eller din personlighet.

Och, jag fastnar fortfarande lite vid att du säger att vården redan gjort allt. Om du framför allt hade kontakterna när du var yngre och har provat ett antidepressivt läkemedel, så skulle jag inte betrakta det som att alla behandlingsvägar är uttömda. Jag skulle snarare vilja börja om från början och fråga: vad är det egentligen vi försöker behandla?

Om jag var din läkare skulle också vilja gå igenom ADHD-medicinen med dig, särskilt eftersom du får hjärtklappning och yrsel ibland. Inte för att automatiskt skylla allt på medicinen (biverkningar), utan för att det behöver finnas med i bedömningen.

Och du behöver inte sitta framför en läkare och prestera ett perfekt samtal. Eftersom du fungerar bättre skriftligt får du gärna skriva. Ta med några sidor. Visa i din skrift precis hur det känns när du är ensam, hur anhedonin fungerar, overklighetskänslorna, paniken, kontrollbehovet och även de mörkaste tankarna. Det är information vi som läkare behöver för att kunna göra bedömning, inte något du ska skämmas för. Personlig, autentisk information från patienter om deras tankar och psykiska mående får vi VÄLDIGT ofta höra om - det är mänskligt och absolut inget vi dömer patienten för.

Det jag framför allt vill säga till dig är att jag inte tycker att den bild du beskriver låter färdigutredd eller hopplös. Den låter komplex och långvarig, men det är inte samma sak.

Och eftersom du tidigare berättat om självmordstankar och starka våldsimpulser vill jag också att du söker hjälp akut om något av det går från tankar till att du känner att du faktiskt kan agera på det. Det är inte ett misslyckande. Det är precis vad akut hjälp finns till för.

Det är inget jag kommer agera på. Men skulle personen stå framför mig så hade jag agerat. Men det finns ingen risk whatsoever.

Det du har skrivit har gjort mer för mig än vården totalt. Och jag skyller inte på vården för jag vet att dom inte kan något mer. Dom kommer aldrig fatta eller förstå något, och jag kommer inte hellre vara comfortable att säga allt heller (om det var på text). I verklighet inte alls.

Jag är säker på att jag inte kommer agera om inte personen i fråga söker sig till mig vilket är obefintligt.

Vården can only do so much. Du har formulerat dig och hjälpt mig mer än vården bortsett från ADHD medicinen då. Men fortfarande är det ju bara att bilda en uppfattning varför man har vissa tankar. Det kan hjälpa för stunden men det tar inte bort faktumet att tankarna finns kvar. Dom flesta vill att det ska funka vården dom får. Så när en psykiatriker och psykolog beskriver ens känslor o bildar sina uppfattningar så hänger folk med omedvetet och bildar tankar om att man är upplyst.

För mig funkar det bara för stunden då det känns bra att förstå varför man känner som man gör. Dom som blir lurade ekonomiskt kan ha fått ett investeringsförslag som låter jävligt lovande och i den stunden känns det bra o man söker efter bevis om positiva påståenden (alltså inte en granskning, man försöker bara hitta det positiva). Men det är inget som är hållbart, för det tar ju inte bort faktumet att problemen återstår.

Du låter väldigt välutbildad inom psykiatrin. Så hjälp mig att förstå vad det är ni försöker åstadkomma. Ni kan ju omöjligt ”bota” folk från detta.

Panikattackerna och hjärtklappning har jag haft ett tag. Det är inget som har blivit bättre eller sämre efter ADHD medicinen.

Du har väldigt rätt om en sak: att förstå varför man fungerar som man gör är inte behandling i sig. Det är bara kartläggningen. En karta kan kännas väldigt upplysande för stunden, men problemen finns fortfarande kvar när man lägger ner den.

Så det jag säger nu är jätteviktigt att du förstår. Det vården försöker åstadkomma är inte att ”bota bort” varje obehaglig tanke. Målet är snarare att minska symtomen och framför allt hur mycket de styr ditt beteende och ditt liv.

Om vi tar dina möjliga OCD-liknande drag som exempel: målet skulle inte vara att någon övertalar dig om att en partners förflutna är helt oviktigt. Målet skulle vara att du kan få tanken, känna obehaget och ändå inte behöva kontrollera, undvika, få visshet eller låta det avgöra hela relationen.

Med panikproblematiken är målet inte heller att du aldrig mer ska få hjärtklappning. Det är snarare att kroppens alarm inte längre leder till panik, katastroftolkningar och begränsningar.

Och med depressionen/anhedonin handlar det inte om att någon ska övertala dig att ”livet är härligt”, utan om att försöka få tillbaka förmågan till lust, intresse, driv och känslomässig belöning.

Så ja, om psykiatrin bara sitter och förklarar varför du tänker som du gör och sedan skickar hem dig håller jag verkligen (!) med dig: det räcker inte. Insikt är kartan. Behandling är att faktiskt träna eller behandla de processer som håller problemen vid liv.

Och där tycker jag fortfarande att du drar slutsatsen ”vården har inget mer” för tidigt. Ett antidepressivt läkemedel som inte hjälpte och äldre samtalskontakter är inte automatiskt detsamma som att alla relevanta behandlingar är uttömda.

Det jag därför är nyfiken på är väldigt konkret: har du någonsin fått en strukturerad behandling riktad mot något av just detta – exempelvis KBT/ERP för kontrollen och undvikandet, KBT för paniken eller en ordentlig behandlingsplan för den långvariga depressionen/anhedonin – eller har det framför allt varit samtal där ni försökt förstå varför du mår som du gör?