Citat:
Ja att tankarna kan snurr när man är tonåring och ung vuxen är ju helt sant. Fast nu råkar jag vara snarare i övre medelåldern.
Tror detta är ganska vanligt, iallafall bland dom som har en hjärna som tänker lite mera än andra.
Jag hadde själv en sådan period når jag blev mera vuxen, kunde vakna mitt i natten och tänka "shit, jag är borta en dag". Sen går det inte att gå tillbaks och leva som då man inte "visste" man skulle dö, men det blir bättre med tiden når man lär sig leva med att så är bara livet.
Jag hadde själv en sådan period når jag blev mera vuxen, kunde vakna mitt i natten och tänka "shit, jag är borta en dag". Sen går det inte att gå tillbaks och leva som då man inte "visste" man skulle dö, men det blir bättre med tiden når man lär sig leva med att så är bara livet.
Tankar som dessa har aldrig tidigare bekommit mig utan det är mer av en slump att jag hlkat in på det här spåret (som jag av nån outgrundlig anledning inte har kunnat släppa på en vecka).Vet inte ens vad som triggade det från början. Antar att jag råkar befinna mig i nån filosofisk fas just nu bara..
Citat:
Håller med i mycket av det du skriver.
Om man tror att detta livet är det enda, så är det ju ännu viktigare att inte förstöra de åren man har kvar genom att t.ex. hamna i fängelse... så massmord är ingen bra idé. Men man kan ju använda sig av den tanken när man försöker samla mod till något vettigare - vare sig det är att ragga på den där snyggingen eller starta en egen firma. "Vad spelar det för roll om 40 år?", eller hur lång tid man nu räknar med att ha kvar. Man kommer inte att ligga i fosterställning med neddragna rullgardiner och täcket uppdraget över huvudet, och skämmas över dissen eller misslyckandet varje dag i all evighet!
Sedan kan man ju trösta sig med att detta är lika för alla. Detta att alla måste dö är egentligen det enda som är rättvist, annars finns det massor av orättvisor mellan människor.
Vidare kan man trösta sig med att vi faktiskt inte kan VETA vad som händer efter döden. Det KAN ju vara så att någon av religionerna är sann - eller så finns det ett helt annat efterliv, som ingen religion som finns nu har beskrivit. Man kan inte VETA. Och då kan man ju även hoppas på att få träffa sina nära och kära som har gått förut igen, och även kanske människor från alla tider som man inte kände i livet, men har beundrat. Det är inte OMÖJLIGT att det kommer att bli så! Jag tycker att det är hoppfullt ändå!
Själv har jag mer problem med åldrandet än med döden i sig. Det är så mycket jag skulle vilja göra och lära mig fortfarande, men den tråkiga tanken kommer allt oftare, att "det är ingen idé längre, jag kommer ändå inte att hinna bli särskilt bra på det mera, och jag kommer ändå inte att få användning för det i något annat än rena hobbysammanhang". När man var ung kunde man ju tänka, när man fick ett nytt intresse, att detta kanske kunde bli ens STORA LIVSUPPGIFT - det är inte längre möjligt nu, och det sätter ner motivationen lite. Jag tror att jag skulle kunna bli deprimerad om jag grävde ner mig i de här tankarna, så jag försöker att inte göra det.
Sedan kan man ju trösta sig med att detta är lika för alla. Detta att alla måste dö är egentligen det enda som är rättvist, annars finns det massor av orättvisor mellan människor.
Vidare kan man trösta sig med att vi faktiskt inte kan VETA vad som händer efter döden. Det KAN ju vara så att någon av religionerna är sann - eller så finns det ett helt annat efterliv, som ingen religion som finns nu har beskrivit. Man kan inte VETA. Och då kan man ju även hoppas på att få träffa sina nära och kära som har gått förut igen, och även kanske människor från alla tider som man inte kände i livet, men har beundrat. Det är inte OMÖJLIGT att det kommer att bli så! Jag tycker att det är hoppfullt ändå!
Själv har jag mer problem med åldrandet än med döden i sig. Det är så mycket jag skulle vilja göra och lära mig fortfarande, men den tråkiga tanken kommer allt oftare, att "det är ingen idé längre, jag kommer ändå inte att hinna bli särskilt bra på det mera, och jag kommer ändå inte att få användning för det i något annat än rena hobbysammanhang". När man var ung kunde man ju tänka, när man fick ett nytt intresse, att detta kanske kunde bli ens STORA LIVSUPPGIFT - det är inte längre möjligt nu, och det sätter ner motivationen lite. Jag tror att jag skulle kunna bli deprimerad om jag grävde ner mig i de här tankarna, så jag försöker att inte göra det.
När man var yngre så var ju tankar som dessa helt beflängda. Möjligen tänkte man lite snabbt på döden nån gång då och då men lika snabbt så skiftade fokus till något annat. Typ vad man skulle göra på fredag.
Med det sagt så menar jag inte att bara för att man blir äldre så blir man automatiskt ångestfylld och får rädslor för döden. Men visst, det blir ju klart mer påtagligt ju äldre man blir. Råkar man sen ha någon sjukdom eller fysiska krämpor så blir det ännu mer uppenbart att allt går bara utför.
Nu råkar jag vara en rätt frisk individ utan medfödda ”defekter”, men likförbaskat så kände man att något hände med kroppen när man passerade 30-strecket. För att inte tala om när man passerade 40-strecket.
Citat:
Ha ha 
Så är det. Och gudarna ska veta att jag har egentligen inga såna ”moraliska” tankar för mig att jag vore rädd för att bli ihågkommen för fel saker..
Samtidigt är jag i grund och botten en snäll person som inte är våldsam. Det verkar märkligt varför man plötsligt skulle bestämma sig för att bli massmördare.
Dessutom gjorde man det så skulle man ju förstöra den sista halvan av livet genom att bli institionaliserad. (Om man nu inte VILL leva senare hälften av livet fängslad. Har svårt att tänka mig att nån normal människa vill det?)
Citat:
Något jag också funderat på. På sätt och vis så vore det riktigt skönt om man var troende. Då kunde man trösta sig med att det fanns något ”efter” livet.
Tyvärr är jag inte troende. Jag vill inte få så långt att jag skulle kalla mig ateist, men jag har definitivt svårt att tro på högre makt och reinkarnation och liknande.
Svårt att fejka tro också. Religion känns som något man måste tro på i från djupet av hjärtat för att det ska fungera. Att hoppa på det tåget som tröst för att det andra är för svårt att ta in känns svårt.
Citat:
Känns inte som det är någon hjälp faktiskt.Jag är inte särskilt familjär, eller social av mig alls om jag ska vara ärlig. Har alltid varit en ensamvarg.
Citat:
Vore intressant att höra mera om dina efter-döden upplevelser. Jag är en skeptiker av naturen så det ligger nära till hands för mig att avfärda allt sånt snack som flum.No offence.
Jag kan ju inte veta vad du har varit med om eller hur allvarligt, men jag drar alltid öronen åt mig när folk pratar om det vItA LjuSet i tunneln och liknande. För mig låter det så jävla flummigt och skevt. Men återigen. Menar inte att förringa dina erfarenheter. Det kan mycket väl vara jag som bara inte sett det vita ljuset och tunneln.
Jag har dock varit med om ett par mc-krascher genom åren. Varav den ena som var särskilt våldsam och då mina kamrater var övertygade om att jag dog där och då på platsen. Men i själva verket så upplevde jag det inte som någon big deal alls. Även när ambulansen lastade in mig. Jag var mest oroad över hur det gick med hojen (totalskrot).
Vore kul att höra mer om din white light tunnel erfarenhet. När hände det, var, och hur? Om du vill berätta.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera