Tål inte min systers bortskämda son, vill inte ha med honom då vi ses.

Jag har ett problem, jag vill umgås med min syster men orkar inte med att hennes son är med.
Han är 19 år och gör aldrig någonting, sitter bara vid datorn all sin fritid och lagar inte mat och städar inte själv, han är till synes blasé på precis allt förutom datorspel och smartphone. I sociala sammanhang glor han bara i mobilen, han är genuint ointresserad av precis allt och han vare sig hälsar eller har någon hyfs överhuvudtaget, han är som en zombie.

Nu till frågan: Då vi har varit på utflykter och så vidare jag och min syster då han har varit med så är han skittråkig han får mitt humör att bli dåligt, han pratar inte om någonting och sitter bara med sin jävla smartphone, om man ska äta så måste min syster passa upp på honom, fråga precis vad han ska ha och han är kräsen kan inte äta det och han kan inte äta på restauranger osv, han är gnällig och bortskämd och i stort sett de enda gånger han pratar är om han blir grinig och vill åka hem och då ska alla dansa efter hans pipa och åka direkt, annars blir han tjurig. Killen är som en jättebäbis. Jag vill umgås med min syster i sommar, men om han ska med så vill jag inte för jag har tröttnat på ungen.


Är det elakt av mig att inte vilja ha med min systers nittonåriga jättebäbis om vi ska på utflykt,
eller är det en rimlig känsla?

Hur kan jag på bästa sätt säga att jag inte vill ha med barnet utan att såra henne?

Du har ju redan bestämt dig för att ungen har gjort sig själv handikappad av ett fritt val. Sedan drar du upp detta när du och de andra ses och tjatar. Du ska nog vara väldigt glad att du får träffa din syster. Du är ju lika envis som systern och systerns unge. Vad har du själv för diagnos? Kanske autism? De brukar ju inte vilja ta in info när de bildat sig en uppfattning. Och de vet alltid bäst själva.

Man KAN inte få någon att bli autistisk genom uppfostran. Och du jämför honom när han var 9 och då var han normal. Haha jojo. Skulle han klara en 9-årings krav idag? Troligen.

Synd att mamman inte velat söka för detta när han var tonåring. Nu behöver ju ungen inte utredas om han inte vill. Men om mamman också har autism kanske hon har svårt att se vad som är fel.

Ja det är en märklig situation - förstår hur du tänker och känner!

Det är så svårt att relatera till dessa ungdomar tycker jag. En annan ville inget annat än att flytta hemifrån fortast möjligt och leva sitt eget liv. Själv flyttade jag när jag var 19 och blickade aldrig tillbaka. Även om det var över 20 år sedan nu så är ju inte samhället så himla annorlunda - hur kan man vilja bo hemma hos föräldrarna som 20+ och bli uppassad som om man vore ett litet barn? Förstår verkligen inte.

Faktiskt är det ju rätt synd om grabben. En vacker dag så kommer han ju tvingas stå på egna ben vare sig han vill eller ej, och då blir det att lära sig väldigt mycket på kort tid..

Jag har ett problem, jag vill umgås med min syster men orkar inte med att hennes son är med.
Han är 19 år och gör aldrig någonting, sitter bara vid datorn all sin fritid och lagar inte mat och städar inte själv, han är till synes blasé på precis allt förutom datorspel och smartphone. I sociala sammanhang glor han bara i mobilen, han är genuint ointresserad av precis allt och han vare sig hälsar eller har någon hyfs överhuvudtaget, han är som en zombie.

Nu till frågan: Då vi har varit på utflykter och så vidare jag och min syster då han har varit med så är han skittråkig han får mitt humör att bli dåligt, han pratar inte om någonting och sitter bara med sin jävla smartphone, om man ska äta så måste min syster passa upp på honom, fråga precis vad han ska ha och han är kräsen kan inte äta det och han kan inte äta på restauranger osv, han är gnällig och bortskämd och i stort sett de enda gånger han pratar är om han blir grinig och vill åka hem och då ska alla dansa efter hans pipa och åka direkt, annars blir han tjurig. Killen är som en jättebäbis. Jag vill umgås med min syster i sommar, men om han ska med så vill jag inte för jag har tröttnat på ungen.


Är det elakt av mig att inte vilja ha med min systers nittonåriga jättebäbis om vi ska på utflykt,
eller är det en rimlig känsla?

Hur kan jag på bästa sätt säga att jag inte vill ha med barnet utan att såra henne?

Jag har ett problem, jag vill umgås med min syster men orkar inte med att hennes son är med.
Han är 19 år och gör aldrig någonting, sitter bara vid datorn all sin fritid och lagar inte mat och städar inte själv, han är till synes blasé på precis allt förutom datorspel och smartphone. I sociala sammanhang glor han bara i mobilen, han är genuint ointresserad av precis allt och han vare sig hälsar eller har någon hyfs överhuvudtaget, han är som en zombie.

Nu till frågan: Då vi har varit på utflykter och så vidare jag och min syster då han har varit med så är han skittråkig han får mitt humör att bli dåligt, han pratar inte om någonting och sitter bara med sin jävla smartphone, om man ska äta så måste min syster passa upp på honom, fråga precis vad han ska ha och han är kräsen kan inte äta det och han kan inte äta på restauranger osv, han är gnällig och bortskämd och i stort sett de enda gånger han pratar är om han blir grinig och vill åka hem och då ska alla dansa efter hans pipa och åka direkt, annars blir han tjurig. Killen är som en jättebäbis. Jag vill umgås med min syster i sommar, men om han ska med så vill jag inte för jag har tröttnat på ungen.


Är det elakt av mig att inte vilja ha med min systers nittonåriga jättebäbis om vi ska på utflykt,
eller är det en rimlig känsla?

Hur kan jag på bästa sätt säga att jag inte vill ha med barnet utan att såra henne?

Tyvärr är det många svenska ungdomar som är nästan handikappade..

Om 10år så kommer vi ha många etniskt svenska män mellan 28-40 som är oskulder och kan inte laga mat eller behålla jobb

Autism och liknande tillstånd kan vara en orsak till den här problematiken, men det finns nog andra förklaringar också verkar vara speciellt många svenska pojkar som drabbas av den här typen av bekymmer. Beträffande min systerson så är min direkta magkänsla att datorspelandet är en avgörande orsak till hans passivitet och isolering.

Testa ta en sup med honom om han är 19 för att kolla om han är apatiskt deprimerad eller något. Supa och grilla. Kommer ni inte överens då kan det vara du som är problemet.

Han dricker ingen alkohol alls, han dricker inte ens kaffe. Han uppvisar inte några interaktiva sociala funktioner, han visar inga intressen eller andra färdigheter, förutom att sitta vid datorn. Om han så skulle visa upp någon form av exekutiv funktion, om än lite galenskap eller möjligen ut och festa så skulle det nästan vara välkommet. Men tyvärr icke.

Han är bara intresserad av en sak, sitta vid datorn och spela. Och en sak till om inte datorn finns i närheten, spela på sin smartphone.

Varför är han med då, på era .. utflykter?

Jag har ett problem, jag vill umgås med min syster men orkar inte med att hennes son är med.
Han är 19 år och gör aldrig någonting, sitter bara vid datorn all sin fritid och lagar inte mat och städar inte själv, han är till synes blasé på precis allt förutom datorspel och smartphone. I sociala sammanhang glor han bara i mobilen, han är genuint ointresserad av precis allt och han vare sig hälsar eller har någon hyfs överhuvudtaget, han är som en zombie.

Nu till frågan: Då vi har varit på utflykter och så vidare jag och min syster då han har varit med så är han skittråkig han får mitt humör att bli dåligt, han pratar inte om någonting och sitter bara med sin jävla smartphone, om man ska äta så måste min syster passa upp på honom, fråga precis vad han ska ha och han är kräsen kan inte äta det och han kan inte äta på restauranger osv, han är gnällig och bortskämd och i stort sett de enda gånger han pratar är om han blir grinig och vill åka hem och då ska alla dansa efter hans pipa och åka direkt, annars blir han tjurig. Killen är som en jättebäbis. Jag vill umgås med min syster i sommar, men om han ska med så vill jag inte för jag har tröttnat på ungen.


Är det elakt av mig att inte vilja ha med min systers nittonåriga jättebäbis om vi ska på utflykt,
eller är det en rimlig känsla?

Hur kan jag på bästa sätt säga att jag inte vill ha med barnet utan att såra henne?

Det är inte sonen som är problemet