Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Ganska enkelt. Vissa vill helt enkelt inte för att de inte har drivet. Andra kanske utmattas enkelt eller trivs själv, så det blir bara löjligt att tala om resor, nöjen och dålig barndom. Själv sitter jag för det mesta hemma och läser.



Ja, diagnos är det möjligt att jag har med tanke på hur jag alltid fungerat (tankspriddhet etc.), men då är det så. Har dock aldrig totalt isolerat mig och drar strået till stacken genom att jobba åtminstone, men efter det vill jag tagga ner. Rent objektivt finns det lämpligare personer i den nära släkten som kan avla barn och de har redan gjort det.

Det provocerande är väl snarare att barnlösa upplevs leva enkla, ytliga och lata liv och tror att de har en susning om den mening, djup och personliga utveckling som det oftast innebär att ha en egen familj. De som har egna barn har tidigare varit barnlösa och är den gruppen som de facto vet skillnaden.

En förklaring skulle kunna vara din och andras attityd mot de som är "annorlunda". Du letar efter folk som faller utanför normen för att kunna klassificera och stöta ut de människorna. Då blir det svårare för dem att leva ett normalt liv när de hela tiden är jagade av normpolisen.

Ett riktigt skräckexempel.

Du kan ju få ett miserabelt liv och bitterhet om du inte skaffar barn också.

Eller så hade du blivit världens bäste förälder.

Har inte hänt hittills, bland annat för att jag inte skaffat barn.

Precis, egoistisk och egosentrisk med psykopatiska och narcissistiska drag som inte talar ur erfarenhet, eftersom du inte har någon aning om hur det är att ha barn. Du svamlar.

Jag jag jag, mina behov, mitt liv osv.

Sakta kommer din ditt själviska högmod erodera dig inifrån.

Du kommer i panik försöka överrösta dina inre biologiska signaler och leva som en bortskämd självisk tonåring tills du inser att det är försent.

Sedan kommer du dö ensam. Miserabel med dödsångest, ångra allt, utan att ha uppnått något viktigt och lämna absolut tomhet efter dig.

Underbart att dö ensam istället för med en unge som förstört mitt liv.

Blir roligare att dö för mig än för dig.

Jag tror dessvärre mörkertalet är rätt stort.. men den tanken delas aldrig då det blir en skam att känna så. Därför också många med barn blir så oerhört provocerade och defensiva när de möter eller hör om personer som väljer bort barn.. Att skaffa barn är det absolut största, jobbigaste och mest bindande man kan göra i livet. Man offrar sömn, pengar, karriär, egentid och spontanitet under minst 18 år.
För att palla med den uppoffringen intalar sig de flesta (medvetet eller omedvetet) att detta är det enda rätta sättet att leva på det är så livsmallen ska se ut. Det är meningen med livet.

När någon då kliver fram och säger: "Nej tack, jag skippar det där och lever ett jättehärligt, fritt liv istället", blir det som en bugg i systemet för den föräldern. Om det går att vara lycklig och hel som vuxen utan att gå igenom det där stålbadet... vad var då poängen med alla mina uppoffringar? Det blir ett existentiellt hot mot deras egna livsval.

Människan är ett flockdjur som älskar normer eftersom de skapar trygghet och förutsägbarhet. "Skola, jobb, partner, bostadsrätt, fira högtider, ha barn, volvo kanske en hund." Det är mallen....
De som väljer bort barn bryter mot en av de absolut äldsta och starkaste normerna vi har: reproduktionen! Folk som bryter mot normer provocerar alltid, oavsett om det handlar om att inte dricka alkohol, att bo i en van i skogen eller att inte skaffa barn. Det tvingar omgivningen att reflektera över sina egna val, och det tycker många är jätteobehagligt.

Som skribenten TS i tråden skrev:.."De kan fokusera helt och hållet på sig själva". Det finns en utbredd och felaktig idé om att det är "egoistiskt" att inte skaffa barn. Ironin är förstås total, eftersom de flesta skaffar barn av egna, egoistiska skäl (man vill ha en familj, man vill ha någon som för ens gener vidare, man vill passa in bland kompisar som också har barn, man vill ha någon som hälsar på när man är gammal).

Men i förälderns ögon blir den barnlösa personen definitionen av lättja- någon som "slipper undan" vuxenlivets hårda arbete men ändå skördar frukterna av samhället....
Det man ser i sådana här diskussioner är helt enkelt avundsjuka förklädd till moralisk överlägsenhet. De kan inte erkänna att de är avundsjuka på friheten, så de måste istället intala sig att de barnlösa är "defekta", "empatilösa" "konstiga" eller "förvuxna barn" för att själva må bättre.