Existentiell ångest. -Tankar om döden.

Jag är verkligen ingen som normalt sätt tänker på döden, eller ”vad som händer sen”..

Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.

Så att ni får en bakgrund.. Normalt sätt så bryr jag mig inte ett skit om döden eller lidande. Jag är den första som säger -”söv mig!” vid en operation, trots att läkarn vill ryggmärgsbedöva (vi vet varför han vill göra det..wink wink.)

Men åter till ämnet. Som sagt jag har aldrig tidigare brytt mig ett dugg om döden. Jag tänker på döden ungefär som jag tänker på när man sover - alltså att man är ju inte medveten och man lider inte, så varför skulle då döden vara något annorlunda. -Jag led ju inte innan jag föddes och jag kan inte tänka mig att det kommer vara något annat när jag dör heller.

Men nu kommer vi till själva grejen. Det jag har snöat in mig på nu är när man tänker ett extra varv på döden. Extra varv låter lite flashigt, men bortse i från det och bara försök att greppa det jag nu säger..

Som jag ser det så när man dör, så dör man. Alltså då är man maskföda. Livet är finito. Vår existens upphör. Jag kan tänka mig att religiösa människor tänker annorlunda här, men jag råkar vara icke-troende. (Vilket jag kanske ångrar nu..?) Men så ser det ut i vart fall.

Ok. Vi dör. Fine. Jag är helt OK med det.

Men så har jag börjat tänka ett steg längre. Alltså jag är ju jag, och mitt medvetande är ju allt jag känner till. På gott och ont. Men det enda jag vet är ju hur det känns att leva. Visst, jag somnar på nätterna, men så vaknar jag på morgonen och livet fortsätter..

Men när jag är död.. - hur fan blir det då? Jag kommer ju inte att finnas längre.

Min hjärna kan liksom inte greppa detta hur jag än försöker resonera och tänka kring det. Och ju mer jag tänker på det ju mer ångest får jag. Just nu är jag i stadiet att jag tänker att ”vi kommer ju ändå att upphöra att existera så inget spelar ju nån roll”. Jag kan ju bli en massmördare eller skolskjutare - om 30 år spelar det ju ändå ingen roll. När jag dör så upphör ju min existens. Ungefär så.

Jag säger inte att jag vill bli en massmördare så klart, men det är så tankarna går.

Jag vet inte om allt det här gjorde nån klokare. Förmodligen inte, men jag säger så här avslutningsvis- Jag har en grov existentiell ångest just nu och det vore trevligt om nån kunde komma med input om hur man kan tänka kring sånt här. Jag tänker att kanske om jag får andra perspektiv på detta så kanske döden blir lite mer greppbar.

En klassiker från antiken:

Hur kändes det innan du föddes? Har du existentiell ångest över den tiden?

Jag är verkligen ingen som normalt sätt tänker på döden, eller ”vad som händer sen”..

Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.

Så att ni får en bakgrund.. Normalt sätt så bryr jag mig inte ett skit om döden eller lidande. Jag är den första som säger -”söv mig!” vid en operation, trots att läkarn vill ryggmärgsbedöva (vi vet varför han vill göra det..wink wink.)

Men åter till ämnet. Som sagt jag har aldrig tidigare brytt mig ett dugg om döden. Jag tänker på döden ungefär som jag tänker på när man sover - alltså att man är ju inte medveten och man lider inte, så varför skulle då döden vara något annorlunda. -Jag led ju inte innan jag föddes och jag kan inte tänka mig att det kommer vara något annat när jag dör heller.

Men nu kommer vi till själva grejen. Det jag har snöat in mig på nu är när man tänker ett extra varv på döden. Extra varv låter lite flashigt, men bortse i från det och bara försök att greppa det jag nu säger..

Som jag ser det så när man dör, så dör man. Alltså då är man maskföda. Livet är finito. Vår existens upphör. Jag kan tänka mig att religiösa människor tänker annorlunda här, men jag råkar vara icke-troende. (Vilket jag kanske ångrar nu..?) Men så ser det ut i vart fall.

Ok. Vi dör. Fine. Jag är helt OK med det.

Men så har jag börjat tänka ett steg längre. Alltså jag är ju jag, och mitt medvetande är ju allt jag känner till. På gott och ont. Men det enda jag vet är ju hur det känns att leva. Visst, jag somnar på nätterna, men så vaknar jag på morgonen och livet fortsätter..

Men när jag är död.. - hur fan blir det då? Jag kommer ju inte att finnas längre.

Min hjärna kan liksom inte greppa detta hur jag än försöker resonera och tänka kring det. Och ju mer jag tänker på det ju mer ångest får jag. Just nu är jag i stadiet att jag tänker att ”vi kommer ju ändå att upphöra att existera så inget spelar ju nån roll”. Jag kan ju bli en massmördare eller skolskjutare - om 30 år spelar det ju ändå ingen roll. När jag dör så upphör ju min existens. Ungefär så.

Jag säger inte att jag vill bli en massmördare så klart, men det är så tankarna går.

Jag vet inte om allt det här gjorde nån klokare. Förmodligen inte, men jag säger så här avslutningsvis- Jag har en grov existentiell ångest just nu och det vore trevligt om nån kunde komma med input om hur man kan tänka kring sånt här. Jag tänker att kanske om jag får andra perspektiv på detta så kanske döden blir lite mer greppbar.

Till saken. -Det allt handlar om är att jag kan inte greppa hur det är att aldrig mer komma att finnas.

Varför anta att tillståndet före födseln och tillståndet efter döden skulle på nåt sätt vara lika?

Jag är verkligen ingen som normalt sätt tänker på döden, eller ”vad som händer sen”..

Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.

Så att ni får en bakgrund.. Normalt sätt så bryr jag mig inte ett skit om döden eller lidande. Jag är den första som säger -”söv mig!” vid en operation, trots att läkarn vill ryggmärgsbedöva (vi vet varför han vill göra det..wink wink.)

Men åter till ämnet. Som sagt jag har aldrig tidigare brytt mig ett dugg om döden. Jag tänker på döden ungefär som jag tänker på när man sover - alltså att man är ju inte medveten och man lider inte, så varför skulle då döden vara något annorlunda. -Jag led ju inte innan jag föddes och jag kan inte tänka mig att det kommer vara något annat när jag dör heller.

Men nu kommer vi till själva grejen. Det jag har snöat in mig på nu är när man tänker ett extra varv på döden. Extra varv låter lite flashigt, men bortse i från det och bara försök att greppa det jag nu säger..

Som jag ser det så när man dör, så dör man. Alltså då är man maskföda. Livet är finito. Vår existens upphör. Jag kan tänka mig att religiösa människor tänker annorlunda här, men jag råkar vara icke-troende. (Vilket jag kanske ångrar nu..?) Men så ser det ut i vart fall.

Ok. Vi dör. Fine. Jag är helt OK med det.

Men så har jag börjat tänka ett steg längre. Alltså jag är ju jag, och mitt medvetande är ju allt jag känner till. På gott och ont. Men det enda jag vet är ju hur det känns att leva. Visst, jag somnar på nätterna, men så vaknar jag på morgonen och livet fortsätter..

Men när jag är död.. - hur fan blir det då? Jag kommer ju inte att finnas längre.

Min hjärna kan liksom inte greppa detta hur jag än försöker resonera och tänka kring det. Och ju mer jag tänker på det ju mer ångest får jag. Just nu är jag i stadiet att jag tänker att ”vi kommer ju ändå att upphöra att existera så inget spelar ju nån roll”. Jag kan ju bli en massmördare eller skolskjutare - om 30 år spelar det ju ändå ingen roll. När jag dör så upphör ju min existens. Ungefär så.

Jag säger inte att jag vill bli en massmördare så klart, men det är så tankarna går.

Jag vet inte om allt det här gjorde nån klokare. Förmodligen inte, men jag säger så här avslutningsvis- Jag har en grov existentiell ångest just nu och det vore trevligt om nån kunde komma med input om hur man kan tänka kring sånt här. Jag tänker att kanske om jag får andra perspektiv på detta så kanske döden blir lite mer greppbar.

En klassiker från antiken:

Hur kändes det innan du föddes? Har du existentiell ångest över den tiden?

Men lol. Är du sjuk i huvudet eller?

Vem är du att säga till någon annan hur den ska tänka.

Särskilt när det kommer till psykologiskt utmanande ämnen som detta. Somna om för fan.