August Strindberg

I havsbandet (1890) var Strindbergs tredje bok i skärgårdsmiljö efter Hemsöborna och Skärkarlsliv. Temat med den intellektuella övermänniskan som anser sig vara en högre stående varelse än de obildade skärgårdsborna och kvinnor framstår idag som rätt löjlig och främmande. Men å andra sidan måste de friska och färgstarka natur- och miljöskildringarna i den här romanen räknas till en av litteraturens mer svårslagna höjdpunkter som gör denna bok klart läsvärd.

Tack för tipset.

Jag har läst ett par kapitel i originalet Hafsbandet från 1890.

Fantastiskt språk. Rikt. Mustigt. Satans duktig på svenska är han här tycker jag.

Jag tvivlar på att jag kommer läsa ut den. Jag tror inte historien kommer intressera mig - men vi får se. I vilket fall är det klumpigt att läsa PDF. Finns på Litteraturbanken. Suveränt att det finns men klumpigt som sagt. Epub finns också, men det är från nationalutgåvan. I den är språket bearbetat - men jag vill helt läsa Augusts ursprungliga stavningar etc.

I volymen med brevväxlingen (Modernista) med Heidenstam använder Strindberg själv epitetet "qvinnohatare" om sig själv. Och Heidenstam "kvinnohatare" om Strindberg.
Mycket bra tips med att läsa brefväxlingen mellan Strindberg och Heidenstam. Intressant om deras personer, villkor som författare, syn på sin samtid (ofta på kontinenten) - politik och litteratur. Språket är kul. Jag får ibland intrycket att de tävlar med varandra i formuleringar och språkmust.

Slutade Strindberg och Heidenstam skriva till varandra? Blev de ovänner? Varför? Jag känner till att de rykte ihop i Strindbergsfejden, 1910-. Men hände det något dem emellan långt tidigare? De sista två breven i Modernistas volym är ett brev med en dikt av H till S på S:s 50-årsdag 1899 och ett påföljande artigt tackbrev av S. Dessförinnan var den sista växlingen 1890.

Jag avskyr August Strindberg. En av de mest överskattade töntarna i historien. "Röda rummet" är en jävla gnällfest.

Ja, och "Fadren" med den löjliga ryttmästaren
Fanskapet kunde inte ens stava till fadern.

Finns det ytterligare skäl till att du avskyr Strindberg förutom att du ogillar Röda Rummet?

Personligen tycker jag han är mycket intressant. Än så länge har jag inte läst så mycket att hans gigantiska produktion - se mina inlägg i tråden.

Annars har jag läst Kamraterna. Tjänstekvinnans son del 1. Halva Lagercrantz bok om honom. Och just nu börjar på Fadren.

Varför tycker Ryttmästarn är löjlig?

Ärligt talat så ogillar jag bara hans språkbruk. Jag har faktiskt länge försökt fundera på varför jag ogillar Stringberg och det är det enda som jag har kunnat komma fram till då det inte handlar om politik eller annat. Hans språkbruk, hans sätt att prata och framföra saker. Jag har försökt med andra av hans böcker men de ger mig också krup.

Han kastar lampor på folk för att han är nervös och labil. Ganska löjligt tycker jag

Jag har inte kommit dit än, men ska ha det i minnet.

Det är i slutet. Jag ska inte avslöja för mycket men en fotogenlampa kastar han iväg

Tycker du kanske det är högtravande och styltigt? Teatraliskt?

Personligen tycker jag att Strindbergs språk/stil kan vara mustigt, rikt och en fröjd att läsa. Exempel från I Hafsbandet (1890):

Fjärde Kapitlet.

En söndagsförmiddag satt intendenten vid sitt öppna fönster när försommaren inträtt med ljusblå färg på vattnet, och en svag grönska i bergsskrevorna på de obetydliga resterna av lavar och mossor. Fågelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo två och två i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade Östersjön, grep honom i dag, då han såg ett och annat fartyg styra söderut under de främmande flaggornas livligare färger, kanske tillfälligtvis, kanske följdriktigt, alla ljusstarkare än det fattiga blå och det blacka gula som så lätt blir smutsigt. Han såg den upphetsande trikoloren på en brigg som förde plank från Norrland och nyss kommit med viner och apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den förvekligade dannebrogen på en smörskonare låg i kölvattnet efter en väldig tysk postångares vita duk med sorgkanter och kronmärket som ett spaderäss ovanför ett något av den röda färgen; den engelska blodfanan, det spanska markislärftet, den amerikanska King Cottons bolstervar – det var lika många hälsningar från främmande folk, med vilka han kände sig mera fästad än de främlingar han var dömd att kalla landsmän, då han ägde rätt att på sin högtidsdräkt bära alla dessas färger, men icke sitt eget lands. Och i dag tyckte han att dessa påminnelser om hans världsborgarskap kommo mera styrkande än eljes, då han i sin förvisningsort sedan några dagar levat omgiven av fullt utbruten fiendskap. Han hade nämligen nyss gått i författning om tillämpandet av den sedan flera år gällande men ej iakttagna lagen om visst mått på maskor i not och nät, och hade därvid rönt ett motstånd, som slutade med att han vid visat öppet trots måst åkalla länsman och beslaglägga notarne. Han hade dock först grundligt visat huru statens ingripande endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget väl, hade framhållit för dem huru de, som ej ville dela en gård, för att hellre äga en son i välstånd såsom släktens upprätthållare, dock ställde så till med oförståndigt fiskande att deras barn säkert skulle bli understödstagare. Ingenting hjälpte, alla mått och steg ansågos som elaka påfund av en hop sysslolösa ämbetsmän, som särskilt avlönades med folkets pengar för att pina det. Förgäves invände han att det var bondfolket i riksdan som röstat ihop lagen, varpå fiskarena kastade sitt hat på bönder och regering tillsammans.