Dessa folk som reser hela tiden och är ständigt fattiga, hur tänker de?

De tänker kanske livet är kort. Om du nu de kan trots pank uppleva saker. Varför liksom inte? Du kommer ju mer sitta där och sura medan livet går förbi. Sitta där och sett skit i ditt liv. Mot de som tagit varje tillfälle att se saker.

Varför inte? Förutsätter att man inte har barn och försörjningsansvar för någon annan?

Vad gör detta personer värre än tex FIRE-folket som lever som fattiga för att kunna investera allt och gå i pension tidigt. (Vad de ska göra när de gått i pension framgår sällan)

Även om jag håller med dig så har han ju rätt här. 15-30k tar inte lång tid att få ihop för resa, men pengar som ger avkastning nog att kunna resa med varje år tar ÅR att spara ihop. Han vill ju resa nu. Inte sen.

Fattar dock inte grejen med lyxresor. Hade fattat om de var backpacking vi pratade om.. tågluffa, couch surfa osv för att se världen.

Resa på avkastningen ja du är en liten parasit som inte vill leva i nuet. Har man noll kronor och ska spara ihop till resor på avkastningen så får man spara så många år att man hinner både skilja sig och dö.

Självklart tar det år att spara ihop om man börjar för sent. Spara bör man väl rimligen börja med direkt när man får sin första lön tänker jag.

Jag som sparat har nu ca 1 miljon på Avanza, är lika gammal som vännen jag skrev om. Har då också köpt en bostad.

Jag kan inte tycka det är annat än ansvarslöst att som 30-åring inte ha några pengar på kontot och dessutom så fort man får tag i en slant direkt bränna den på en resa.

Jag är själv en "sparare" men helt ärligt så förstår jag folk som spenderar sin lön direkt. Man vill ha upplevelserna medans man är ung.

Att resa vid 20 års åldern går inte att jämföra med att resa vid 50+ att köra en fin "cool" bil vid 20 blir aldrig samma som nör man är 50+ etc etc.

Ja det är klart att det är smartare för sin framtid att göra som dig. Men alla prioriterar olika. Man dör inte av att inte ha en krona sparad vid 30. Jag brände extremt mycket av mina pengar hela vägen fram till 35. Vid 40 var jag mångmiljonär. Så alla är olika och har olika förutsättningar

Jag ser inga problem med att resa inom en väl uttänkt budget. Trots att jag har det knapert ekonomiskt lägger jag alltid undan 50.000-60.000 kr per år så att vi kan åka utomlands hela familjen, men då planerar vi noga så att vi köper absolut billigaste flygbiljetterna, där jag gärna hade suttit med getterna i flygplanets lastutrymme om jag kunnat och det blivit billigare. Väl på plats bor vi hos släktingar vilket håller kostnaden nere.

Dock vet jag hur fattiga resonerar. En bekants bekants fru gick bort för några år sedan i en sjukdom och han fick en summa pengar på livförsäkringen, låt säga en miljon. Inom 1-2 år hade han och de två tonårsdöttrarna bränt vartenda öre på åtminstone 5 lyxresor och sprit "för att hantera sorgen". Då hade han ändå ett vanligt arbetaryrke med vanlig arbetarlön, men han valde att bränna allt på kort tid istället för att investera miljonen i indexfonder på ISK och kunna ta ut 40.000 kr om året livet ut för en årlig resa. Nu bor han fortfarande i en hyresrätt, har precis förlorat körkortet pga rattfylla och döttrarna ska snart flytta hemifrån så det fanns ingen brist på vettiga saker att lägga pengarna på. Hoppas han älskar att jobba och att kroppen håller till beräknad pensionsålder 68 år.

Alltså, jag hade roligt även i mina 20, jag reste en del då också men jag såg också till att spara en del, så småningom hade jag kontantinsatsen till bostaden. Sen när jag började jobba efter studier så månadssparade jag i ISK osv. Nu kan jag självklart göra en (1) årlig resa med gott samvete.

Så är ju inte så att det ena utesluter det andra.

Men hade ju aldrig funnit mig in att vid 30 bast boende i hyresrätt och totalt pank prioritera resor, då hade jag känt mig som en jättestor tonåring.

Detta. Låt de leva för fan.

Ts är du avundsjuk för att de får leva medans du gnider som en jude och inte får leva?

Alltså, man hör ständigt från alla sin omgivning att de ska på resor jorden runt, fattar liksom aldrig hur folk har råd och ännu värre hur de kan prioritera sånt?

Resor är för mig en lyxprodukt. Bara två generationer bak kring typ 50-talet så hade de flesta inte ens varit utomlands överhuvudtaget. Att som en random svensk idag åka på ett antar utlandsresor per år var knappast tänkbart annat än för den rikaste eliten.

Snackade för nån dag sen med en kompis, han och tjejen ska snart åka på en lyxresa till Italien, detta är en vän som verkligen konstant är pank och inte ens har 10 tkr på kontot om något händer. Frågade vad det kostade, 30 tkr för en vecka blev svaret, detta är alltså pengar de inte har idag utan ska spara ihop snarast. Frågade varför de i hela friden inte sparar pengarna på Avanza istället så de kan bygga ett kapital, så kan de ju resa på avkastningen istället. Då sa han att så länge orkar de inte vänta!

Alltså, vad är det här för kultur som har uppstått? Är ju helt galet att folk förväntar sig att ständiga resor ska vara nån slags minimistandard? Det är och förblir en lyx på samma sätt som det är en lyx att köpa en Ferrari.