Citat:
Tycker du kanske det är högtravande och styltigt? Teatraliskt?
Personligen tycker jag att Strindbergs språk/stil kan vara mustigt, rikt och en fröjd att läsa. Exempel från I Hafsbandet (1890):
Fjärde Kapitlet.
En söndagsförmiddag satt intendenten vid sitt öppna fönster när försommaren inträtt med ljusblå färg på vattnet, och en svag grönska i bergsskrevorna på de obetydliga resterna av lavar och mossor. Fågelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo två och två i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade Östersjön, grep honom i dag, då han såg ett och annat fartyg styra söderut under de främmande flaggornas livligare färger, kanske tillfälligtvis, kanske följdriktigt, alla ljusstarkare än det fattiga blå och det blacka gula som så lätt blir smutsigt. Han såg den upphetsande trikoloren på en brigg som förde plank från Norrland och nyss kommit med viner och apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den förvekligade dannebrogen på en smörskonare låg i kölvattnet efter en väldig tysk postångares vita duk med sorgkanter och kronmärket som ett spaderäss ovanför ett något av den röda färgen; den engelska blodfanan, det spanska markislärftet, den amerikanska King Cottons bolstervar – det var lika många hälsningar från främmande folk, med vilka han kände sig mera fästad än de främlingar han var dömd att kalla landsmän, då han ägde rätt att på sin högtidsdräkt bära alla dessas färger, men icke sitt eget lands. Och i dag tyckte han att dessa påminnelser om hans världsborgarskap kommo mera styrkande än eljes, då han i sin förvisningsort sedan några dagar levat omgiven av fullt utbruten fiendskap. Han hade nämligen nyss gått i författning om tillämpandet av den sedan flera år gällande men ej iakttagna lagen om visst mått på maskor i not och nät, och hade därvid rönt ett motstånd, som slutade med att han vid visat öppet trots måst åkalla länsman och beslaglägga notarne. Han hade dock först grundligt visat huru statens ingripande endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget väl, hade framhållit för dem huru de, som ej ville dela en gård, för att hellre äga en son i välstånd såsom släktens upprätthållare, dock ställde så till med oförståndigt fiskande att deras barn säkert skulle bli understödstagare. Ingenting hjälpte, alla mått och steg ansågos som elaka påfund av en hop sysslolösa ämbetsmän, som särskilt avlönades med folkets pengar för att pina det. Förgäves invände han att det var bondfolket i riksdan som röstat ihop lagen, varpå fiskarena kastade sitt hat på bönder och regering tillsammans.
Personligen tycker jag att Strindbergs språk/stil kan vara mustigt, rikt och en fröjd att läsa. Exempel från I Hafsbandet (1890):
Fjärde Kapitlet.
En söndagsförmiddag satt intendenten vid sitt öppna fönster när försommaren inträtt med ljusblå färg på vattnet, och en svag grönska i bergsskrevorna på de obetydliga resterna av lavar och mossor. Fågelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo två och två i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade Östersjön, grep honom i dag, då han såg ett och annat fartyg styra söderut under de främmande flaggornas livligare färger, kanske tillfälligtvis, kanske följdriktigt, alla ljusstarkare än det fattiga blå och det blacka gula som så lätt blir smutsigt. Han såg den upphetsande trikoloren på en brigg som förde plank från Norrland och nyss kommit med viner och apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den förvekligade dannebrogen på en smörskonare låg i kölvattnet efter en väldig tysk postångares vita duk med sorgkanter och kronmärket som ett spaderäss ovanför ett något av den röda färgen; den engelska blodfanan, det spanska markislärftet, den amerikanska King Cottons bolstervar – det var lika många hälsningar från främmande folk, med vilka han kände sig mera fästad än de främlingar han var dömd att kalla landsmän, då han ägde rätt att på sin högtidsdräkt bära alla dessas färger, men icke sitt eget lands. Och i dag tyckte han att dessa påminnelser om hans världsborgarskap kommo mera styrkande än eljes, då han i sin förvisningsort sedan några dagar levat omgiven av fullt utbruten fiendskap. Han hade nämligen nyss gått i författning om tillämpandet av den sedan flera år gällande men ej iakttagna lagen om visst mått på maskor i not och nät, och hade därvid rönt ett motstånd, som slutade med att han vid visat öppet trots måst åkalla länsman och beslaglägga notarne. Han hade dock först grundligt visat huru statens ingripande endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget väl, hade framhållit för dem huru de, som ej ville dela en gård, för att hellre äga en son i välstånd såsom släktens upprätthållare, dock ställde så till med oförståndigt fiskande att deras barn säkert skulle bli understödstagare. Ingenting hjälpte, alla mått och steg ansågos som elaka påfund av en hop sysslolösa ämbetsmän, som särskilt avlönades med folkets pengar för att pina det. Förgäves invände han att det var bondfolket i riksdan som röstat ihop lagen, varpå fiskarena kastade sitt hat på bönder och regering tillsammans.
Komma, komma, komma.