Två relationer, två otroheter mot mig.

Du är kär i kärleken. Personerna kan inte riktigt vara otrogna om ni har ett låtsas förhållande där ni inte ens ses. Otrohet sker under en relation, inte innan den och jag tror att otrohet vid inledningen är ganska vanligt.

Tror ej att år av umgänge och planerad träff är låtsas. Det är så många relationer idag inleds. Att man flyger hit till och med. Vad betyder kär i kärleken?

Alltså klart att man haft en del "relationer" via dejtingappar men jag minns dem knappt.

Att du bygger up en massa kring en person av dina kärleksdrömmar och projektioner innan du sett personens fel och brister osv. Du är kär i idén. Vilket vi alla kan bli.

https://ibb.co/0jqdhY7m

Det här är min ena "crush". Nu är jag tokmycket för gammal för honom men han ser bra ut
Hade jag skrivit led honom eller någon liknande hade jag sannolikt aldrig fallit för personen och om jag gjort det, idén om vad jag själv vill ja. Det är en väldigt speciell en.

Det här är en massa av hans miner vilket röjer att hans personlighet är lite annorlunda.

https://ibb.co/sv6tBvSJ

Folk är sedan aldrig i verkligheten som online. Man har en massa kärleksprat osv sedan så inser man att personerna är totalt galna, på helt olika vis dessutom. Dejta online och slutligen har du gått igenom hela DSM.

Du är kär i illusionen av en person och inte vem personen är på riktigt.

Självklart skulle jag aldrig påstå att man är ett par försän man ses i verklighet. Men har man hittat någon på nätet eller man dejtar i verklighet så ska man hålla sig till den personen. Jag vet ju som du själv säger inte hur personen är i verkligheten. Men om någon kan vara så här jävlig dessutom två gånger med två seperata tjejer, då måste det ju finnas ännu värre saker. Det har gjort mig helt obsolete till allt. Jag kan inte ens röra munnen längre alls, jag är helt stum.

Hänger man på nätet i sin ungdom känner man sig som ett lexikon i verkligheten.

Kortfattat så har jag haft pågående relation där vi lärt känna varann på internet, pratat i telefon + facetime. Det har varit ett moment där både har känt att man har hittat den rätta i livet. Men när första dejten är bokad samt den ena tjejen har flygit hit (inrikes) så hade jag tydligen fel. Båda tjejer 8 år i mellan var otrogen dagen eller dagen innan vi skulle träffas.

Detta har förstört så mycket för mig. Jag har varit social väldigt mycket under mitt liv + jag har ADHD så det är ett personlighetsdrag. Har fått höra att jag är väldigt rolig och trevlig att vara med. Jag är för snäll. Men nu känns det som om jag har tappat förmågan att prata, jag svamlar mest när jag öppnar munnen. Inte pga nervositet, jag är bara allmänt ointresserad och i en annan värld. Har ej någon glädje för att göra något eller prata om något.

Misstänker att jag sitter på odiagnostiserad autism vilket jag har fått höra av psykiatrin. Jag har väldigt svårt att känna riktig sympati. Har väldigt specifika krav på en partner som jag bara inte kan ignorera. Jag är fast i en ond cirkel där jag vet vad jag än gör så blir det inte bättre. Dom ända två jag mött som var perfekta lurade mig för uppmärksamhet. Efter det har jag raderat allt om mig själv på nätet, alla bilder och minnen kastade jag i soporna för jag känner att dom inte glädjer mig längre. Det känns som jag är maxlevlad i ett spel där det inte finns något nytt att lära sig eller göra (det har jag visserligen känt i flertal år nu, men blivit värre efter senaste otroheten mot mig).

Hur jag vrider och vänder på orden kommer jag aldrig få fram det jag vill. Ingen kommer förstå mig och kommentarer om att ”gå en danskurs” eller ”kontakta psykiatrin” kommer ej hjälpa. Psykologen sa att de ej kan hjälpa mig. Jag kommer med mindsettet att argumentera varför deras ”lösningar” är fel. Och jag kommer fortsätta så. Det är den jag är, jag vet att det inte går att lösa min situation. Har ingen aning om vad jag vill fråga eller förväntar mig för svar här, kanske någon autistisk grabb i 20-års åldern som jag är i känner samma? Vad vet jag

Tillägg: Jag är helt inkompetent att socialisera efter allt dessa åren. Jag har inte heller någon erfarenhet som dom flesta har i min ålder, jag lever i en annan värld än dom andra. Har inget jag kan relatera till som många har i min ålder.

Kortfattat så har jag haft pågående relation där vi lärt känna varann på internet, pratat i telefon + facetime. Det har varit ett moment där både har känt att man har hittat den rätta i livet. Men när första dejten är bokad samt den ena tjejen har flygit hit (inrikes) så hade jag tydligen fel. Båda tjejer 8 år i mellan var otrogen dagen eller dagen innan vi skulle träffas.

Detta har förstört så mycket för mig. Jag har varit social väldigt mycket under mitt liv + jag har ADHD så det är ett personlighetsdrag. Har fått höra att jag är väldigt rolig och trevlig att vara med. Jag är för snäll. Men nu känns det som om jag har tappat förmågan att prata, jag svamlar mest när jag öppnar munnen. Inte pga nervositet, jag är bara allmänt ointresserad och i en annan värld. Har ej någon glädje för att göra något eller prata om något.

Misstänker att jag sitter på odiagnostiserad autism vilket jag har fått höra av psykiatrin. Jag har väldigt svårt att känna riktig sympati. Har väldigt specifika krav på en partner som jag bara inte kan ignorera. Jag är fast i en ond cirkel där jag vet vad jag än gör så blir det inte bättre. Dom ända två jag mött som var perfekta lurade mig för uppmärksamhet. Efter det har jag raderat allt om mig själv på nätet, alla bilder och minnen kastade jag i soporna för jag känner att dom inte glädjer mig längre. Det känns som jag är maxlevlad i ett spel där det inte finns något nytt att lära sig eller göra (det har jag visserligen känt i flertal år nu, men blivit värre efter senaste otroheten mot mig).

Hur jag vrider och vänder på orden kommer jag aldrig få fram det jag vill. Ingen kommer förstå mig och kommentarer om att ”gå en danskurs” eller ”kontakta psykiatrin” kommer ej hjälpa. Psykologen sa att de ej kan hjälpa mig. Jag kommer med mindsettet att argumentera varför deras ”lösningar” är fel. Och jag kommer fortsätta så. Det är den jag är, jag vet att det inte går att lösa min situation. Har ingen aning om vad jag vill fråga eller förväntar mig för svar här, kanske någon autistisk grabb i 20-års åldern som jag är i känner samma? Vad vet jag

Tillägg: Jag är helt inkompetent att socialisera efter allt dessa åren. Jag har inte heller någon erfarenhet som dom flesta har i min ålder, jag lever i en annan värld än dom andra. Har inget jag kan relatera till som många har i min ålder.

Låter som du själv är otrogen!!!


Hur kan man vara otrogen om man inte är;
gift,sambos,eller är pojk/flickvän??

Vi med autism har inte svårt med sympati.

Hade skrivit en massa text. Helt borta. Skulle visa crush nr1 (den här är ju nr 2).

Men som sagt om du bara skriver så ser du inte hur de svänger. https://ibb.co/F4Z0ghpv
Den kom nyss. Killen är inte helt stabil hela tiden.

Skillnaden är dock att du interagerar med dem jag kommenterar bara. Tyckte det var lite creepy ett tag som om crush 1 lagt märke till mig men det var länge sedan 😅 dock började någon med suspekt konto även följa min syster på Instagram (hon ser bra ut).

Folk verkar inte förstå att de som de ser, har en mängd alternativ och skriver med en massa.

Innan du räknar det som relationer bör du inse att det sällan är människor som bara skriver med dig. Allt du känner är din kärlekslängtan som du lagt över på en främling online.

Med imposter syndrome kan jag inte känna någon glädje av att någon uppskattar ett jobb jag har gjort.

Jag är väldigt nöjd över mig själv och vad jag klarar av. Självkänslan är på topp.

Hur kan självkänslan va på topp om du har imposter syndrome? IS innebär ju att man tvivlar på sina egna förmågor.