Två relationer, två otroheter mot mig.

Hur var hon otrogen om ni aldrig var ett par?

Varför har du korsförhört henne om vad hon gör när ni inte hörs?

Vi har pratats vid i 9 månader. Hon har uttryckt att hon tycker om mig väldigt mycket och jag gjorde det med. Vi pratade varje dag, snackade om allt. Delade intresse. Hon skulle flytta till samma stad för plugg nu i september. Vi hade bestämt träff innan och planerat en hel helg tillsammans. Så jag vet inte hur närmare man kan komma en människa och om ingen ser det som otrohet eller svek eller whatever o helt normalt så blåser jag skallen av mig.

När och hur har jag ”korsförhört” henne vad det nu menas

Jag vill inte låta dum men jag förstår inte hur ni kan tycka det är normalt att prata med en person i 9 månader och uttrycka kärlek, skicka nakenbilder, introducera mig till vänner o familj, boka flygbiljett och faktist flyga hit. För att sen timmar innan vi ska träffas bli full och går hem med en kille från klubben o ghostar mig hela kvällen tills morgonen när jag skulle hämta henne där blev jag blockad. Fick ett meddelande på sms att hon hade gått med en kille hem och legat o att hon önskade mig ett bra liv samt att hon uttryckte ånger för det som hänt. Jag fick stå o skämmas inför vänner o familj, de såg mig så glad innan och nu är jag som en jävla pundare. Och sen uttrycker ni att detta är helt normalt fullt okej och att det är så det ska vara o se ut. Då vill jag ej leva i en sådan värld.

Har inte misstolkat något. Jag är en fullt medveten människa. Relation har jag ej haft då en relation är ömsesidig, att vara otrogen betyder alltså att man har ljugit och manipulerat mig för uppmärksamhet. Därav har jag ej haft någon relation med någon.

Men det kvarstår ju att dom har varit otrogna. Det är inget jag har missuppfattat eller förvrängt på något sätt. Jag förstår ej hur du kan komma fram till det svaret.

Vet du, jag fastnade verkligen för en sak du skrev: ”Jag kretsar mitt liv åt att förebygga.” För mig känns det som att den meningen säger ganska mycket om resten av det du beskriver.

Du tar upp att du inte kan tänka dig en partner som haft en relation tidigare och ser det som ett av de där kraven hos dig som helt enkelt inte går att förändra. Men när jag läser hur du beskriver det blir jag inte riktigt säker på att det är en preferens i samma mening som exempelvis att du inte vill ha barn.

Att inte vilja ha barn kan helt enkelt vara: det där livet vill jag inte leva. Men när det kommer till att du inte kan tänka dig en partner som haft en relation tidigare, låter det annorlunda. Du tycker själv att reaktionen är orimlig, önskar att den inte fanns och blir ledsen över hur mycket den begränsar dig. Dessutom verkar det inte bara handla om en framtida partners historia – även kyssar, sex på TV och sådant som påminner om andras intimitet väcker väldigt starkt obehag hos dig.

Det låter mindre som ”det här tycker jag inte om” och mer som ”det här väcker något i mig som jag inte står ut med.”

Och sedan berättar du att du gör samma sak på helt andra områden: du försöker förutse allt som kan hända, är alltid förberedd, har reservlösningar och hatar att vara sårbar. Där tycker jag att det börjar framträda ett mönster. Kanske är problemet inte egentligen att du är så jävla ”stubborn”. Kanske har du blivit väldigt bra på kontroll och förebyggande eftersom osäkerhet känns farlig för dig.

Det finns också något som kallas retroaktiv svartsjuka, och hos vissa kan den ibland ha OCD-liknande drag: man förstår intellektuellt att tanken eller kravet är orimligt, men obehaget blir ändå så starkt att man börjar undvika sådant som triggar det. Jag säger absolut inte att du har OCD, men jag tycker att själva mekanismen är värd att fundera över.

Det skulle också kunna förklara varför just en partners förflutna blir så laddat. En partner utan tidigare relationer kan åtminstone i fantasin kännas som ett sätt att eliminera jämförelser, tidigare sex, gamla känslor, ex och en massa saker som du inte kan kontrollera eller göra ogjorda.

Jag säger inte att jag vet att det är så. Men jag skulle vara väldigt försiktig med slutsatsen ”det här är bara den jag är och därför går det aldrig att ändra”. För väldigt mycket av det du beskriver låter som rädsla och skydd, inte som någon grundläggande moralisk eller romantisk övertygelse.

Och det där med nakenheten tycker jag också är intressant. Att knappt våga visa kroppen, samtidigt som du hatar känslan av att vara sårbar, låter som att närhet i sig är ganska hotfull för dig. En relation kräver ju nästan motsatsen till det system du byggt upp: man kan inte förutse allt, kontrollera allt eller garantera att man aldrig blir sårad.

Så om jag fick byta ut en mening hos dig skulle det vara ”jag kan inte älska någon med historik” mot ”just nu verkar tanken på att älska någon med historik väcka ett obehag som känns outhärdligt för mig.”

De två meningarna låter nästan likadana, men betyder helt olika saker. Den första beskriver vem du är. Den andra beskriver ett problem du har.

Japp du har helt rätt. Därför innan har jag sagt till närstående som undrat varför jag är ensam och inte har haft en tjej nån gång att jag inte vill ha en och vill leva ensam. Det är ju inte sanningen direkt, men jag är så inkapabel att ändra mig och släppa på mina skyddsspärrar att det är bättre att säga att man inte är intresserad för att slippa frågorna. Därför kände jag mig väldigt modig i vintras när jag faktist släppte på dom spärrarna när någon visade intresse för mig. Jag vet inte ens hur jag fick mod att berätta för min familj att jag skulle på dejt, men det gjorde jag.

Under en tid sa jag till tjejen att detta inte kändes bra alls då det känns som att det går lite för bra för att vara sant och att vi borde avsluta det. En vecka senare ångrade jag mig även fast jag fortfarande hade känslan. Känslan är inte baserad på någon händelse alls. Jag vill bara skydda mig själv från att bygga upp något som sedan kommer rasa av en jordbävning. Men i detta fall så byggde jag och bygget blev sprängt i luften.

Det här du berättar nu gör mönstret ännu tydligare för mig. Och jag tycker att det säger något viktigt att du själv skriver att känslan av att något skulle gå fel inte byggde på någon händelse. Det var snarare att det började gå bra som gjorde dig rädd.

Då förstår jag också varför du ville avsluta. Om du river bygget själv medan det fortfarande är litet slipper du stå där om någon annan spränger det senare.

Problemet är att det som sedan hände med tjejen nästan måste ha blivit det värsta tänkbara bränslet för det här systemet. Nu kan en del av dig säga: ”Jag visste ju att det skulle gå åt helvete.” Men känslan kom innan du hade några konkreta tecken på det. Att katastrofen senare faktiskt inträffade betyder inte nödvändigtvis att känslan var en korrekt förutsägelse.

Och det säger också att du faktiskt kunde släppa på spärrarna. Du berättade för familjen, tillät dig själv att hoppas och fortsatte trots att hela ditt skyddssystem skrek åt dig att backa. Så helt ”inkapabel” verkar du faktiskt inte vara.

Jag tror snarare att problemet är att du fick ett fruktansvärt kvitto precis när du gjorde något som redan krävde enormt mycket mod av dig. Det är inte konstigt om spärrarna känns dubbelt så starka nu.

Nu återstår ju problemet att hur ändrar man sig. Hur kan jag leva ett normalt liv. Hur kan jag tänka normalt. Hur kan jag skapa relationer. Hur dör jag inte ensam? Det finns lixom ingen medicin att ta, jag vet exakt vad som gör att jag isolerar mig. Och försök att göra något obekvämt får mig att må dåligt.

Nu återstår ju problemet att hur ändrar man sig. Hur kan jag leva ett normalt liv. Hur kan jag tänka normalt. Hur kan jag skapa relationer. Hur dör jag inte ensam? Det finns lixom ingen medicin att ta, jag vet exakt vad som gör att jag isolerar mig. Och försök att göra något obekvämt får mig att må dåligt.

Vet inte varför den dubbelpostade. Men när jag ändå skriver en kommentar så vill jag tacka för din snällhet. Det känns väldigt bra att du tagit din tid här utan någon någon vinning för dig själv alls. Jag uppskattar detta så himla mycket.

Se den större bilden... hur var er kommunikation innan otroheten?