Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Den ena dotterns inre monolog, sannolikt?
Jag säger att jag inte vill träffa pappa. Det är enklast. Då blir ingen orolig. Då slipper jag se mammas ansikte förändras.
Men ibland minns jag honom ändå. Hans röst. Hans händer. Ett skratt i bilen. Något han brukade säga bara till mig. Då blir jag liten igen, och det gör ont.
Jag vet inte om jag saknar honom eller bilden av honom. Jag vet bara att något fattas.
Alla säger att jag ska känna själv. Men jag har lärt mig vad som är tillåtet att känna. Saknad blir skuld. Nyfikenhet blir svek. Kärlek till pappa känns som att lämna mamma ensam.
Så jag gör honom hårdare i huvudet. Farligare. Mindre pappa. Det är lättare att överleva då.
Men ibland tänker jag: tänk om han har saknat mig varje dag?
Då blir tystnaden nästan outhärdlig.
Jag säger att jag inte vill träffa pappa. Det är enklast. Då blir ingen orolig. Då slipper jag se mammas ansikte förändras.
Men ibland minns jag honom ändå. Hans röst. Hans händer. Ett skratt i bilen. Något han brukade säga bara till mig. Då blir jag liten igen, och det gör ont.
Jag vet inte om jag saknar honom eller bilden av honom. Jag vet bara att något fattas.
Alla säger att jag ska känna själv. Men jag har lärt mig vad som är tillåtet att känna. Saknad blir skuld. Nyfikenhet blir svek. Kärlek till pappa känns som att lämna mamma ensam.
Så jag gör honom hårdare i huvudet. Farligare. Mindre pappa. Det är lättare att överleva då.
Men ibland tänker jag: tänk om han har saknat mig varje dag?
Då blir tystnaden nästan outhärdlig.
Den andra dotterns inre monolog, sannolikt?
Jag vet inte längre vad som är mina minnen och vad som är andras berättelser.
Pappa finns inte i vardagen längre. Inte vid bordet. Inte på födelsedagar. Inte när något roligt händer. Han finns som ett namn man aktar sig för.
Jag har vant mig vid att inte fråga. Det betyder inte att jag inte undrar.
Ibland blir jag arg på honom. Varför försvann du? Varför blev allt så svårt? Varför kunde du inte bara vara pappa?
Sedan kommer en annan tanke, tystare och värre: tänk om han också förlorade oss?
Jag vill inte välja mellan mamma och pappa. Men det känns som om valet redan gjordes åt mig. Och om jag börjar fråga nu kanske jag måste sörja alla år jag inte fick förstå själv.
Det jag längtar efter är inte bråk, bevis eller domar.
Bara ett lugnt rum. En trygg vuxen. Pappa framför mig.
Och rätten att få fråga: vem var du egentligen för mig?
Jag vet inte längre vad som är mina minnen och vad som är andras berättelser.
Pappa finns inte i vardagen längre. Inte vid bordet. Inte på födelsedagar. Inte när något roligt händer. Han finns som ett namn man aktar sig för.
Jag har vant mig vid att inte fråga. Det betyder inte att jag inte undrar.
Ibland blir jag arg på honom. Varför försvann du? Varför blev allt så svårt? Varför kunde du inte bara vara pappa?
Sedan kommer en annan tanke, tystare och värre: tänk om han också förlorade oss?
Jag vill inte välja mellan mamma och pappa. Men det känns som om valet redan gjordes åt mig. Och om jag börjar fråga nu kanske jag måste sörja alla år jag inte fick förstå själv.
Det jag längtar efter är inte bråk, bevis eller domar.
Bara ett lugnt rum. En trygg vuxen. Pappa framför mig.
Och rätten att få fråga: vem var du egentligen för mig?
Men nyligen såg han dem nära sitt hem. Han hejade och barnen lyste upp glatt. Mamman agerade som sig bör, ställde sig teatraliskt framför dem och låtsades behöva skydda dem. Hon skrek att pappan minsann aldrig mer ska få se barnen. Hon bestämde att barnen inte ville prata med sin pappa mer någonsin. Barnen blev förstås rädda och ledsna, vilket mamman nog ville att de skulle bli?
Citat:
Jag vet inget om behandlingar, det kan vara något som vänsteraktivisten Cinmik hittade på för att skada barnen och pappan mer.
Mammans inre monolog, låter den så här?
Jag säger att jag skyddade barnen. Det är meningen jag håller mig fast vid. Utan den blir allt för naket.
För om jag inte skyddade dem, vad gjorde jag då?
Jag såg hans svagheter. Hans stolthet. Hans behov av att vara pappa, lärare, idrottsman, den starke, den trygge. Jag visste var det skulle göra ondast. Barnen. Namnet. Ryktet. Hans känsla av att vara en hederlig man.
När han lämnade mig, eller när jag kände att jag förlorade makten över berättelsen, kom något mörkt i mig. Inte bara sorg. Något hårdare. En vilja att han skulle förstå att han inte bara kunde gå vidare. Inte från mig. Inte utan pris.
BDSM-livet var vårt när det passade mig. Sedan blev det hans skuld. Det som en gång kunde beskrivas som ömsesidigt, lek, gränser, roll, spänning, blev efteråt något annat. Jag behövde bara byta språk. Frivillighet blev normalisering. Min delaktighet blev hans kontroll. Mina val blev hans makt.
Och polis, soc och korkade tingsrätten i lilla staden förstod gärna det språket. De älskade såna historier….jag var offret.
Jag märkte det snabbt. När jag talade rädsla lyssnade människor. När jag talade kontroll nickade de. När jag talade barnens trygghet blev jag nästan okränkbar. Ingen ville vara den som ifrågasatte en rädd mamma.
Barnen blev min borg. Deras avstånd blev mitt starkaste bevis. Jag behövde inte säga allt. Det räckte att skapa stämningen. Visa oro. Låta dem känna att pappa betydde fara, skuld och svek mot mig.
Jag vet att barn kan formas. Man behöver inte skrika. Det räcker med tystnad, kyla, blickar, halva berättelser, vuxensorg i barnets knä. Till slut säger barnet det man själv behöver höra: jag vill inte träffa honom.
Då kunde jag säga: se, det är barnens vilja.
Men ibland undrar jag om det var deras vilja – eller min rädsla med deras röst.
När han föll blev jag nästan lugn. Domen, rubrikerna, fängelset, människornas avstånd. Allt bekräftade min berättelse. Ändå blev jag inte fri. För längst därinne visste jag att en dom inte kan tvätta bort allt jag själv gjort.
Jag är rädd för den dag barnen blir vuxna på riktigt. Inte bara äldre, utan fria. Den dag de läser, jämför, minns sprickor, frågar varför ingen trygg kontakt ens fick prövas.
Därför måste jag fortsätta hålla berättelsen hård. Han får inte bli människa igen. Han måste förbli hotet. Annars blir jag inte längre bara den skyddande mamman.
Då blir jag också den som tog deras pappa.
Mammans inre monolog, låter den så här?
Jag säger att jag skyddade barnen. Det är meningen jag håller mig fast vid. Utan den blir allt för naket.
För om jag inte skyddade dem, vad gjorde jag då?
Jag såg hans svagheter. Hans stolthet. Hans behov av att vara pappa, lärare, idrottsman, den starke, den trygge. Jag visste var det skulle göra ondast. Barnen. Namnet. Ryktet. Hans känsla av att vara en hederlig man.
När han lämnade mig, eller när jag kände att jag förlorade makten över berättelsen, kom något mörkt i mig. Inte bara sorg. Något hårdare. En vilja att han skulle förstå att han inte bara kunde gå vidare. Inte från mig. Inte utan pris.
BDSM-livet var vårt när det passade mig. Sedan blev det hans skuld. Det som en gång kunde beskrivas som ömsesidigt, lek, gränser, roll, spänning, blev efteråt något annat. Jag behövde bara byta språk. Frivillighet blev normalisering. Min delaktighet blev hans kontroll. Mina val blev hans makt.
Och polis, soc och korkade tingsrätten i lilla staden förstod gärna det språket. De älskade såna historier….jag var offret.
Jag märkte det snabbt. När jag talade rädsla lyssnade människor. När jag talade kontroll nickade de. När jag talade barnens trygghet blev jag nästan okränkbar. Ingen ville vara den som ifrågasatte en rädd mamma.
Barnen blev min borg. Deras avstånd blev mitt starkaste bevis. Jag behövde inte säga allt. Det räckte att skapa stämningen. Visa oro. Låta dem känna att pappa betydde fara, skuld och svek mot mig.
Jag vet att barn kan formas. Man behöver inte skrika. Det räcker med tystnad, kyla, blickar, halva berättelser, vuxensorg i barnets knä. Till slut säger barnet det man själv behöver höra: jag vill inte träffa honom.
Då kunde jag säga: se, det är barnens vilja.
Men ibland undrar jag om det var deras vilja – eller min rädsla med deras röst.
När han föll blev jag nästan lugn. Domen, rubrikerna, fängelset, människornas avstånd. Allt bekräftade min berättelse. Ändå blev jag inte fri. För längst därinne visste jag att en dom inte kan tvätta bort allt jag själv gjort.
Jag är rädd för den dag barnen blir vuxna på riktigt. Inte bara äldre, utan fria. Den dag de läser, jämför, minns sprickor, frågar varför ingen trygg kontakt ens fick prövas.
Därför måste jag fortsätta hålla berättelsen hård. Han får inte bli människa igen. Han måste förbli hotet. Annars blir jag inte längre bara den skyddande mamman.
Då blir jag också den som tog deras pappa.
Först och främst så är jag varken höger eller vänsteraktivist.
För det andra så framstår du som psykotisk i ditt siande om hur modern skulle tänka.
För det tredje har ditt språk rakt igenom tråden en något romantiserad bild av fadern och barnens relation. Det är äckligt och påminner om en del papparättsaktivisers sätt att uttrycka sig.
Och om H följt efter för att söka kontakt på öppen gata är det nog läge att söka bättre skydd. Då uppvisar han exakt hur gränslös han är.
Citat:
Pappans inre monolog, låter den så här?
Jag trodde att sanningen skulle räcka.
Det är nästan det som skämmer mig mest i dag. Att jag var så naiv. Jag trodde att meddelanden, sammanhang, barnens tidigare kärlek, mitt liv som pappa, lärare, idrottsman och ordningsmänniska skulle väga något när mörkret kom.
Sedan satt jag där. Tio år. Skadestånd. Som sedan nästan togs bort i hovrätten, men ändå tre år… Rubriker. Handfängsel. Journalister. Ett namn som inte längre var mitt, utan deras.
Och barnen var inte där.
Det är den bilden som aldrig lämnar mig. Inte bara domen. Inte bara fängelset. Utan dörren där jag hoppades få se mina döttrar och inte såg dem. Den sortens tomhet låter inte. Den flyttar in.
Jag har frågat mig tusen gånger vad jag gjorde fel. Inte bara juridiskt. Mänskligt. Var jag för stolt? För säker på min egen roll? För blind för hennes sår? För dum i BDSM-relationen? För oförsiktig med makt, lek, sex, känslor och gränser? Var jag så upptagen av att veta att jag inte var ett monster att jag inte såg hur berättelsen kunde vändas mot mig?
Jag vet att jag har dåliga sidor. Jag kan pressa. Jag kan skriva för mycket. Jag kan bli fixerad vid rättvisa. Jag kan blanda ihop kamp med kärlek. När barnen försvann blev jag inte klokare. Jag blev desperat.
Och desperation ser ful ut utifrån.
Det är det hon förstod. Om man först stänger alla dörrar, får en pappa till slut att ropa genom springorna, då kan man peka på ropet och säga: se, han är farlig.
Jag hatar att jag gav henne sådana ögonblick.
Men jag hatar ännu mer att barnens saknad aldrig fick vara bevis. Min saknad blev misstänkliggjord. Min kärlek blev kontroll. Min förtvivlan blev risk. Hennes rädsla blev sanning.
I fängelset försökte jag överleva på minnen. Deras ansikten. Deras skratt. Små vardagliga saker som andra pappor tar för givna. Jag tänkte att om de bara mindes mig en enda gång utan rädsla, så fanns jag kvar.
Men nätet glömmer inte. Tidningen glömmer inte. Människor vill ha enkla roller: offer och förövare, madonna och monster. Ingen orkar se att en människa kan vara dömd, bristfällig, felande – och ändå vara en pappa som barnen har rätt att förstå själva.
Jag skäms över hämndlusten. Jag vill ibland riva ner allt. Visa varje motsägelse, varje manipulation, varje vuxen som svek. Jag vill att hon ska känna samma sociala död som jag.
Men när jag tänker så förlorar jag barnen igen. För då blir jag bara kriget.
Det jag egentligen vill är mindre dramatiskt. Ett rum. En trygg tredje person. En början utan anklagelser. Att de får se mig åldrad, skadad, men levande. Att jag får säga: jag är ledsen för allt ni har tvingats bära. Jag ville aldrig att ni skulle bli slagfältet.
Och om de inte tror mig direkt, får det vara så.
Jag vill inte äga deras sanning. Jag vill bara att de en dag ska få ha en egen.
Jag trodde att sanningen skulle räcka.
Det är nästan det som skämmer mig mest i dag. Att jag var så naiv. Jag trodde att meddelanden, sammanhang, barnens tidigare kärlek, mitt liv som pappa, lärare, idrottsman och ordningsmänniska skulle väga något när mörkret kom.
Sedan satt jag där. Tio år. Skadestånd. Som sedan nästan togs bort i hovrätten, men ändå tre år… Rubriker. Handfängsel. Journalister. Ett namn som inte längre var mitt, utan deras.
Och barnen var inte där.
Det är den bilden som aldrig lämnar mig. Inte bara domen. Inte bara fängelset. Utan dörren där jag hoppades få se mina döttrar och inte såg dem. Den sortens tomhet låter inte. Den flyttar in.
Jag har frågat mig tusen gånger vad jag gjorde fel. Inte bara juridiskt. Mänskligt. Var jag för stolt? För säker på min egen roll? För blind för hennes sår? För dum i BDSM-relationen? För oförsiktig med makt, lek, sex, känslor och gränser? Var jag så upptagen av att veta att jag inte var ett monster att jag inte såg hur berättelsen kunde vändas mot mig?
Jag vet att jag har dåliga sidor. Jag kan pressa. Jag kan skriva för mycket. Jag kan bli fixerad vid rättvisa. Jag kan blanda ihop kamp med kärlek. När barnen försvann blev jag inte klokare. Jag blev desperat.
Och desperation ser ful ut utifrån.
Det är det hon förstod. Om man först stänger alla dörrar, får en pappa till slut att ropa genom springorna, då kan man peka på ropet och säga: se, han är farlig.
Jag hatar att jag gav henne sådana ögonblick.
Men jag hatar ännu mer att barnens saknad aldrig fick vara bevis. Min saknad blev misstänkliggjord. Min kärlek blev kontroll. Min förtvivlan blev risk. Hennes rädsla blev sanning.
I fängelset försökte jag överleva på minnen. Deras ansikten. Deras skratt. Små vardagliga saker som andra pappor tar för givna. Jag tänkte att om de bara mindes mig en enda gång utan rädsla, så fanns jag kvar.
Men nätet glömmer inte. Tidningen glömmer inte. Människor vill ha enkla roller: offer och förövare, madonna och monster. Ingen orkar se att en människa kan vara dömd, bristfällig, felande – och ändå vara en pappa som barnen har rätt att förstå själva.
Jag skäms över hämndlusten. Jag vill ibland riva ner allt. Visa varje motsägelse, varje manipulation, varje vuxen som svek. Jag vill att hon ska känna samma sociala död som jag.
Men när jag tänker så förlorar jag barnen igen. För då blir jag bara kriget.
Det jag egentligen vill är mindre dramatiskt. Ett rum. En trygg tredje person. En början utan anklagelser. Att de får se mig åldrad, skadad, men levande. Att jag får säga: jag är ledsen för allt ni har tvingats bära. Jag ville aldrig att ni skulle bli slagfältet.
Och om de inte tror mig direkt, får det vara så.
Jag vill inte äga deras sanning. Jag vill bara att de en dag ska få ha en egen.
Den där hämndlystnaddn tillsammans med den bristande självinsikten är skrämmande.
Särskilt med tanke på vad som nyss skett i Alvesta.
Citat:
Fick svar från pappan. Han fullföljde behandlingen i fängelset (en äldre psykolog pensionerades och en yngre ersatte honom, inriktning och innehåll i behandlingen moderniserades)
Så pseudonymerna Cinmik och Koffi hittar på. De kommer aldrig att berätta varför de vill skada pappan så mycket. Intressant. Och beklämmande sorgligt.
Pappan har sett barnen flera gånger i den lilla staden. Och hållit sig i bakgrunden.
Men nyligen såg han dem nära sitt hem. Han hejade och barnen lyste upp glatt. Mamman agerade som sig bör, ställde sig teatraliskt framför dem och låtsades behöva skydda dem. Hon skrek att pappan minsann aldrig mer ska få se barnen. Hon bestämde att barnen inte ville prata med sin pappa mer någonsin. Barnen blev förstås rädda och ledsna, vilket mamman nog ville att de skulle bli?
Den här helt inkompetenta lättlurade kommunen och dess rättsväsende verkar bry sig noll om barn eller pappor. Rättsröta. Och har mammans närstående ingen ryggrad eller moral alls? Det är dags att få henne att bete sig som en bra förälder. Och få stopp på den här tragedien.
Så pseudonymerna Cinmik och Koffi hittar på. De kommer aldrig att berätta varför de vill skada pappan så mycket. Intressant. Och beklämmande sorgligt.
Pappan har sett barnen flera gånger i den lilla staden. Och hållit sig i bakgrunden.
Men nyligen såg han dem nära sitt hem. Han hejade och barnen lyste upp glatt. Mamman agerade som sig bör, ställde sig teatraliskt framför dem och låtsades behöva skydda dem. Hon skrek att pappan minsann aldrig mer ska få se barnen. Hon bestämde att barnen inte ville prata med sin pappa mer någonsin. Barnen blev förstås rädda och ledsna, vilket mamman nog ville att de skulle bli?
Den här helt inkompetenta lättlurade kommunen och dess rättsväsende verkar bry sig noll om barn eller pappor. Rättsröta. Och har mammans närstående ingen ryggrad eller moral alls? Det är dags att få henne att bete sig som en bra förälder. Och få stopp på den här tragedien.
Den här tragedin som pappan skapat är det han själv som får sätta stopp för. Det genom rätt kanaler.
Och så bra då att han genomförde en behandling/program trots att det i tråden framgått att han inte gjorde det eftersom han inte ville göra det. Anledningen var att han då per automatik skulle erkänna sig skyldig till kvinnofridskränkning.
Sluta med att påstå att användare här använder fula knep eller har någon agenda. Den ende här som har en agenda är du själv.
__________________
Senast redigerad av cinmik 2026-06-16 kl. 23:46.
Senast redigerad av cinmik 2026-06-16 kl. 23:46.
Citat:
Den ena dotterns inre monolog, sannolikt?
Jag säger att jag inte vill träffa pappa. Det är enklast. Då blir ingen orolig. Då slipper jag se mammas ansikte förändras.
Men ibland minns jag honom ändå. Hans röst. Hans händer. Ett skratt i bilen. Något han brukade säga bara till mig. Då blir jag liten igen, och det gör ont.
Jag vet inte om jag saknar honom eller bilden av honom. Jag vet bara att något fattas.
Alla säger att jag ska känna själv. Men jag har lärt mig vad som är tillåtet att känna. Saknad blir skuld. Nyfikenhet blir svek. Kärlek till pappa känns som att lämna mamma ensam.
Så jag gör honom hårdare i huvudet. Farligare. Mindre pappa. Det är lättare att överleva då.
Men ibland tänker jag: tänk om han har saknat mig varje dag?
Då blir tystnaden nästan outhärdlig.
Jag säger att jag inte vill träffa pappa. Det är enklast. Då blir ingen orolig. Då slipper jag se mammas ansikte förändras.
Men ibland minns jag honom ändå. Hans röst. Hans händer. Ett skratt i bilen. Något han brukade säga bara till mig. Då blir jag liten igen, och det gör ont.
Jag vet inte om jag saknar honom eller bilden av honom. Jag vet bara att något fattas.
Alla säger att jag ska känna själv. Men jag har lärt mig vad som är tillåtet att känna. Saknad blir skuld. Nyfikenhet blir svek. Kärlek till pappa känns som att lämna mamma ensam.
Så jag gör honom hårdare i huvudet. Farligare. Mindre pappa. Det är lättare att överleva då.
Men ibland tänker jag: tänk om han har saknat mig varje dag?
Då blir tystnaden nästan outhärdlig.
Romantiserande som sagt var.
Naturligtvis minns barn både bra och dåliga händelser av en pappa trots att han utsatt deras mor för grov kvinnofridskränkning, våldtäkter och försäljning av hennes kropp.
Även barn som utsatts brukar fortfarande älska sin pappa och sakna den bra sidan av honom. Men det gör inte att pappan är en bra förälder.
Det du gör är inte saklig riskbedömning. Det är selektiv moralpanik. Du skriver flera inlägg med desinformation och personangrepp mitt i natten.. och du kallar andra psykotiska? 😉
Inget i utredningar, domar eller annat visar att pappan varit något annat än en vanlig snäll och älskad pappa för sina barn. Även mamman vittnar om det tydligt innan hon börjar spela teater på TikTok…
Ingen försvarar att en pappa söker kontakt hur som helst. Efter en sådan konflikt ska kontakt ske ordnat, tryggt, genom rätt kanaler och helst med tredje part. Där finns ingen oenighet. Men det var helt mänskligt, det förstår alla vi föräldrar.
Men du använder en möjlig mindre felhandling som om den bevisade att barnens relation till sin pappa ska begravas för alltid. Det är ologiskt. En dålig kontaktväg talar för struktur, stödperson och barnpsykologisk prövning. Den talar inte för livslång avskärning. Och att mamman behöver sluta med sin teater och sin grymma vägran till kontakt för barnen via tredje person.
Du flyttar också målet hela tiden. När behandling saknas är det bevis mot honom. När behandling finns räcker den ändå inte. När barnens saknad nämns kallas det romantisering. När mammans påverkan diskuteras kallas det psykotiskt. Men dina egna spekulationer om pappans farlighet, barnens vilja och mammans renhet behandlar du som fakta. Det är knäpp könsaktivism.
Det är inte fakta. Det är partsinlaga. Och exakt som vänsteeraktivister gör och skriver. Så låtsas inte vara opolitisk.
Alvesta-insinuationen är särskilt avslöjande. Att koppla pappasorg och önskan om återkontakt till extremvåld är inte analys. Det är skuld genom association. Syftet är att göra varje uttryck för saknad hotfullt och varje tanke på återkontakt misstänkt. Ska jag lista alla fall där mammor mördar barn, den är lång?
Du reducerar dessutom barnpsykologi till domstolsspråk. Barn kan sakna, älska, frukta, skämmas och vara lojala samtidigt. Ett barn kan minnas en pappa som varm i vardagen även om vuxenvärlden beskriver honom som farlig. Att erkänna den komplexiteten är inte att fria pappan. Det är att se barnet. Pröva och läs på.
Det mest avslöjande är vad du aldrig frågar, om och när kan trygg återkontakt prövas? Kan barnen få tala med neutral barnpsykolog? Kan stödperson, familjerätt eller terapeutisk återförening i den lilla inkompetenta stade användas? Kan barnens vilja förstås ha formats av år av lojalitetstryck, rädsla och mammans hatiska ensidiga berättelse?
Du vill inte pröva lösningar. Du vill bevara avståndet och kalla det skydd.
Ja, pappan måste agera klokt. Ja, rätt kanaler gäller. Ja, barnens trygghet går först. Men barnets bästa är inte mammans elaka hämnd och veto, nätets drev eller att en förälder får äga barnens minnen för resten av livet.
Det obehagliga är inte att någon påminner om barnens möjliga saknad. Det obehagliga är din elaka ovilja att ens pröva om barnen har förlorat något dyrbart. Pga hur du ser ner på pappor och barn.
Inget i utredningar, domar eller annat visar att pappan varit något annat än en vanlig snäll och älskad pappa för sina barn. Även mamman vittnar om det tydligt innan hon börjar spela teater på TikTok…
Ingen försvarar att en pappa söker kontakt hur som helst. Efter en sådan konflikt ska kontakt ske ordnat, tryggt, genom rätt kanaler och helst med tredje part. Där finns ingen oenighet. Men det var helt mänskligt, det förstår alla vi föräldrar.
Men du använder en möjlig mindre felhandling som om den bevisade att barnens relation till sin pappa ska begravas för alltid. Det är ologiskt. En dålig kontaktväg talar för struktur, stödperson och barnpsykologisk prövning. Den talar inte för livslång avskärning. Och att mamman behöver sluta med sin teater och sin grymma vägran till kontakt för barnen via tredje person.
Du flyttar också målet hela tiden. När behandling saknas är det bevis mot honom. När behandling finns räcker den ändå inte. När barnens saknad nämns kallas det romantisering. När mammans påverkan diskuteras kallas det psykotiskt. Men dina egna spekulationer om pappans farlighet, barnens vilja och mammans renhet behandlar du som fakta. Det är knäpp könsaktivism.
Det är inte fakta. Det är partsinlaga. Och exakt som vänsteeraktivister gör och skriver. Så låtsas inte vara opolitisk.
Alvesta-insinuationen är särskilt avslöjande. Att koppla pappasorg och önskan om återkontakt till extremvåld är inte analys. Det är skuld genom association. Syftet är att göra varje uttryck för saknad hotfullt och varje tanke på återkontakt misstänkt. Ska jag lista alla fall där mammor mördar barn, den är lång?
Du reducerar dessutom barnpsykologi till domstolsspråk. Barn kan sakna, älska, frukta, skämmas och vara lojala samtidigt. Ett barn kan minnas en pappa som varm i vardagen även om vuxenvärlden beskriver honom som farlig. Att erkänna den komplexiteten är inte att fria pappan. Det är att se barnet. Pröva och läs på.
Det mest avslöjande är vad du aldrig frågar, om och när kan trygg återkontakt prövas? Kan barnen få tala med neutral barnpsykolog? Kan stödperson, familjerätt eller terapeutisk återförening i den lilla inkompetenta stade användas? Kan barnens vilja förstås ha formats av år av lojalitetstryck, rädsla och mammans hatiska ensidiga berättelse?
Du vill inte pröva lösningar. Du vill bevara avståndet och kalla det skydd.
Ja, pappan måste agera klokt. Ja, rätt kanaler gäller. Ja, barnens trygghet går först. Men barnets bästa är inte mammans elaka hämnd och veto, nätets drev eller att en förälder får äga barnens minnen för resten av livet.
Det obehagliga är inte att någon påminner om barnens möjliga saknad. Det obehagliga är din elaka ovilja att ens pröva om barnen har förlorat något dyrbart. Pga hur du ser ner på pappor och barn.
Citat:
Den här tragedin som pappan skapat är det han själv som får sätta stopp för. Det genom rätt kanaler.
Och så bra då att han genomförde en behandling/program trots att det i tråden framgått att han inte gjorde det eftersom han inte ville göra det. Anledningen var att han då per automatik skulle erkänna sig skyldig till kvinnofridskränkning.
Sluta med att påstå att användare här använder fula knep eller har någon agenda. Den ende här som har en agenda är du själv.
Och så bra då att han genomförde en behandling/program trots att det i tråden framgått att han inte gjorde det eftersom han inte ville göra det. Anledningen var att han då per automatik skulle erkänna sig skyldig till kvinnofridskränkning.
Sluta med att påstå att användare här använder fula knep eller har någon agenda. Den ende här som har en agenda är du själv.
__________________
Senast redigerad av ExtremaMitten 2026-06-17 kl. 11:28.
Senast redigerad av ExtremaMitten 2026-06-17 kl. 11:28.
Citat:
Det du gör är inte saklig riskbedömning. Det är selektiv moralpanik. Du skriver flera inlägg med desinformation och personangrepp mitt i natten.. och du kallar andra psykotiska? 😉
Inget i utredningar, domar eller annat visar att pappan varit något annat än en vanlig snäll och älskad pappa för sina barn. Även mamman vittnar om det tydligt innan hon börjar spela teater på TikTok…
Ingen försvarar att en pappa söker kontakt hur som helst. Efter en sådan konflikt ska kontakt ske ordnat, tryggt, genom rätt kanaler och helst med tredje part. Där finns ingen oenighet. Men det var helt mänskligt, det förstår alla vi föräldrar.
Men du använder en möjlig mindre felhandling som om den bevisade att barnens relation till sin pappa ska begravas för alltid. Det är ologiskt. En dålig kontaktväg talar för struktur, stödperson och barnpsykologisk prövning. Den talar inte för livslång avskärning. Och att mamman behöver sluta med sin teater och sin grymma vägran till kontakt för barnen via tredje person.
Du flyttar också målet hela tiden. När behandling saknas är det bevis mot honom. När behandling finns räcker den ändå inte. När barnens saknad nämns kallas det romantisering. När mammans påverkan diskuteras kallas det psykotiskt. Men dina egna spekulationer om pappans farlighet, barnens vilja och mammans renhet behandlar du som fakta. Det är knäpp könsaktivism.
Det är inte fakta. Det är partsinlaga. Och exakt som vänsteeraktivister gör och skriver. Så låtsas inte vara opolitisk.
Alvesta-insinuationen är särskilt avslöjande. Att koppla pappasorg och önskan om återkontakt till extremvåld är inte analys. Det är skuld genom association. Syftet är att göra varje uttryck för saknad hotfullt och varje tanke på återkontakt misstänkt. Ska jag lista alla fall där mammor mördar barn, den är lång?
Du reducerar dessutom barnpsykologi till domstolsspråk. Barn kan sakna, älska, frukta, skämmas och vara lojala samtidigt. Ett barn kan minnas en pappa som varm i vardagen även om vuxenvärlden beskriver honom som farlig. Att erkänna den komplexiteten är inte att fria pappan. Det är att se barnet. Pröva och läs på.
Det mest avslöjande är vad du aldrig frågar, om och när kan trygg återkontakt prövas? Kan barnen få tala med neutral barnpsykolog? Kan stödperson, familjerätt eller terapeutisk återförening i den lilla inkompetenta stade användas? Kan barnens vilja förstås ha formats av år av lojalitetstryck, rädsla och mammans hatiska ensidiga berättelse?
Du vill inte pröva lösningar. Du vill bevara avståndet och kalla det skydd.
Ja, pappan måste agera klokt. Ja, rätt kanaler gäller. Ja, barnens trygghet går först. Men barnets bästa är inte mammans elaka hämnd och veto, nätets drev eller att en förälder får äga barnens minnen för resten av livet.
Det obehagliga är inte att någon påminner om barnens möjliga saknad. Det obehagliga är din elaka ovilja att ens pröva om barnen har förlorat något dyrbart. Pga hur du ser ner på pappor och barn.
Inget i utredningar, domar eller annat visar att pappan varit något annat än en vanlig snäll och älskad pappa för sina barn. Även mamman vittnar om det tydligt innan hon börjar spela teater på TikTok…
Ingen försvarar att en pappa söker kontakt hur som helst. Efter en sådan konflikt ska kontakt ske ordnat, tryggt, genom rätt kanaler och helst med tredje part. Där finns ingen oenighet. Men det var helt mänskligt, det förstår alla vi föräldrar.
Men du använder en möjlig mindre felhandling som om den bevisade att barnens relation till sin pappa ska begravas för alltid. Det är ologiskt. En dålig kontaktväg talar för struktur, stödperson och barnpsykologisk prövning. Den talar inte för livslång avskärning. Och att mamman behöver sluta med sin teater och sin grymma vägran till kontakt för barnen via tredje person.
Du flyttar också målet hela tiden. När behandling saknas är det bevis mot honom. När behandling finns räcker den ändå inte. När barnens saknad nämns kallas det romantisering. När mammans påverkan diskuteras kallas det psykotiskt. Men dina egna spekulationer om pappans farlighet, barnens vilja och mammans renhet behandlar du som fakta. Det är knäpp könsaktivism.
Det är inte fakta. Det är partsinlaga. Och exakt som vänsteeraktivister gör och skriver. Så låtsas inte vara opolitisk.
Alvesta-insinuationen är särskilt avslöjande. Att koppla pappasorg och önskan om återkontakt till extremvåld är inte analys. Det är skuld genom association. Syftet är att göra varje uttryck för saknad hotfullt och varje tanke på återkontakt misstänkt. Ska jag lista alla fall där mammor mördar barn, den är lång?
Du reducerar dessutom barnpsykologi till domstolsspråk. Barn kan sakna, älska, frukta, skämmas och vara lojala samtidigt. Ett barn kan minnas en pappa som varm i vardagen även om vuxenvärlden beskriver honom som farlig. Att erkänna den komplexiteten är inte att fria pappan. Det är att se barnet. Pröva och läs på.
Det mest avslöjande är vad du aldrig frågar, om och när kan trygg återkontakt prövas? Kan barnen få tala med neutral barnpsykolog? Kan stödperson, familjerätt eller terapeutisk återförening i den lilla inkompetenta stade användas? Kan barnens vilja förstås ha formats av år av lojalitetstryck, rädsla och mammans hatiska ensidiga berättelse?
Du vill inte pröva lösningar. Du vill bevara avståndet och kalla det skydd.
Ja, pappan måste agera klokt. Ja, rätt kanaler gäller. Ja, barnens trygghet går först. Men barnets bästa är inte mammans elaka hämnd och veto, nätets drev eller att en förälder får äga barnens minnen för resten av livet.
Det obehagliga är inte att någon påminner om barnens möjliga saknad. Det obehagliga är din elaka ovilja att ens pröva om barnen har förlorat något dyrbart. Pga hur du ser ner på pappor och barn.
Ingen av oss är här för att göra en riskbedömning. Isf har du gravt missbedömt flashback.
Jag är här för att diskutera H och hans vidriga bravader. Om jag gör så gör det på morgonen eller på väg hem från jobbet en sen natt.
Hur går det för H på dejtingmarknaden?
Har han lyckats manipulera någon ny stackars kvinna än?
Du avslöjade dig själv. Igen. 😉 Mamman har flera nya killar (efter varandra?) som hon berättar om på TikTok och som hon belåtet får barnen att kalla för ”pappa”. Någon sorts sexmissbruk är det sannolikt.
Först poserar du som barnskyddare. Sedan skriver du att du inte gör riskbedömning, utan vill diskutera H:s ”vidriga bravader”. Då faller masken. Det här handlar inte om barnets bästa. Det handlar om ditt förakt mot andra, särskilt pappor.
Dina knep är tydliga, du flyttar alltid fokus från barnens förlorade pappa till pappans sämsta ögonblick. Kalla barns saknad ”romantisering”. Kalla mammans möjliga påverkan från pappan ”psykotiskt”. Sprid Alvesta-skugga utan belägg. Låtsas sedan att det är omsorg.
När behandling saknas använder du det mot honom. När behandling finns byter du ämne. När fakta stör berättelsen blir det personangrepp och dejtinghån. Det är inte analys. Det är din fula smutskastning. För att döva ditt inre?
Huvudfrågan kvarstår, ska barnen få en trygg, neutral möjlighet att själva förstå sin pappa?
Du svarar aldrig. För ditt fula motiv verkar inte alls vara trygg prövning. Det är att låsa fast honom som permanent hot och mamman som permanent skydd.
Det är överdriven evig hämnd och grym mobbningslogik i sin renaste form, först klipp banden, sedan håna pappans förtvivlan, och kalla barnens förlust för säkerhet.
Först poserar du som barnskyddare. Sedan skriver du att du inte gör riskbedömning, utan vill diskutera H:s ”vidriga bravader”. Då faller masken. Det här handlar inte om barnets bästa. Det handlar om ditt förakt mot andra, särskilt pappor.
Dina knep är tydliga, du flyttar alltid fokus från barnens förlorade pappa till pappans sämsta ögonblick. Kalla barns saknad ”romantisering”. Kalla mammans möjliga påverkan från pappan ”psykotiskt”. Sprid Alvesta-skugga utan belägg. Låtsas sedan att det är omsorg.
När behandling saknas använder du det mot honom. När behandling finns byter du ämne. När fakta stör berättelsen blir det personangrepp och dejtinghån. Det är inte analys. Det är din fula smutskastning. För att döva ditt inre?
Huvudfrågan kvarstår, ska barnen få en trygg, neutral möjlighet att själva förstå sin pappa?
Du svarar aldrig. För ditt fula motiv verkar inte alls vara trygg prövning. Det är att låsa fast honom som permanent hot och mamman som permanent skydd.
Det är överdriven evig hämnd och grym mobbningslogik i sin renaste form, först klipp banden, sedan håna pappans förtvivlan, och kalla barnens förlust för säkerhet.
Citat:
Ingen av oss är här för att göra en riskbedömning. Isf har du gravt missbedömt flashback.
Jag är här för att diskutera H och hans vidriga bravader. Om jag gör så gör det på morgonen eller på väg hem från jobbet en sen natt.
Hur går det för H på dejtingmarknaden?
Har han lyckats manipulera någon ny stackars kvinna än?
Jag är här för att diskutera H och hans vidriga bravader. Om jag gör så gör det på morgonen eller på väg hem från jobbet en sen natt.
Hur går det för H på dejtingmarknaden?
Har han lyckats manipulera någon ny stackars kvinna än?
__________________
Senast redigerad av ExtremaMitten 2026-06-17 kl. 12:22.
Senast redigerad av ExtremaMitten 2026-06-17 kl. 12:22.
Citat:
Du avslöjade dig själv. Igen. 😉 Mamman har flera nya killar (efter varandra?) som hon berättar om på TikTok och som hon belåtet får barnen att kalla för ”pappa”. Någon sorts sexmissbruk är det sannolikt.
Först poserar du som barnskyddare. Sedan skriver du att du inte gör riskbedömning, utan vill diskutera H:s ”vidriga bravader”. Då faller masken. Det här handlar inte om barnets bästa. Det handlar om ditt förakt mot andra, särskilt pappor.
Dina knep är tydliga, du flyttar alltid fokus från barnens förlorade pappa till pappans sämsta ögonblick. Kalla barns saknad ”romantisering”. Kalla mammans möjliga påverkan från pappan ”psykotiskt”. Sprid Alvesta-skugga utan belägg. Låtsas sedan att det är omsorg.
När behandling saknas använder du det mot honom. När behandling finns byter du ämne. När fakta stör berättelsen blir det personangrepp och dejtinghån. Det är inte analys. Det är din fula smutskastning. För att döva ditt inre?
Huvudfrågan kvarstår, ska barnen få en trygg, neutral möjlighet att själva förstå sin pappa?
Du svarar aldrig. För ditt fula motiv verkar inte alls vara trygg prövning. Det är att låsa fast honom som permanent hot och mamman som permanent skydd.
Det är överdriven evig hämnd och grym mobbningslogik i sin renaste form, först klipp banden, sedan håna pappans förtvivlan, och kalla barnens förlust för säkerhet.
Först poserar du som barnskyddare. Sedan skriver du att du inte gör riskbedömning, utan vill diskutera H:s ”vidriga bravader”. Då faller masken. Det här handlar inte om barnets bästa. Det handlar om ditt förakt mot andra, särskilt pappor.
Dina knep är tydliga, du flyttar alltid fokus från barnens förlorade pappa till pappans sämsta ögonblick. Kalla barns saknad ”romantisering”. Kalla mammans möjliga påverkan från pappan ”psykotiskt”. Sprid Alvesta-skugga utan belägg. Låtsas sedan att det är omsorg.
När behandling saknas använder du det mot honom. När behandling finns byter du ämne. När fakta stör berättelsen blir det personangrepp och dejtinghån. Det är inte analys. Det är din fula smutskastning. För att döva ditt inre?
Huvudfrågan kvarstår, ska barnen få en trygg, neutral möjlighet att själva förstå sin pappa?
Du svarar aldrig. För ditt fula motiv verkar inte alls vara trygg prövning. Det är att låsa fast honom som permanent hot och mamman som permanent skydd.
Det är överdriven evig hämnd och grym mobbningslogik i sin renaste form, först klipp banden, sedan håna pappans förtvivlan, och kalla barnens förlust för säkerhet.
Det är ditt sätt att beskriva pappans saknad av barnen och barnens saknad som är på ett romantiserat sätt.
Pappan kanske inte skulle använda ett så peddoliknande sätt att måla ut det du antar att alla tänker.
Eller så är pappans uttryckssätt än värre. Vad vet jag?
Jag litar på att myndigheterna kommer att ta rätt beslut gällande barnen och pappans framtida eventuella kontakt. Detta eftersom de uppenbarligen tagit den här situationen på allvar redan.
Det är inte ett dugg synd om pappan. Det är däremot oerhört synd om barnen som inte valt att få en kvinnoförövare till far.
Att detta gör dig upprörd ligger på dig. Det är något hos dig som triggas igång.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera