Två relationer, två otroheter mot mig.

Väldigt bra. Vi snackade hela tiden om vad vi skulle göra när vi skulle ses.

Modigt av dig att ställa just den frågan. D.v.s. ”vad gör man åt det när man redan fattar varför man gör det?”, istället för ”varför är jag så här?".

Jag vet inte men...kanske tänker du att förändring måste innebära att du först börjar känna normalt och sedan kan börja leva normalt. Men ofta fungerar det snarare tvärtom.

Målet kan inte vara att tvinga dig själv att tycka om sånt du hatar, eller kasta bort alla skydd på en gång. Målet behöver snarare vara att gradvis lära hjärnan att obehag inte automatiskt betyder fara och att du inte måste lyda varje skyddsimpuls.

Det är också därför ”gör något obekvämt” är ett ganska värdelöst råd i sig. Självklart mår du dåligt av det - annars hade det inte varit ett problem. Men det är skillnad på att slumpmässigt plåga sig själv med obehag och att väldigt stegvis (- alltså extremt stegvis!) träna på just de situationer där rädsla och undvikande styr ditt liv, utan att direkt använda den vanliga säkerhetsstrategin.

Om det du beskriver har OCD-liknande inslag, är det ungefär den princip man arbetar med vid exponering/ERP. Alltså inte ”sluta bry dig om hennes förflutna.”, utan snarare att successivt kunna ha tanken och obehaget där utan att behöva lösa det, kontrollera det, undvika det eller göra det till ett krav som styr hela framtiden.

Och samma sak gäller relationer... Du behöver nog inte bli en ”normal social person” först och därefter skaffa relationer. Det kan snarare handla om att lära dig stå ut med små mängder osäkerhet, närhet och sårbarhet utan att stänga dörren direkt.

Du har dessutom redan gjort det en gång. I vintras var du rädd, ville fly och gjorde ändå något annat. Det slutade fruktansvärt, men det visar fortfarande att du kan handla emot ditt skyddssystem.

Så frågan är inte ”hur ändrar jag hela mig själv?”, utan mer "vilka av mina skydd hjälper mig fortfarande – och vilka har börjat hålla mig fången"?

Vet inte om du vill svara, men jag är nyfiken: om du tänker på alla de där skyddsspärrarna du byggt upp...vilken av dem begränsar ditt liv mest idag, samtidigt som den fortfarande känns nästan omöjlig att släppa på?

TLR
Jag är väldigt rak människa. Är oftast öppen om saker och ting. Jag kan aldrig vara glad. Det känns som om en förbannelse. Många i min ålder festar, kollar bio, dricker på klubbar och barer, kör padel, klättrar osv osv. Dessa grejer intresserar mig noll. Jag kan knappt utöva mina egna hobbies då det känns inte kul och tiden går så snabbt att jag hinner ej tänka vilket är min ända trygghet.

Att jag tänker gör att jag kan ta bra beslut och förebygga eventuella problem. Jag avskyr drama och problem så himla mycket. Kan jag lösa ett problem så är det inget problem för mig, men är det något som jag ej kan påverka så påverkar det mig väldigt mycket. Jag brukar säga att jag kan aldrig vara negativ och deprimerad av mig själv, någon annan måste ha påverkat mig på något sätt för att jag ska känna så.

Jag byggde dessa regler för mig själv när jag var barn. Jag ska ej ha sex, ej ha en relation, ej festa, ej dricka alkohol (ny regel), ej vara med på aktiviter, ej gå på restaurang (ny regel). Av allt detta skulle jag säga att allt påverkar mig väldigt mycket, att ej festa påverkar mig minst. Har aldrig blivit bjuden.

Att ej ha sex och relation är för att jag känt sån himla skam att andra ska få reda på att jag är kär och legat, det har jag börjat få bort i huvudet. Men det kommer från att alla blev retad som barn för att ha rört en tjej (tjejbaciller) som jag tror alla har varit med om som barn. Samt att jag blev trakasserad och för mig är det att ha blivit hånad då jag hade en bästa vän som var tjej. Det gjorde mig repulsiv av tanken att någon ska tänka att jag har rört en tjej, generad typ av känsla. Det känns omanligt att ha sådana känslor.

Grejerna som påverkar mig mindre påverkar mig mycket. Att inte dricka alkohol, inte vilja ha barn, inte vilja festa, inte vilja gå på restaurang, inte gifta sig, inte visa affektion i verkligheten är för mig ingen big deal. Men att ha vänner och en potentiell relation med en tjej så funkar inte allt detta. Jag måste ju dejta vilket oftast innebär att man möts i allmänhet och käkar. Gifta sig och ha barn vill många ha. Dricka alkohol är en stor grej att träffa folk vid. Att inte visa affektion i verklighet skapar en otrygg miljö för partnern som då undrar om man verkligen tycker om henne.

Jag blev precis klar med en familjen middag med ett trevligt par som vi känner. Det är extremt dränerande och ensamt. Jag är den ända i min närhet som ej har en partner. Och jag kunde inte bry mig om vad andra tycker om mig. Men för mig är det verkligen något jag saknar och skulle vilja ha. En trygghet, en person man kan prata med och känna närhet med. En person som skulle kunna lätta på mina gränser så jag faktist skulle känna mig bra. Det är energi man aldrig kan få från något annat. Bara att känna sig uppskattad och älskad skulle få mig att må himla bra. Att man blir omtyckt för en själv och inte vad man har skapat eller fixat.

Jag känner mig själv väldigt bra, det betyder ej att jag kan fixa dom felen som påverkar mitt liv. Men en relation med någon skulle få mig att må bra och det vet jag. Jag har väldigt lite krav. Bara att man får höra av en tjej att man är snygg och söt får mig att må bra i veckor. Det är något jag väldigt få gånger har fått hört (det visade ju sig vara fake) men då när jag trodde det var genuint så kände jag mig som en kung. Jag kunde må bra resten av livet efter det.

Har alltid kunnat underhålla mig själv när jag mått bra. Jag har inga problem att utöva mina hobbies då och vara social. Men nu när jag är ej har vänner alls och kan ej prata med någon så går det knappt att fungera. Bara denna chatt där du har lagt tid och kraft på att svara har gjort mig glad dessa kvällar. Det krävs så himla lite, men det är så långt ifrån på samma gång.

Tror någon tjej hade uppskattat mig. Men om jag skulle vara motsatta könet hade jag aldrig tagit kontakt med mig. Jag kan inte väcka intresse i verklighet, jag är duktig på att skriva och på så sätt har jag fått komplimanger online. Tyvärr har det ej lett någon vart då det mesta online är oseriöst och fake. De gillar min personlighet men de förväntar sig en 10/10 kille bakom skärmen, det är deras fantasi som spelar stort. Och jag förstår att jag hade inte heller tagit det vidare om tjejen i texten inte visade sig vara väldigt snygg. Men i verklighet har jag ej höga krav på utseende.

Summan av kardemumman är att jag är djupt inne väldigt snäll, skötsam, stabilt ekonomisk, stabilt sinne när jag mår bra, jag har ingenting i nuläget som gör att jag kan träffa jämnåriga, jag har intressanta hobbies som jag är väldigt kunnig i. Kvalifikationer som skulle locka många om de fick lära känna mig. Reklamen för mig själv finns inte som sätter käpparna i hjulet. Det gör mig väldigt hopplös och ensam, känns som lost potential lite grann. Vänner innan har sagt att jag borde ej ha några problem att få en relation och de hejade på mig, men att jag också är allt för instängd för att det skulle ske.

Nu hjälpte du mig faktist tänka på en väldigt viktig sak. Jag tror faktist om jag i inledningen visste om tjejen jag pratar med haft tidigare relation och sen efter det började få känslor för personen så hade jag ej brytt mig tror jag. Och det behöver inte vara att jag måste få reda på vem och hur många personen har varit med innan. Det kanske räcker med att jag säger att detta är min första gång jag dejtar och ställer frågan om det är samma för henne. Det är väl inte så intrusive och ställa en sådan fråga? Jag kan nog bearbeta tanken i tid medans jag intresserar mig för personen istället för att få det som ett bombnedslag efter jag fått känslor.

Jag nöjer mig också väldigt lätt. Säg till exempel att jag är på en restaurang med en dejt. Och sen serveras det världens skit mat. Jag hade skrattat åt det och nästan tyckt att det var roligt. Men om andra personen deppar och visar missnöje så blir jag det med.

Jag har sagt det väldigt många gånger. Hade jag brutit benen imorn och suttit i rullstol i 6 månader hade jag inte varit en gnutta sur eller bitter. Men hade alla gullat med mig och sagt ”gud så tråkigt åhhh du kan inte göra this and that” då hade jag blivit bitter. Jag matchar andras energi helt enkelt. Jag som fristående person är väldigt stabil mentalt, aldrig bitter, aldrig uttråkad. Men andras inverkan på mitt liv som är negativt förstör hela mitt tankesätt. Därför hade det varit bra för mig att ha en relation med någon som är lika positivt inställd, då hade jag inte kunnat vara sur och bitter. Då hade vi båda suttit på den där restaurangen och skrattat åt varför vi just hamna på stans sämsta ställe. Jag ser världen som ett spel. I ett spel vet du hur gubbarna beter sig, vad dom ska göra och du kan se ett mönster. Och jag tar samma tankesätt med ut i verkligheten, jag sätter mig i min roll väldigt snabbt. Mina ben bryts i en olycka, bilen går sönder, flyget blir inställt, en storm i skogen, maten dålig, TV’n gått sönder, resan gick inte som planerat. Allt detta har ingen inverkan på mig, jag är helt obrydd om det och kan i många fall tycka att det nästan är roligare att allt yttre går skit.

Man har planerat en skogstrip där man ska laga go mat men istället ösregnar det. Man har glömt att ta med sig rätt kläder. Istället sitter man där dygnsur och äter en ostmacka tycker jag är roligare. Behöver en person som är lika lätt som jag själv är, det är något jag skulle vilja ha. En person som kan skratta åt hur jävla skit all planering gick. Att få dela sitt liv med en sådan person är mitt livs största önskan. Och det är anledningen till mitt mående just nu, tankesättet gör att min hjärna vet att det inte är verkligt.

Jag blir så himla glad av tanken att det finns personer som delar samma mindset som mig. Det är befriande att få tänka positivt ibland när man känner sig som mest skit pga händelser nyligen. Drömmer verkligen om att jag ska få hitta den tjejen någon gång. Tack för din positiva inverkan på mig. Jag behövde knappa på telefonens tangentbord. Det är inte bra än, men just nu är mina tankar på allt annat än dåligt tack vare dig. Du skriver så formellt och med omtanke.

Tycker det är rätt intressant att du precis själv hittade ett möjligt undantag från det du tidigare beskrev som en absolut regel. Förut var det ”jag kan inte älska någon som haft en relation”. Nu säger du ungefär ”om jag visste det innan jag hunnit bli känslomässigt investerad tror jag kanske att jag skulle kunna bearbeta det”. Det är en ganska stor skillnad! Det antyder ju att det kanske inte är hennes historia i sig som är outhärdlig, utan vad informationen gör med dig när du redan blivit sårbar.

Att fråga någon tidigt om erfarenhet av dejting tycker jag inte i sig är konstigt. Jag skulle däremot passa mig lite för att börja samla detaljer för att känna dig säker, för då kan kontrollen bara hitta ett nytt område att flytta in på.

Men en annan sak fastnade jag också för. Du beskriver väldigt fint vad du längtar efter i en relation: någon att dela livet med, skratta åt katastrofmiddagen med, känna närhet till och bli uppskattad av för den du är. Det låter egentligen inte alls som någon som ”inte är gjord för relationer”, så den villfarelsen/hårda domen om dig själv kanske du måste släppa.

Däremot blir jag lite fundersam när du skriver att en positiv partner skulle göra att du själv inte kunde vara sur eller bitter, och att en relation skulle få dig att må bra. Där tror jag att du kanske lägger lite för mycket reglering av ditt eget mående hos den framtida tjejen. Hon kommer ju såklart ibland vara negativ, rädd, arg eller missnöjd - d.v.s. mänsklig (med både positiva och negativa känslor) och autentisk (ärlig inför dig med vad hon känner). En trygg relation behöver nog innebära att du kan vara nära henne även då hon mår så, utan att hennes känslotillstånd helt blir ditt.

Och sedan tycker jag dina regler från barndomen är väldigt intressanta. Inte ha sex, inte ha relation, inte visa affektion, inte delta i saker... Det låter nästan som att du ganska tidigt byggde ett helt regelsystem kring sådant som kunde innebära exponering, skam eller sårbarhet...?

Minns du vad du som barn tänkte skulle hända om du bröt mot de där reglerna? Inte vad du tänker om dem idag, utan vad det faktiskt kändes som att du behövde skydda dig från då?

Det skulle skydda mig från att familjen skulle små reta en för att ha en tjej som dom allra flesta skulle göra om ett barn intresserar sig i någon av det motsatta könet. Och att polare inte skulle säga att man har tjejbaciller.

Detdär med min positiva inställning och att spegla andras tillstånd. Självklart ska någon få vara sur, missnöjd, irriterad och ledsen. Det är inget jag stör mig på. Men ältandet är för himla jobbigt. Alltså att något blir vardagligt eller tas upp flera gånger om. När någon är ledsen så speglar jag inte den känslan, jag vill stötta en person som är nere. Men som jag tog upp tidigare så skulle personen i varje dåligt läge visa bitterhet så blir det ej kul. Framförallt när problem i sig är små. Man kan ha glömt att köpa en krydda till maten, tappa en macka på marken och personen man är vid måste kommentera det på ett negativt sätt. Då känns det som allra värst. När någon kan bli sur över grejer jag inte ens skulle kunna tänka mig är något negativt, då blir jag bitter. Om det finns något som är förståeligt som att flyget blir inställd till en resa så tycker jag att det är mer än rätt att vara sur, då blir jag inte lika påverkad.

Nej, men som vanligt gäller inte att bara för att den ena gör fel så betyder inte det att den andra gör rätt. Bägge kan agera fel. Ja, du blev bedragen, livet suger. Men det är något som man får acceptera och gå vidare med, svek är en del av livet, låter du svek definiera dig och ditt sätt att leva så skadar du dig själv långt mer än den felande partnern.

Du behöver ha fler relationer och lära dig hur man hanterar sådant här. Det gör dig till en mera komplett människa.

Det är svårt att låta någon annan styra över sitt mående. Det blir ju så i detta fall iaf för mig. Jag ger upp om jag inte kan styra något.

Okej, då förstår jag bättre vad du menar med att du påverkas av andras energi. Jag tolkade dig lite för brett innan. Det låter inte som att du inte klarar att någon är ledsen eller irriterad, utan snarare att du blir väldigt dränerad av återkommande negativitet och ältande kring sådant som för dig känns litet eller hanterbart.

Och det passar ju bra ihop med resten du beskrivit. För du verkar ju ha ett starkt problemlösningsläge - går något sönder eller fel tänker du ungefär ”okej, vad gör vi åt det?”. När någon istället stannar kvar länge i irritationen över något som du redan betraktar som löst eller obetydligt verkar det nästan skava i hela ditt sätt att fungera.

Det där med reglerna från barndomen blir också tydligare. Kanske handlade de mindre om att tjejer eller relationer i sig kändes farliga och mer om att bli sedd, kommenterad och generad inför andra?
Att bli retad för att gilla någon kan låta som en liten grej, men barn reagerar ju väldigt olika på social exponering och skam. För vissa rinner det av direkt, medan andra kan uppleva det som väldigt starkt att bli generade, genomskådade eller gjorda till centrum för uppmärksamheten. Om man är extra känslig för just den sortens obehag kan hjärnan börja bygga regler för att slippa hamna där igen – typ ”visa inte att du gillar någon, visa inte affektion, håll det privat”. Då kan något som började som ett ganska enkelt skydd i barndomen, leva kvar långt efter att situationen egentligen förändrats.

Minns du hur det kändes i dig när någon retade dig för att gilla en tjej – var det mest pinsamt, skamligt, hotfullt, eller något annat?

Och, hur reagerar du idag när någon skämtar om dig, kommenterar något personligt eller gör dig till centrum för uppmärksamheten? Är det fortfarande något du helst vill undvika?

Känslan kan beskrivas som hemskt. Det kändes illamående jobbigt. Oftast när folk har druckit som familjen till exempel blir jag ett mobboffer. Inte på ett skämtsamt sätt. Dom fördomar man kan ha pga utseende, hobbies osv är det dom väller ut sig då.