August Strindberg

Var han negativ mot kvinnor? Kanske lite, men han gifte sig trots allt tre gånger.
Du kan ju pröva novellsamlingen "Giftas". Han är mest bitter i dess andra del, men i den första delen finns en novell som han blev åtalad för ("för hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten"). Han frikändes dock.

"Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi Lekamen och Blod att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 krona skålpundet, vilka av prästen utgåvos för att vara den över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick "stämningar".

Den självbiografiska "Tjänstekvinnans son" är mycket bra:

"Härliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!"

I bid thee...En dåres försvarstal; eller HELLRE faktiskt Svarta fanor..
Hahahaha; nu fick jag lust o läsa den/dem själv igen.
Ja, han var skarp i sin kritik mot kvinnornas elakhet.

Barn? Varifrån har du fått det? Strindberg måste vara oerhört missförstådd. Han älskade ju sina barn över allt annat. Inte heller verkar han ha varit, åtminstone inte privat, den där fanatiske kvinnohataren på heltid som många tycks tro eller anse sig veta. Han hade väl också han sina stunder, den gode August. Nervös, konspiratoriskt lagd, anklagande, självömkande och förmodligen i längden fruktansvärt besvärlig att bo tillsammans med.

Och vilken man har inte någon gång tröttnat på allt vad kvinnor heter? "Aldrig mer!", så att säga. Jag tycker inte att man behöver ta hans värsta utgjutelser på så stort allvar.

Det som i min mening gör honom så intressant, levande och angelägen som person är det faktum att han var precis som folk är mest - älskvärd ibland, många gånger småtjurig, stundom fly förbannad; svartsjuk, skamsen, munter, skälmsk, sentimental, sprudlande glad o.s.v. Mycket människa, helt enkelt.

En riktigt svensk författare. Läs honom för det han är och börja ex. med Inferno eller Röda rummet.

Vilken bok är mest lättläst? Eller håller alla samma tungroddhetsgrad?

Hans böcker är inte tungrodda, men det kanske kan verka så om man inte är van att läsa den äldre svenskans meningsbyggnad. Hemsöborna är nog den bok som kan betraktas som mest lättläst.

Jag hittade det här citatet på nätet:


Jag vet inte om det är ett korrekt citat men jag känner igen det sedan tidigare.

EDIT: Hittade en annan variant:

Hm. Strindbergs intresse för växter (och därmed blommor) är väldokumenterat. Ex. på naturvetenskapliga skrifter av Strindbergs penna och andra produktioner med växtrelaterade avsnitt eller motiv är "Blomstersmålningar och djurstycken", "Skildringar av naturen", "Sylva Sylvarum", "Jardin des Plantes", de blå böckerna o.s.v. I stort sett samtliga prosaverk innehåller dessutom massor av mer eller mindre berömda stycken natur- och miljöskildringar - under Strindbergs naturalistiska period givetvis ibland extremt detaljerade.

Strindberg spelade vidare bl.a. gitarr (det finns ju ett välkänt fotografi från Gersau 1886 med Strindberg och detta instrument) och älskade enligt otaliga uppgifter och minnesanteckningar att sjunga. Han var under senare delen av livet väldigt förtjust i kompositörer som Beethoven och arrangerade under sin tid i Blå tornet speciella Beethoven-aftnar med ett gäng musicerande vänner som han kallade "Beethoven-gubbarna" (om jag minns rätt). Vid dessa sammankomster trakterades ofta piano, om än inte av Strindberg själv.

Det finns avslutningsvis bland mycket annat massor av brev där August skrivit om hur svårt det var att arbeta utan barnskrik o.s.v. runt omkring under de perioder som han bodde och verkade ensam. Han var f.ö. oerhört noga med att höra av sig i samband med barnens födelsedagar och skickade under lång tid mängder av hälsningar och lägesrapporter till sin österrikiska dotter Kerstin.

Se bland annat sista stycket:

http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=193476

Jag kan inte fatta varifrån det där citatet härstammar och hur det har uppkommit. Att det är konstruerat är i alla händelser uppenbart. Har emellertid FÖR MIG att Strindberg någon gång skrev om den ryslige Ibsen som till och med "hatar musik, barn och blommor", eller något åt det hållet.

Jag tror jag hade gillat Strindberg om det inte hade varit för språket. Jag klarar helt enkelt inte av det. Jobbigt, helt enkelt.

Läs Strindbergs förord till Fröken Julie! Där står nånting neggo om kvinnor har jag för mig

Allt läsande av Strindberg bör föregås av och avslutas med ett besök på www.strindbergandhelium.com.
Min personliga favorit är slutrepliken i At Home with the Kids.

Att Strindberg hatade kvinnor är en ren myt. Däremot tvekade inte att ta till väldigt starka ord om han kände sig förrådd, sviken eller bara tyckte folk var dumma i huvudet i största allmänhet (nbågot han kände rätt ofta, överkänslig som han var). Mest känd är kanske Strindbergsfejden där han gick hårt åt bl a von Heidenstam. Där säger han saker hundra gånger värre än än allt han sagt om sina exfruar. Jag tror hans "kvinnohat" har att göra med att det var just kvinnor han sa sitt hjärtas mening om ... Han har ju inte kallats kungahatare efter Strindbergsfejden. Han har skrivit både lovsånger och mindra smickrande stycken om kvinnor, han har skrivit konungadramer och talat ut om de kungligas förfall i fejden. HAN SA BARA VAD HAN TYCKTE. HAN HATADE INTE KVINNOR.

/ Min eld är den största i hela Sverige.

Bra skrivet. Tack för informationen. Flashback kan vara en kunskapsbank ibland.