Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Där kom nästa avslöjande nivå, när sakfrågan blir för svår igen går du över till sexualiserad smutskastning.

Att beskriva barns möjliga saknad efter en snäll pappa som ”peddoliknande” är inte argumentation. Det är elak avhumanisering. Syftet är uppenbart, att göra varje öm formulering om far-barn-relationen misstänkt, smutsig och farlig.

Det är exakt samma fula retoriska knep som tidigare: först Alvesta-skugga, sedan ”psykotiskt”, nu pedoassociation. Inget av det prövar huvudfrågan. Det bara smetar. Och speglar dig.

Du säger att du litar blint på myndigheterna. Det är bekvämt. I materialet är just problemet att myndigheter, media och rättsprocesser kan förstärka en ensidig berättelse och därmed permanentera barnens förlust av sin pappa. Och hovrätten diskvalificerade det mesta. Polisens FUP har rejäla brister i kvalitet.

Du skriver också att det ”inte är synd om pappan”. Det är avslöjande. För en seriös barnrättslig analys kräver inte att du tycker synd om pappan. Den kräver att du frågar vad barnen faktiskt behöver.

Och den frågan undviker du fortfarande: Ska barnen få en trygg, neutral, professionellt stödd möjlighet att själva förstå sin pappa?

Inte på gatan. Inte genom press. Inte genom drama. Utan genom stödperson, barnpsykolog, familjerätt eller annan oberoende tredje part.

Du svarar aldrig på det. I stället producerar du nya elaka personangrepp i varje inlägg: farlig, gränslös, romantiserande, psykotisk, pedoliknande.

Det är inte omsorg. Det är fulaste smutsteknik.

Barn kan ha saknad utan att det betyder att pappan är felfri. Barn kan behöva skydd utan att mamman ska äga deras minnen. Barn kan vara rädda och ändå ha rätt till en egen, tryggt prövad bild.

Din ovilja att ens pröva detta är hela problemet. Du försvarar inte barnens bästa. Du försvarar en stängd berättelse där pappan måste förbli monster, mamman måste förbli skydd och barnens möjliga sorg aldrig får bli synlig.

Ibland är barnens bästa att inte ha kontakt under uppväxten med den förälder som dömts för grova brott mot den andra föräldern.

DU har aldrig prövat att resonera utifrån det.

Du för dina resonemang utifrån pappans behov men förtäckt utifrån att det skulle vara barnens behov.

Barnens behov går ALLTID före faderns. Alltid!

Och om du inte genom tråden målat upp pappans och barnens saknad på ett så romantiserat sätt så hade dina texter inte fått peddovibbar. Du har skrivit på ett sådant sätt romantiska partners saknar varandra och det är äckligt i detta sammanhang.

Barnen har förmodligen fått tillgång till trappansamtal. Det har de sannerligen behövt.

https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/evidensbaserad-praktik/metodguiden/trappanmodellen/

Värre och värre. Du bygger hela det konstiga svaret på en falsk motsats.

Ingen har alls sagt att barnens behov ska stå tillbaka för pappans. Frågan är om barnens behov verkligen prövas när du på förhand utesluter trygg, neutral återkontakt.

Ibland ska barn inte ha kontakt med en dömd förälder under uppväxten. Ja. Men det är en slutsats efter individuell riskbedömning, barnpsykologisk prövning och uppföljning – inte efter Flashback-moral, pedoassociationer och Alvesta-skuggor. Och här finns noll sådant. Tvärtom. Pappan var trygga punkten jämfört med mammans kaos med sitt BDSM.

Ditt knep är tydligt varje gång, du låtsas att varje tal om barns saknad är pappans behov i förklädnad. Därmed slipper du fråga om barnen faktiskt förstås har dubbla känslor, rädsla, lojalitet, saknad, skuld och kärlek samtidigt.

Trappan är krissamtal för barn som upplevt våld. Det kan vara relevant stöd, de upplever grovt psykiskt våld från mamman. Men det besvarar inte huvudfrågan, ska barnen också få en neutral möjlighet att själva förstå sin pappa, utan mammans berättelse, pappans press eller nätets drev?

Du svarar fortfarande inte.

I stället sexualiserar du fult språket om far-barn-saknad och kallar det sjukt för ”peddovibbar”. Det är din smutsteknik. Syftet är att göra själva tanken på pappasorg äcklig, så att ingen längre vågar tala om barnens förlust.

Det är inte barnets bästa. Det är vänsterns grymma orättvisa berättelsekontroll.

Vid trappansamtal så lyssnar man till barnen. Bra va?

Finns behov av fortsatt psykologiskt stöd är det självklart att barnen får det.

Är barnen tillräckligt stora för att förstå pappans rättfärdigande av våldet och våldtäkterna han utsatt modern för?

När är ett barn egentligen tillräckligt stort för att förstå något sådant?

Mina frågor är svar på din fråga.

Nej. Trappansamtal besvarar inte frågan.

Det kan vara stöd för barn som upplevt våld. Men det är inte en neutral prövning av papparelationen, inte en återföreningsbedömning och inte en utredning av lojalitetstryck, påverkan eller umgängessabotage. Och barnen har inget traumatiskt med pappan i alla underlag. Däremot utsätter mamman dem nu för psykiskt våld genom umgängessabotage.

Ditt fula knep är att låtsas att stöd till barn automatiskt betyder att pappan är färdigavskriven. Det gör det inte.

Sedan ställer du laddade frågor om ”pappans rättfärdigande av våld och våldtäkter”. Det är halmgubbe. Ingen föreslår att barn ska matas med pappans försvarstal eller vuxnas sexualmål. Du gillar att äckla dig och hitta på. Ditt eget inte mår bättre då.

Frågan är enklare, ska barnen få en trygg, neutral möjlighet att förstå sin pappa som människa och förälder?

Du svarar fortfarande inte. Du byter bara elak etikett.

Det avslöjar din vänsterpolitiska ojämställda och orättvisa metod, gör pappan till förövare, mamman till skydd, barnens avstånd till bevis – och kalla varje prövning av relationen farlig.

Det är verkligen inte barnets bästa. Det är relationsutplåning med låtsade skyddsord.

Jag skrev inte att trappansamtal var svaret på din fråga. Jag skrev att mina frågor var svaret. Det eftersom det inte finns något enkelt svar.

Har pappan förändrats tillräckligt mycket genom att ta hjälp från proffs på hans problematik?

Har pappan tillräcklig självinsikt för att ta hjälp?

Det är många fler frågor som inte har eller kan besvaras här av oss flashbackare.

Och framförallt - är barnen redo?

Det där är fortfarande inget svar. Det är ett förtäckt nej.

Du säger att frågan är svår, men gör den sedan jätte-enkel, pappan är förövare, mamman är skydd, barnens avstånd är bevis och kontakt ska i praktiken inte prövas.

Ingen har naturligtvis alls föreslagit att barn ska bära vuxnas sexualmål eller matas med pappans försvar. Löjligt. Det är din påhittade halmgubbe.

Frågan är smal, ska barnen få neutral, professionell möjlighet att själva förstå sin pappa – utan mammans berättelse, pappans press eller nätets drev? Eller någon stödperson med din ideologi?

Trappansamtal kan vara stöd. Men det utreder inte automatiskt lojalitetstryck, påverkan, grymmaste teater med umgängessabotage eller trygg återkontakt.

Ett barns nej kan vara verklig rädsla. Det kan också oftast vara skuld, lojalitet eller anpassning. Därför krävs prövning.

Du vill inte ha prövning. Du vill ha permanent avskärning med frågetecken som ditt hatiska kamouflage.

Det avslöjar dig. Återigen.

Ett märkligt inlägg dök upp på Facebook, tittade på några av kontots poster och tänkte att det är uppenbart något som inte stämmer med denne man - och självklart har han en egen tråd på Flashback. Här nedan hans Facebook om den inte redan är känd i tråden, han letar tydligen ny kärlek.

https://www.facebook.com/profile.php?id=61573979971646

Boken har verkligen fått toppenrecensioner:

https://www.storytel.com/se/books/r%C3%A4ttvisan-blev-en-fars-falska-anklagelser-och-kampen-f%C3%B6r-sanningen-11420231

En kommentar angående boken:



Haha. Så han runkade också till barnporr?!

Vilket sunkigt jävla skitliv de levde. Men så blir det när hela livet baseras på sex och man blir tvångsmässig i att flytta fram sina gränser och sjuka böjelser iklätt "nyfikenhet och att utforska".

Puckon.

Varför hade H barnpornografi?

Varför försöker H skicka meddelanden till mamman på Facebook genom små korta videor?

Solklart ett försök till känslomässig utpressning.

Blev han dömd för barnporr också?

Nej, men det fanns någon/några bilder.