Vänner som uttryckt önskan att avsluta sina liv

Det är som tidigare inlägg sagt att bara lyssna betyder jättemycket. Det är heller inte ditt ansvar att bedöma hur allvarligt det är. Om du går och grubblar mycket över detta så funder över om att hänvisa kvinnorna vidare till vårdcentralen eller psykiatrisk kontakt om de har en sån.

Att ha självmordstankar är jättevanligt de flesta agerar inte på dem men det är ändå viktigt att ta det på allvar.

Jag är också en sån som folk anförtror sig åt. Får ganska ofta höra "det här har jag aldrig sagt till någon". Jag tycker det är ett fint förtroende men börjar man älta så får man vidta åtgärder. Jag tror det beror på att jag inte pratar så mycket och ger något slags intryck av att jag tål vad de har att säga. Kan också handla om att man vågar fråga och inte reagerar med starkt med tex rädsla eller avsky.

Nuföftiden tror jag att det finns goda möjligheter att boka psykologtider på nätet, exempelvis Mindler. Tipsa om det

Nör jag var 30 var jag också så där olycklig, med misslyckat kärleksliv, och jag funderade på hur jag skulle ta livet av mig ( men det höll jag för mig själv ) - det var som en ventil att komma på att det fanns en utväg. Idag finns inte den tanken. Men lyckligtvis hade jag en vänskapskrets och dejtade ibland och till slut hittade jag rätt. Jag tror dina tjejkompisar borde kontakta psykologer för att prata av sig. blondera håret och fortsätta dejta. Att bli kär är ju ett botemedel mot depression. Ett annat alternativ är att hitta en församling och bygga upp egna intressen. De behöver hitta sin egna vägar mot mening och sammanhang. Att hjälpa andra, vänner och bekanta kan ge mening i livet.

Att bli kär är definitivt inte ett botemedel mot depression..
Mot nedstämdhet kanske, men absolut inte mot depression.

Att ha tankar på hur man skulle avsluta sitt liv ska tas på allvar, men det är långt ifrån samma sak som att faktiskt vara suicidal. Precis som det blev för dig så leder såna tankar oftast inte till nånting alls, de går över och livet går vidare.

Det du beskriver är snarare helt normal nedstämdhet som alla människor går igenom nån gång i livet, än depression, och därför blir dina tips också väldigt skeva. Väldigt många deprimerade har en jättefin familj, partner, barn, bra arbete, fina vänner osv. Samma sak med de som begår suicid, många har allt det där.

Till ditt försvar så framgår det dock inte så tydligt i trådstarten vilken grad av depression/suicidtankar det handlar om. Men jag kan inte sitta tyst när nån rekommenderar att bli kär och skaffa en hobby för att bota depression, då det är direkt felaktigt.

Jag förstår vad du menar. Men jag hade en jobbig tid med olika saker samtidigt som hände. Det tror jag är ganska typiskt för folk som mår dåligt. Att de upplevt en del stress och fastnar i grubblerier.

Är man 30 år vill man inte heller åka hem till mamma och pappa och få hjälp - utan man vill vara en mogen vuxen kvinna eller man som kan hantera sitt liv själv.

Det kan vara svårt att veta ibland var gränsen går mellan nedstämdhet och depression - men depression är en folksjukdom och vanligt. Ofta finns det behandling. Jag gick några samtal till en psykolig som rekommenderade KBT framför medicin.

Jag tycker att TS kan uppmuntra sina tjejkompisar att faktiskt söka professionell hjälp. Därför att de har all rätt att få må bra och bli friska. Det kan finnas behandling och en lösning.

Absolut, och jag kan givetvis inte diagnostisera dig på det du skriver här. Det kanske var depression, det vet inte jag, men det du skriver i dina inlägg låter mer som "vanlig" nedstämdhet. Du har inte fel i att många "fastnar i grubblerier" som leder till depression, men det är också vanligt att det kommer som en blixt från klar himmel. Livet kan vara på topp och nästa dag vaknar man deprimerad, litegrann som med en förkylning. Det ser lite olika ut.

Njaa nu får jag protestera igen.. "ofta finns det behandling". Då behöver vi separera begreppet depression igen. För nedstämdhet och mild depression som kan botas med några samtal med en psykolog - javisst, det kan man oftast få. Men när det kommer till medelsvår och svår depression så är det betydligt svårare att få någon hjälp. När SSRI och 5-10 samtal inte räcker så faller vården oftast platt, eller så blir den otillgänglig. Man anses färdigbehandlad och dörrarna stängs i ansiktet på dig.

Svaret blir liknande på det sista; om TS vänner är nedstämda/har mild depression - absolut! Sök hjälp, gå och prata med någon inom öppenvården. Men om läget är allvarligare än så, om deras tillstånd anses kräva slutenvård, då rekommenderar jag att hitta en annan lösning. Slutenpsykiatrin skadar nog fler än de hjälper.

Det är förjävligt och jag önskar att jag hade fel.

Jag skulle önska att målet mot noll döda i trafiken även kunde gälla suicidprevention och den problematiken så att den också kunde få lika mycket resurser. Den svarta bild som du målar tror jag inte på då det finns fler psykologiska effekter som motverkar den. Handlar lite om att en del ljuger mer än andra.

Att man tänker någon gång är en sak och normalt, tror jag då en psykolog nämnt detta till mig. Jag har också tänkt det själv några gånger i livet.

Min farfar vände sig till mig så jag känner igen lite i det du säger men ur synvinkeln (problem eller beroende) så vänder de sig helt enkelt till den som de tror kan hjälpa dem, förstå dem och vad det nu är som de försöker åstadkomma.

Min vän som också tipsade mig om psykolog för att reda ut lite snack gjorde att jag tog tag i det så jag bokade tid online och fick tid vilket var bra men nu är jag snarare orolig över honom då han har skulder upp över öronen.

Du är ju inte ansvarig över andras tankar eller handlingar så att du lyssnar är en sak och vad de säger en annan. Det är lite av en ära att andra berättar, tycker jag. Jag önskar att min brorsa berättade lite om hans problematik till mig om hans då min kanske liknar honoms men icke. Det får ta sin tid.

Menar du att du kan prata om allt men att just detta är något som är jobbigt att prata om? Vad är det mer precist som är jobbigt med det som hänt?

Tänk om man bara diskuterade den positiva sidan av allt så skulle bara 50% av allt vara känt? Om man inte gjorde fel så lär man sig inget så då skulle man inte lärt sig något? Att man vet mer är ju också orsak till att man vet att man vet mindre. Så ju mer man vet, ju mindre vet man. Acceptans löser ganska mycket men kan inte lösa alla paradoxer så att diskutera hjälper, hjälper en framåt i alla fall. Så du ska ha kred för att lyft frågan och modet att skriva.

Ja, rekommenderas. Man lär sig om sig själv och gör bättre beslut då man kan bli bättre på det man är sämre på.

Jag tror inte kvinnorkommer börja avsluta sina liv i samma utsträckning som män. Män är mer hormonellt svängiga och impulsiva samtidigt som de är sämre på att odla goda nätverk.

Plasticiteten i hjärnan fungerar annorlunda för kvinnor jämfört mot män. Se på alla incels här på nätet. Jag är hyfsat öppen (många vet vem jag är) och lever helt isolerad. Kan märka att män i varierande åldrar tar mer illa upp av vad jag skriver och det har med att de har ett större behov av kvinnor och relationer. Inte att det inte är befogat att jag känner viss aversion gällande relationer och allt män gör så fort man får kontakt med någon. Män har en uppfattning av att deras ohälsa bara går obemärkt förbi.

Vi kvinnor är i högre utsträckning ensamma frivilligt. Ja givetvis är det ofrivilligt att män inte matchar ens ideal men normalt slutar det med att folk tolererar någon för att slippa vara ensamma. Jag anser att det är lättare att identifiera ensamma män än vad de är att identifiera ensamma kvinnor. De syns på ett annat vis. Antagligen för att ensamma män rör sig mer utomhus som de är än vad kvinnor gör. Brukade fundera förr på en av alla jag möter regelbundet om personen är autistisk eftersom han inte verkar ha vänner eller jag har aldrig sett honom med sådana. Han kan ju prata i telefonen och ger ett blygt intryck så är sannolikt inte isomerad utan introvert. Först trodde jag att det kanske var någon med kriminell livsstil men med tiden tänkte jag att han måste vara väldigt ensam. Har inte någon aning om åldern men ju yngre folk är och ensamma så blir det en livsstil i sig. Idag så har vi en hel generation med sämre sociala nätverk.

Kvinnor och flickor rör sig oftare med andra även om många såklart också är ensamma men de har ändå en mer öppen social möjlighet än vad många män och pojkar har.

Du saknar kunskaper. De flesta som avslutar sina liv uttrycker sig på något vis. Tar kontakt med människor de har känslor för eller som är av betydelse, kan uppge på omika vis att de tänler avsluta sina liv, inte vill vara med längre eller att de inte mår bra.

Sedan så är många istället väldigt "normala" innan suicid. De kan faktiskt visa mer positiv anda än tidigare och utstråla att allt verkar vara bra eller ha blivit bättre än innan. Exempelvis så visar många på sociala medier upp hir folk spexar och är glada i sociala umgängen innan de plötsligt bara avslutat sina liv.

Jag vi säger så...
😂😂😂😂😂