Citat:
Utan att vilja politisera det hela för billiga poänger, så är det inte sällan så att vissa kvinnor som inte stadgat sig och skaffat barn hamnar i en depression. Kvinnor brukar kunna förskjuta denna ångest ganska länge om de har jobb som driver dem i en karriär som agerar ställföreträdande lycka. Dessa brukar då ta paus för IVF för att åtminstone en gång i livet få uppleva moderskap. .
Har två ”vänner”, hur våra relationer ser ut är inte ämnet för diskussionen, men bägge är kvinnor 30+, bägge barnlösa och annars relativt normala liv, inga missbruk, bägge arbetar och har sociala liv. Bägge har oberoende av varandra och under det senaste halvåret under förtroliga samtal uttryckt tankar om att de funderar på att avsluta sina respektive liv, inte akut, alltså just nu, men inom en nära framtid.
Har två ”vänner”, hur våra relationer ser ut är inte ämnet för diskussionen, men bägge är kvinnor 30+, bägge barnlösa och annars relativt normala liv, inga missbruk, bägge arbetar och har sociala liv. Bägge har oberoende av varandra och under det senaste halvåret under förtroliga samtal uttryckt tankar om att de funderar på att avsluta sina respektive liv, inte akut, alltså just nu, men inom en nära framtid.
Jag generaliserar förstås. Men om man är i peak fertilitet/stadgande ålder och lever ett relativt andefattigt liv med ett jobb som inte kan förskjuta det hela, är det stor risk att hamna i depression.
Citat:
Alla människor vill bli sedda. Känner man sig inte sedd finns ibland en tendens att överdriva för att få fram en effekt. Det bästa du kan göra för dessa kvinnor, om du inte avser att uppvakta dem romantiskt vilket kanske inte är aktuellt av olika skäl, är att försöka hitta på saker med dem, engagera dem i något om så bara att gå på bio eller nåt annat trivialt. Introducera dem för nya bekantskaper. Förhoppningsvis är det bara ett rop på hjälp.
Jag har uttryckt att jag skulle känna det som en förlust om de valde att göra det, samtidigt som jag gett uttryck för att jag är nog inte en bra person att diskutera det med. Jag kan tycka att det kan finnas starka skäl till att människor väljer att avsluta sina liv och ser inte det direkt eller absolut som något förbjudet. Det som oroar mig är om det tenterar till att bli något mer vanligt förekommande, att kvinnor upplever sina liv som ”misslyckade” och väljer att avsluta sina liv.
Om detta ej hjälper är det dags att påpeka att de behöver hjälp, pusha dem att söka upp terapi/medicin.
Citat:
De upplever kanske, om du är någon som inte skyggar för dessa tankar generellt, att du burit samma tankar och de därmed kan lätta på hjärtat. De kanske implicit är nyfikna på eller behöver höra varför du då inte valt att ta ditt liv.
Mitt ”problem” är att de väljer att uttrycka det här till mig, är det för att de vet att jag generellt sätt har en mörk syn på mänskligt liv, med det menas att jag inte romantiserar livet. Kan det vara en tröst att prata om tunga tankar men någon som inte skyr de tunga tankarna? I regel har jag inga problem med samtal oavsett ämne, men det här har fått mig att fundera mer än vad som är brukligt.