Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Finns på dejting sidor

Hoppas inte det! För tjejens skull

Det där är exakt drevlogik, sätt etiketten ”förövare” på pappan och låtsas elakt att barnens rätt till sin älskade far därmed upphör.

Ingen förnekar att barn ska skyddas från verklig fara. Men barn ska också skyddas från vuxnas hämnd, svartmålning och livstidsstraff genom grymmaste umgängessabotage utan giltig anledning. En dom ersätter inte barnpsykologi, riskbedömning, stödperson, tredje part eller frågan om barnens vilja har formats under år av mammans hatkonflikt på TikTok.

Du låtsas och pratar om rättvisa mot barnen men gör dem onödigt faderlösa i praktiken. Du ser inte deras saknad, deras halva ursprung, deras rätt att själva få förstå sin pappa bortom mammans berättelse och nätets fula moraltribunal.

Det avslöjande är att du aldrig frågar, kan trygg kontakt prövas? Du vill inte skydda barnens relation. Du vill begrava den.

Det är inte omsorg. Det är din fulaste könsideologi med barnen som gisslan. Du är drevet.

Vad var det för behandling? Varför tog inte H chansen till att gå klart den? Utkastad? Gör man inte allt för att träffa barnen? Om det var en behandling som början på en bra resa varför togs inte chansen?

Sen varför ska ExtremaMitten skriva samma sak om och om igen, bara med andra ordsföljder och inte svara på vad som frågas på ett rätt enkelt sett? Du måste ju veta varför H inte fixade utbildningen, du verkar känna han in i minsta detalj!!!

Frågan om behandlingen är legitim. Men den används här som rökridå. Svaret finns nog i hans bok, hinner inte kolla där.

För den stora frågan är inte varför en pressad pappa i fängelse inte fullföljde ett av alla program. Den stora frågan är varför barnen år efter år berövats sin pappa, sitt ursprung och sin rätt till en egen bild av honom.

En förälder kan skapa kaos, rädsla och myndighetsprocesser — och sedan elakt peka på kaoset som ”bevis” för att den andre föräldern är farlig. Det är kärnan i hennes grymma hämnd för att han lämnade hennes otrohet och BDSM-liv: först klippa banden, sedan kalla barnens avstånd för fri vilja.

Barnens saknad blir osynlig. Pappans förtvivlan görs till skuld. Myndigheter blir rädda. Media får en enkel berättelse. Och den förälder som drivit konflikten kan gömma sig bakom ordet ”skydd”.

Men barn behöver mer än skydd från fara. De behöver skydd från vuxnas bitterhet, hämnd och berättelsemakt.

Så ja, redovisa gärna behandlingen. Men sluta låtsas att den förklarar bort det verkliga sveket, att barnen förlorat rätten till sin pappa.

Man blir skrämd av att höra att H har varit och följt efter barnen, ropat på dom från bilen!! Vad säger extremamitten om dett? Är det rätt handlat av H?

Så ja, redovisa behandlingen, jag har läst och även lyssnat på boken, framgår inte vad jag fick intrycket om vad som kan vara en trygghet för mamman att det finns en vilja att genomgå en behandling, att förbättra sig.. sen senaste dagarnas händelse gör att H inte framstår så klok person som ger sig på dom på öppna gatan.

Nej, om pappan sökt kontakt på öppen gata var det inte klokt. Men mycket förståeligt av en förtvivlad pappa. Inget kontaktförbud finns numera efter att åklagaren förstod att mamman spelar teater. För sin hämnd.

Så återupptas inte kontakt med barn efter en sönderdriven konflikt. Det ska ske tryggt, planerat och med stöd av tredje part. Men mamman vägrar. Hon vill hata på TikTok medan barnen sörjer sin pappa i hemlighet så mamma inte blir arg. Det är hon ofta.

Och ditt fula trick här är att göra en desperat felhandling till dagens livstidsdom över faderskapet. Du låtsas tala om barnens trygghet, men driver i praktiken mammans ondsinta veto, ingen reparation, ingen prövning, ingen trygg återkontakt, bara fortsatt avskärning.

Det avslöjar motivet. Du vill inte förstå barnens rätt till sitt ursprung, sin pappa och en egen bild bortom mammans wt-berättelse. Du vill använda pappans smärta som bevis mot honom.

Juridiskt är frågan proportionalitet och barnets bästa, inte din moraliska avrättning. Psykologiskt är mönstret klassiskt, först klipps banden, sedan pekar du på barnens avstånd och pappans förtvivlan som ”bevis” för att banden aldrig ska lagas.

Det är inte omsorg. Det är psykiskt familjevåld mot barn och ex. Som hon tjänar pengar på..

Barn behöver skydd från verklig fara – men också från vuxnas hämnd, svartmålning och elaka berättelsemakt.

Mitt fula trick?? Nä jag frågade bara behandlingen som du inte vill svara på... Sen min åsikt om att följa upp barnen på öppen gata.

Hur vet du att barnen sörjer H? Har du pratat med dom?

Vad menar du verklig fara? Är H bättre menar du?

Jag vet inget om behandlingar, det kan vara något som vänsteraktivisten Cinmik hittade på för att skada barnen och pappan mer.

Mammans inre monolog, låter den så här?

Jag säger att jag skyddade barnen. Det är meningen jag håller mig fast vid. Utan den blir allt för naket.

För om jag inte skyddade dem, vad gjorde jag då?

Jag såg hans svagheter. Hans stolthet. Hans behov av att vara pappa, lärare, idrottsman, den starke, den trygge. Jag visste var det skulle göra ondast. Barnen. Namnet. Ryktet. Hans känsla av att vara en hederlig man.

När han lämnade mig, eller när jag kände att jag förlorade makten över berättelsen, kom något mörkt i mig. Inte bara sorg. Något hårdare. En vilja att han skulle förstå att han inte bara kunde gå vidare. Inte från mig. Inte utan pris.

BDSM-livet var vårt när det passade mig. Sedan blev det hans skuld. Det som en gång kunde beskrivas som ömsesidigt, lek, gränser, roll, spänning, blev efteråt något annat. Jag behövde bara byta språk. Frivillighet blev normalisering. Min delaktighet blev hans kontroll. Mina val blev hans makt.

Och polis, soc och korkade tingsrätten i lilla staden förstod gärna det språket. De älskade såna historier….jag var offret.

Jag märkte det snabbt. När jag talade rädsla lyssnade människor. När jag talade kontroll nickade de. När jag talade barnens trygghet blev jag nästan okränkbar. Ingen ville vara den som ifrågasatte en rädd mamma.

Barnen blev min borg. Deras avstånd blev mitt starkaste bevis. Jag behövde inte säga allt. Det räckte att skapa stämningen. Visa oro. Låta dem känna att pappa betydde fara, skuld och svek mot mig.

Jag vet att barn kan formas. Man behöver inte skrika. Det räcker med tystnad, kyla, blickar, halva berättelser, vuxensorg i barnets knä. Till slut säger barnet det man själv behöver höra: jag vill inte träffa honom.

Då kunde jag säga: se, det är barnens vilja.

Men ibland undrar jag om det var deras vilja – eller min rädsla med deras röst.

När han föll blev jag nästan lugn. Domen, rubrikerna, fängelset, människornas avstånd. Allt bekräftade min berättelse. Ändå blev jag inte fri. För längst därinne visste jag att en dom inte kan tvätta bort allt jag själv gjort.

Jag är rädd för den dag barnen blir vuxna på riktigt. Inte bara äldre, utan fria. Den dag de läser, jämför, minns sprickor, frågar varför ingen trygg kontakt ens fick prövas.

Därför måste jag fortsätta hålla berättelsen hård. Han får inte bli människa igen. Han måste förbli hotet. Annars blir jag inte längre bara den skyddande mamman.

Då blir jag också den som tog deras pappa.

Pappans inre monolog, låter den så här?

Jag trodde att sanningen skulle räcka.

Det är nästan det som skämmer mig mest i dag. Att jag var så naiv. Jag trodde att meddelanden, sammanhang, barnens tidigare kärlek, mitt liv som pappa, lärare, idrottsman och ordningsmänniska skulle väga något när mörkret kom.

Sedan satt jag där. Tio år. Skadestånd. Som sedan nästan togs bort i hovrätten, men ändå tre år… Rubriker. Handfängsel. Journalister. Ett namn som inte längre var mitt, utan deras.

Och barnen var inte där.

Det är den bilden som aldrig lämnar mig. Inte bara domen. Inte bara fängelset. Utan dörren där jag hoppades få se mina döttrar och inte såg dem. Den sortens tomhet låter inte. Den flyttar in.

Jag har frågat mig tusen gånger vad jag gjorde fel. Inte bara juridiskt. Mänskligt. Var jag för stolt? För säker på min egen roll? För blind för hennes sår? För dum i BDSM-relationen? För oförsiktig med makt, lek, sex, känslor och gränser? Var jag så upptagen av att veta att jag inte var ett monster att jag inte såg hur berättelsen kunde vändas mot mig?

Jag vet att jag har dåliga sidor. Jag kan pressa. Jag kan skriva för mycket. Jag kan bli fixerad vid rättvisa. Jag kan blanda ihop kamp med kärlek. När barnen försvann blev jag inte klokare. Jag blev desperat.

Och desperation ser ful ut utifrån.

Det är det hon förstod. Om man först stänger alla dörrar, får en pappa till slut att ropa genom springorna, då kan man peka på ropet och säga: se, han är farlig.

Jag hatar att jag gav henne sådana ögonblick.

Men jag hatar ännu mer att barnens saknad aldrig fick vara bevis. Min saknad blev misstänkliggjord. Min kärlek blev kontroll. Min förtvivlan blev risk. Hennes rädsla blev sanning.

I fängelset försökte jag överleva på minnen. Deras ansikten. Deras skratt. Små vardagliga saker som andra pappor tar för givna. Jag tänkte att om de bara mindes mig en enda gång utan rädsla, så fanns jag kvar.

Men nätet glömmer inte. Tidningen glömmer inte. Människor vill ha enkla roller: offer och förövare, madonna och monster. Ingen orkar se att en människa kan vara dömd, bristfällig, felande – och ändå vara en pappa som barnen har rätt att förstå själva.

Jag skäms över hämndlusten. Jag vill ibland riva ner allt. Visa varje motsägelse, varje manipulation, varje vuxen som svek. Jag vill att hon ska känna samma sociala död som jag.

Men när jag tänker så förlorar jag barnen igen. För då blir jag bara kriget.

Det jag egentligen vill är mindre dramatiskt. Ett rum. En trygg tredje person. En början utan anklagelser. Att de får se mig åldrad, skadad, men levande. Att jag får säga: jag är ledsen för allt ni har tvingats bära. Jag ville aldrig att ni skulle bli slagfältet.

Och om de inte tror mig direkt, får det vara så.

Jag vill inte äga deras sanning. Jag vill bara att de en dag ska få ha en egen.

Fick svar från pappan. Han fullföljde behandlingen i fängelset (en äldre psykolog pensionerades och en yngre ersatte honom, inriktning och innehåll i behandlingen moderniserades)

Så pseudonymerna Cinmik och Koffi hittar på. De kommer aldrig att berätta varför de vill skada pappan så mycket. Intressant. Och beklämmande sorgligt.

Pappan har sett barnen flera gånger i den lilla staden. Och hållit sig i bakgrunden.

Men nyligen såg han dem nära sitt hem. Han hejade och barnen lyste upp glatt. Mamman agerade som sig bör, ställde sig teatraliskt framför dem och låtsades behöva skydda dem. Hon skrek att pappan minsann aldrig mer ska få se barnen. Hon bestämde att barnen inte ville prata med sin pappa mer någonsin. Barnen blev förstås rädda och ledsna, vilket mamman nog ville att de skulle bli?

Den här helt inkompetenta lättlurade kommunen och dess rättsväsende verkar bry sig noll om barn eller pappor. Rättsröta. Och har mammans närstående ingen ryggrad eller moral alls? Det är dags att få henne att bete sig som en bra förälder. Och få stopp på den här tragedien.