Dessa folk som reser hela tiden och är ständigt fattiga, hur tänker de?

Inte om man börjar i tid, jag har som sagt 1 miljon "över" och skulle alltså kunna plocka 40 tkr där per år om jag vill, det räcker ju gott till 1-2 resor per år.

Just det där "leva i nuet" är ju ett argument som barn drar. Man kan inte ha barntänk som vuxen!

Alltså, man hör ständigt från alla sin omgivning att de ska på resor jorden runt, fattar liksom aldrig hur folk har råd och ännu värre hur de kan prioritera sånt?

Resor är för mig en lyxprodukt. Bara två generationer bak kring typ 50-talet så hade de flesta inte ens varit utomlands överhuvudtaget. Att som en random svensk idag åka på ett antar utlandsresor per år var knappast tänkbart annat än för den rikaste eliten.

Snackade för nån dag sen med en kompis, han och tjejen ska snart åka på en lyxresa till Italien, detta är en vän som verkligen konstant är pank och inte ens har 10 tkr på kontot om något händer. Frågade vad det kostade, 30 tkr för en vecka blev svaret, detta är alltså pengar de inte har idag utan ska spara ihop snarast. Frågade varför de i hela friden inte sparar pengarna på Avanza istället så de kan bygga ett kapital, så kan de ju resa på avkastningen istället. Då sa han att så länge orkar de inte vänta!

Alltså, vad är det här för kultur som har uppstått? Är ju helt galet att folk förväntar sig att ständiga resor ska vara nån slags minimistandard? Det är och förblir en lyx på samma sätt som det är en lyx att köpa en Ferrari.

Klart det är helt ok att som 19-20 åring när man tagit studenten spara ihop en slant, resa, komma hem, bo hos föräldrarna och jobba ihop lite till, sedan ut på ny resa, och leva så under typ 1-2 år.

Är ju en annan femma att hålla på så när man är 30. Speciellt om man bor i hyresrätt, saknar sparkapital och redan då ligger långt efter i livet.

Vissa blir aldrig vuxna helt enkelt!

Beror ju på vilket liv man vill leva.
Ska man ha barn o fru etc så är det ju udda om man ej försöker skapa en stabil ekonomisk bas åt sin familj.

Men har man ingen tanke på stadga sig o skaffa barn så ser jag ingen vits med att köpa hus eller bostadsrätt om man trivs i hyresrätt. Och visst ändå bra att spara undan en slant varje månad men skulle ej döma någon för att ej ha gjort det heller kanske man nöjer sig med pensionen.

Och ligga efter? Ligga efter vem och vadå? Att man ej har en Volvo och villa vid 40 ligger man efter då? Vem har sagt att alla vill delta i det spelet?

Skillnaden ligger i folks mentalitet, resor är idag något som vilken svennebanan som helst förväntar sig som en basvara, såsom man förväntar sig rinnande vatten hemma!

Att hålla på och resa runt är ju inget liv. Sökare som letar efter något de inte kan hitta.

Övertygad om att så gott som alla människor i längden mår bäst av att hålla sig bosatt i samma stad/ort. De bygger man bra långsiktiga relationer och ett mycket bättre socialt skyddsnät.

Att inte ens vilja ha barn är väl förövrigt mest ett tecken på destruktiva värderingar. Och ofta en direkt följd av att föräldrarna levt ett flackande liv utan tydlig mening. Något de själva tar efter.

Mellan 1999 och 2020 så har svenskens medianförmögenhet femdubblats, bostadspriserna och ökade investeringar i aktier/fonder samt pensionssparande har bidragit till detta.

Så folk har det generellt sett bättre ställt, vilket möjliggör ökat resande.

Att andra har det gott ställt och reser mycket kan således bidra till att de i din umgängeskrets känner sig pressade att också leva så fastän de saknar ekonomin för det.

Det blir dyrare nu när ränteavdraget tagits bort (för konsumtionslån), dom kanske får en chock vid deklarationen.

Alltså, man hör ständigt från alla sin omgivning att de ska på resor jorden runt, fattar liksom aldrig hur folk har råd och ännu värre hur de kan prioritera sånt?

Resor är för mig en lyxprodukt. Bara två generationer bak kring typ 50-talet så hade de flesta inte ens varit utomlands överhuvudtaget. Att som en random svensk idag åka på ett antar utlandsresor per år var knappast tänkbart annat än för den rikaste eliten.

Snackade för nån dag sen med en kompis, han och tjejen ska snart åka på en lyxresa till Italien, detta är en vän som verkligen konstant är pank och inte ens har 10 tkr på kontot om något händer. Frågade vad det kostade, 30 tkr för en vecka blev svaret, detta är alltså pengar de inte har idag utan ska spara ihop snarast. Frågade varför de i hela friden inte sparar pengarna på Avanza istället så de kan bygga ett kapital, så kan de ju resa på avkastningen istället. Då sa han att så länge orkar de inte vänta!

Alltså, vad är det här för kultur som har uppstått? Är ju helt galet att folk förväntar sig att ständiga resor ska vara nån slags minimistandard? Det är och förblir en lyx på samma sätt som det är en lyx att köpa en Ferrari.

Det är ju inte direkt den unga generationen som tagit del av bostadsuppgångarna, kompisen jag beskrev ovan äger inte sitt eget boende utan hur, han är 30 år gammal och tjejen likaså. De hade alltså kunnat vara vettiga och försökt spara pengarna till att köpa bostad men istället reser de upp dem!

Alltså, jag hade roligt även i mina 20, jag reste en del då också men jag såg också till att spara en del, så småningom hade jag kontantinsatsen till bostaden. Sen när jag började jobba efter studier så månadssparade jag i ISK osv. Nu kan jag självklart göra en (1) årlig resa med gott samvete.

Så är ju inte så att det ena utesluter det andra.

Men hade ju aldrig funnit mig in att vid 30 bast boende i hyresrätt och totalt pank prioritera resor, då hade jag känt mig som en jättestor tonåring.