Citat:
Jag tror dessvärre mörkertalet är rätt stort.. men den tanken delas aldrig då det blir en skam att känna så. Därför också många med barn blir så oerhört provocerade och defensiva när de möter eller hör om personer som väljer bort barn.. Att skaffa barn är det absolut största, jobbigaste och mest bindande man kan göra i livet. Man offrar sömn, pengar, karriär, egentid och spontanitet under minst 18 år.
För att palla med den uppoffringen intalar sig de flesta (medvetet eller omedvetet) att detta är det enda rätta sättet att leva på det är så livsmallen ska se ut. Det är meningen med livet.
När någon då kliver fram och säger: "Nej tack, jag skippar det där och lever ett jättehärligt, fritt liv istället", blir det som en bugg i systemet för den föräldern. Om det går att vara lycklig och hel som vuxen utan att gå igenom det där stålbadet... vad var då poängen med alla mina uppoffringar? Det blir ett existentiellt hot mot deras egna livsval.
Människan är ett flockdjur som älskar normer eftersom de skapar trygghet och förutsägbarhet. "Skola, jobb, partner, bostadsrätt, fira högtider, ha barn, volvo kanske en hund." Det är mallen....
De som väljer bort barn bryter mot en av de absolut äldsta och starkaste normerna vi har: reproduktionen! Folk som bryter mot normer provocerar alltid, oavsett om det handlar om att inte dricka alkohol, att bo i en van i skogen eller att inte skaffa barn. Det tvingar omgivningen att reflektera över sina egna val, och det tycker många är jätteobehagligt.
Som skribenten TS i tråden skrev:.."De kan fokusera helt och hållet på sig själva". Det finns en utbredd och felaktig idé om att det är "egoistiskt" att inte skaffa barn. Ironin är förstås total, eftersom de flesta skaffar barn av egna, egoistiska skäl (man vill ha en familj, man vill ha någon som för ens gener vidare, man vill passa in bland kompisar som också har barn, man vill ha någon som hälsar på när man är gammal).
Men i förälderns ögon blir den barnlösa personen definitionen av lättja- någon som "slipper undan" vuxenlivets hårda arbete men ändå skördar frukterna av samhället....
Det man ser i sådana här diskussioner är helt enkelt avundsjuka förklädd till moralisk överlägsenhet. De kan inte erkänna att de är avundsjuka på friheten, så de måste istället intala sig att de barnlösa är "defekta", "empatilösa" "konstiga" eller "förvuxna barn" för att själva må bättre.
För att palla med den uppoffringen intalar sig de flesta (medvetet eller omedvetet) att detta är det enda rätta sättet att leva på det är så livsmallen ska se ut. Det är meningen med livet.
När någon då kliver fram och säger: "Nej tack, jag skippar det där och lever ett jättehärligt, fritt liv istället", blir det som en bugg i systemet för den föräldern. Om det går att vara lycklig och hel som vuxen utan att gå igenom det där stålbadet... vad var då poängen med alla mina uppoffringar? Det blir ett existentiellt hot mot deras egna livsval.
Människan är ett flockdjur som älskar normer eftersom de skapar trygghet och förutsägbarhet. "Skola, jobb, partner, bostadsrätt, fira högtider, ha barn, volvo kanske en hund." Det är mallen....
De som väljer bort barn bryter mot en av de absolut äldsta och starkaste normerna vi har: reproduktionen! Folk som bryter mot normer provocerar alltid, oavsett om det handlar om att inte dricka alkohol, att bo i en van i skogen eller att inte skaffa barn. Det tvingar omgivningen att reflektera över sina egna val, och det tycker många är jätteobehagligt.
Som skribenten TS i tråden skrev:.."De kan fokusera helt och hållet på sig själva". Det finns en utbredd och felaktig idé om att det är "egoistiskt" att inte skaffa barn. Ironin är förstås total, eftersom de flesta skaffar barn av egna, egoistiska skäl (man vill ha en familj, man vill ha någon som för ens gener vidare, man vill passa in bland kompisar som också har barn, man vill ha någon som hälsar på när man är gammal).
Men i förälderns ögon blir den barnlösa personen definitionen av lättja- någon som "slipper undan" vuxenlivets hårda arbete men ändå skördar frukterna av samhället....
Det man ser i sådana här diskussioner är helt enkelt avundsjuka förklädd till moralisk överlägsenhet. De kan inte erkänna att de är avundsjuka på friheten, så de måste istället intala sig att de barnlösa är "defekta", "empatilösa" "konstiga" eller "förvuxna barn" för att själva må bättre.
Det provocerande är väl snarare att barnlösa upplevs leva enkla, ytliga och lata liv och tror att de har en susning om den mening, djup och personliga utveckling som det oftast innebär att ha en egen familj. De som har egna barn har tidigare varit barnlösa och är den gruppen som de facto vet skillnaden.
