Polisen tog mammans anklagelser på allvar. Det ska man göra. Frågan är vad som hände sedan.
När polis, socialtjänst, domstol och medier väl placerat henne som värsta offret och honom som hemsk förövare finns en risk att varenda ny uppgift tolkas genom samma mall. De hade samtycke och relation i nio år, två jobb, två barn och BDSM som hobby. Hon hade med sig hobbyn i relationen. Hon hade samtycke i nio år som tas tillbaka när han vill lämna? Hennes rädsla blir bekräftelse. Hans protester blir förnekande. Barnens avstånd blir nu ännu ett argument mot honom. Deras älskade pappa.
Men var granskades motsatsen?
Var analyserades digitalt material som kunde tala till hans fördel lika noggrant som det belastande? Varför tömdes inte mammans andra telefon? Var prövades alternativa motiv och förklaringar? Varför kom vissa tekniska kompletteringar sent? Hur självständigt bedömde socialtjänsten barnens kontaktförlust? Och hur tydligt skiljde medierna mellan domstolsfakta, partsuppgifter och dramaturgi?
Det finns också en könsfråga här. Mannens svartsjuka, kontroll och sexualitet blir tecken på farlighet. Kvinnans initiativ, otrohet, sexuella risktagande eller senare offentliga hatkampanj förklaras oftare genom utsatthet. Varför ska ansvar tolkas så olika?
Det betyder inte att hon ljög eller att han var oskyldig till allt. Det betyder att samma kritiska måttstock borde gälla båda.
Den konstiga kedjan är därför: anklagelse → polisens huvudbild → socialtjänstens riskbild → domstolens tolkningsram → mediernas berättelse → publikens dom.
När varje led lutar sig mot föregående led kan ju allihop förstärka samma första tolkning.
När slutade myndigheter o media själva försöka motbevisa den berättelse de redan trodde på?
Citat:
Ursprungligen postat av
Koffi
Det framgår att H vill att hon ska gå med på sex om inget annat för hans skull