Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Fattar inte varför du ljuger om alla vittnen som har förhörts i fupen, undrar om det är något du skrivit som faktiskt är sant???
Skulle du ens kunna erkänna något du gjort?

Oj. Här kom det, svart på vitt. Allt du egentligen känner – hat, inte bara mot pappan, utan mot själva idén att barnen skulle få tänka själva.

Det är inte barnens behov du försvarar här, det är din egen ilska. Du kallar honom “spermadonator”, men det var faktiskt den pappa barnen älskade – vilket till och med mamman sagt i förhör. Och barnen har aldrig sett något våld hemma. Det finns inget i FUP eller dom om övergrepp mot barnen.

Men ändå vägrar du att ens överväga tanken att de kanske saknar honom. Att de kanske en dag undrar varför ingen lät dem ha kvar båda föräldrarna. Du skriver som om du vill skydda – men orden skvallrar mer om ett personligt korståg, kanske för att du själv blivit sårad eller manipulerad av någon annan. Eller för att du plågar dina närstående i egen hämnd och hat. Du kanske skulle behöva prata med vården? Och drabbas dina barn av allt det hat som du bär på? Du skulle nog behöva hjälp att ställa saker till rätta.

Det du gör är att demonisera, inte nyansera. En sorts vanföreställningar. Och ärligt talat – om du verkligen brydde dig om barnens bästa, varför så rädd för att de en dag får veta bådas version? För att du vet att din berättelse kanske inte håller då? Tänk ett steg längre. Det är inte hat som bygger trygga barn. Det är öppenhet. Och kärlek.

En frisk förälder accepterar att man kan bli lämnad. En frisk förälder samsas och respekterar umgängesschemat. En frisk förälder går vidare i livet och pratar inte illa om den andre föräldern inför barnen.

Och falska anklagelser är ett mycket stort och dyrt samhällsproblem för en liten stad.

Håller verkligen med en frisk förälder mordhotar INTE för att kvinnan vill lämna, men fortsätt du med dina lögner om att det var h som lämnade.
Hot om att hon aldrig mer skulle få se barnen om hon lämnade .

Nä du gräver dig bara längte ner i hav av lögner. Boken går ju sådär o recensionerna från dom som läst säger sitt klara o tydliga

Jag tror du behöver stöd och hjälp att reda upp den här soppan, och göra rätt för barnens och eget samvetes skull. Och sluta sprida så mycket elakt förtal, eller det går av bara farten?

Det finns inget i domarna eller FUP:en som styrker något mordhot. Hittar du på saker i varje inlägg? Däremot framgår det att relationen var komplex och att även mamman vid flera tillfällen uttryckt att pappan var en närvarande och kärleksfull förälder. Hon sa i tingsrätten att barnen saknade honom. Barnen själva berättade i polisförhör att de inte sett något våldsamt i hemmet.

Pappan har heller aldrig dömts för hot mot mamman i samband med separation – vilket är viktigt att komma ihåg innan man fäller grova anklagelser. Vad gäller boken har flera läsare uppskattat den just för att den visar den andra sidan – den som ofta tystas.

Nu pratar du om andra kvinnor med? Vilka? Du kommer med påhitt i varje inlägg ju? Du kan inte hejda dig med lögner och ursäkter för att hata och hämnas?

Jag förstår att du är arg, men när du skriver att barnen “aldrig någonsin igen ska ha kontakt med sin pappa” visar du precis det som kallas för föräldraalienation. Det är en form av psykiskt våld mot barn – ja, enligt både FN:s barnrättskommitté och modern kriminologi. Barn har rätt till båda sina föräldrar, så länge ingen utgör ett konkret hot – och det finns inga bevis för att deras pappa gjort det. Inte enligt domen. Inte enligt polisen. Inte enligt barnens egna uttalanden. Tvärtom sa mamman i rätten att barnen älskat honom.

Ditt öppna motiv är att skydda barnen. Ditt dolda verkar vara hämnd – kanske för att han lämnade dig, kanske för att du själv mår dåligt. Och det är mänskligt. Men det är inte rätt. Och det är inte rätt mot barnen. Och de falska anklagelserna har kostat många miljoner för samhället i den lilla lättlurade staden.

Du kan fortfarande göra det bättre: Tala med en barnpsykolog som är insatt i familjekonflikter. Läs på om sjukligt umgängessabotage. Låt barnen få egna känslor, inte dina. Det krävs mod – men det är vad barnen behöver. Och du kanske också.

Barnen har egna känslor och egna minnen o det räcker bra.

Sista pusselbiten är att pappan/styvpappan tar ansvar för en trasig barndom.
Att han står upp rakryggad för allt som blev fel.

Men just nu kommer bara nya lögner hela tiden, vilket gör att han skjuter barnen ännu längre bort( trodde faktiskt inte det var möjligt)

Att soc inte klev in tidigare efter alla dessa utredningar beror endast på att barnen var tysta för att skydda.

Spelar ingen roll hur många inlägg du gör, kommer alltid finnas där för barnen och min åsikt förblir INGET UMGÄNGE!

Så sorgligt. Det märks att du vill skydda barnen. Men kanske skyddar du mest dig själv – från att se din egen roll i varför de inte längre har en pappa. Det du kallar “egna minnen” och “egna känslor” är ofta – enligt både kriminologisk forskning och barnpsykologi – resultat av vuxnas påverkan. Barn som lär sig att en förälder är farlig, äcklig eller ovärdig, kan börja tro det själva. Det kallas föräldraalienation och är en form av psykisk påverkan – ibland ren emotionell barnmisshandel.

Ditt språk avslöjar mer än du tror. “Ingen kontakt någonsin.” “Han förstör allt.” “Sista pusselbiten är att han erkänner.” Det handlar inte längre om barnens bästa, utan om din vilja till kontroll, hämnd och att skriva färdigt en berättelse du redan bestämt slutet på.

Men du har ett val. Du kan fortsätta hålla fast vid din sanning – eller du kan låta barnen få utforska sin egen. Kanske se att en förälder inte måste vara perfekt för att vara viktig. Kanske få tillgång till båda sidor. Kanske till och med läka.

Vill du skydda barnen – börja där. Släpp hatet. Bryt lojaliteten till det gamla dramat. Ge dem tillåtelse att känna själva. Det är så trygghet byggs. Du kan rätta till den onödiga cirkus som skapats.

Varför riskera 2 barns uppväxt när han har förstört 4 barns uppväxt?
Känns onödigt att köra en rysk roulett.
Är det någonstans han visat på någon form av förändring?
Jag ger inte barnen en bild av hat, jag lyssnar o stöttar på det dom berättar.
En pappa eller manlig förebild behöver inte vara biologisk
Även barn som växer upp i tryggt hem med en ensam förälder mamma eller pappa har inte sämre chanser i livet.
Så fortsätt du med dina inlägg om psykologi och känslor, kanske borde du även läsa på om barn som växer upp i hem med våld och själva får utstå diverse kränkningar och bestraffningar

Det är ju det som gör ont på riktigt – inte bara för honom, utan för barnen. Att du fortfarande, trots allt, är så fast i din vilja att hämnas att du är beredd att offra deras rätt till båda sina föräldrar. För vad? För att han inte stod ut och lämnade dig? Du vet innerst inne att det var han som drog – inte du. Du tappade kontrollen, var utan pengar och övertalades använda normaliseringsteorin som vapen, och sen började helvetet så bra för pappan. I en annan klokare stad hade polisundersökningen lagts ner. Ni har båda ansvar och samtycke fanns. Man får lämna en relation.

Anklagelserna du lyfte – du vet att mycket var överdrivet, vinklat, konstruerat och rent falskt. Ni hade samtycke och BDSM var din hobby. Det handlade inte om rättvisa, utan om din makt. Att ta ifrån honom jobbet, friheten, ryktet, pengarna – det var inte nog. Nu ska barnen också bort, som sista slaget i ryggen. Och allt detta till priset av ett par miljoner i skattepengar, advokatarvoden och rättsprocesser som hade kunnat gå till barn i verklig fara.

Men barnen då? De som du påstår dig skydda? De har inte sett något övergrepp, inte berättat om något våld. Tvärtom – i polisförhören framgår att de älskat sin pappa, och du själv sa i rätten att de saknade honom. Så vad driver dig nu? Jo – att de inte får en chans att minnas honom som mer än ett spöke du målat upp.

Du vet att han inte är farlig. Du vet att det handlar om din ilska, din stolthet, ditt behov att vinna. Men du vinner inte – du förlorar dem. Och en dag kommer de att undra: varför fick vi aldrig chansen att ha en egen relation till vår pappa? Då står du där – ensam med dina beslut. Tänk om. För deras skull. Innan det är för sent.

Jag?
Nja detta är långt bortom min kontroll tyvärr.
Men jag litar mer på barnen än H och eftersom h,s historia hela tiden förändras med tiden så kan man räkna ut själv vem som ljuger.

Jag har läst båda böckerna och vet inte vad jag ska tro. Men så mycket kan jag säga att efter att ha läst hans bok så är jag inte lika säker på hennes version längre. Att dessutom gå in i tråden och diskutera gör det hela ännu värre.

Men kära, jag blir så orolig. Jag hör att du säger att det här är bortom din kontroll – men du vet lika väl som jag att det inte stämmer. Du var med och satte alla stenar i rullning. För att han inte stod ut och gick. För att du kände dig lämnad. Kränkt. Och istället för att bearbeta det tog du till det enda vapen samhället nästan alltid tror på: att utmåla honom som ett monster. Det funkade. Han förlorade allt. Friheten. Jobbet. Ryktena satte sig. Och till slut – barnen.

Men nu då? Vad är vinsten? Barn som tvingas växa upp med en pappa de inte får lära känna, för att du bestämt vad som är sant? För att du klistrat fast bilden av honom som farlig? Trots att det inte finns något stöd i bevisen. Trots att barnen själva – enligt förhören – inte sett något våld. Tvärtom: de älskade honom.

Och innerst inne vet du att du fortfarande vill straffa honom. Genom barnen. Det är inte skydd. Det är kontroll. Och det förstör dem, långsamt. Precis det som forskningen om föräldraalienation visar: barnen riskerar lojalitetskonflikter, ångest, framtida relationsproblem.

Men det går att backa. Att visa dem att du är stark nog att inte hata. Att våga säga: “du har rätt att känna själv, även om det är jobbigt för mig.” Det kräver mod. Men det är det bästa du kan ge dem. För barn behöver inte en perfekt pappa. De behöver en chans att förstå båda sina föräldrar. Och du – du behöver inte vara den som förstörde det. Du kan vara den som släppte taget.