Vänner som uttryckt önskan att avsluta sina liv

Funderat på om jag bör skriva det här, är däremot säker på att personerna som det rör inte vet vem jag är här och de inte kommer att röjas av det jag skriver. Samtidigt läser jag en tråd; (FB) Min tjej tog livet av sig när jag gjorde slut
Vilket får mig att fundera.

Har två ”vänner”, hur våra relationer ser ut är inte ämnet för diskussionen, men bägge är kvinnor 30+, bägge barnlösa och annars relativt normala liv, inga missbruk, bägge arbetar och har sociala liv. Bägge har oberoende av varandra och under det senaste halvåret under förtroliga samtal uttryckt tankar om att de funderar på att avsluta sina respektive liv, inte akut, alltså just nu, men inom en nära framtid.

Jag har uttryckt att jag skulle känna det som en förlust om de valde att göra det, samtidigt som jag gett uttryck för att jag är nog inte en bra person att diskutera det med. Jag kan tycka att det kan finnas starka skäl till att människor väljer att avsluta sina liv och ser inte det direkt eller absolut som något förbjudet. Det som oroar mig är om det tenterar till att bli något mer vanligt förekommande, att kvinnor upplever sina liv som ”misslyckade” och väljer att avsluta sina liv.

Mitt ”problem” är att de väljer att uttrycka det här till mig, är det för att de vet att jag generellt sätt har en mörk syn på mänskligt liv, med det menas att jag inte romantiserar livet. Kan det vara en tröst att prata om tunga tankar men någon som inte skyr de tunga tankarna? I regel har jag inga problem med samtal oavsett ämne, men det här har fått mig att fundera mer än vad som är brukligt.

Du behöver inte oroa dig om kvinnor tror jag. Klart det är ett fatalt misslyckande för en kvinna att vara barnlös och så, men varför skulle det vara ditt problem?

Känns som att dessa "vänner" använder dig som en känslomässig papperskorg där de bara kan dumpa sina problem om ditten och datten på dig?

Gör vad du vill angående dina vänskaper med dem, men kom alltid ihåg att "skönast är ändå gamla Hammarby"*.

*Det är ditt liv som är viktigast, det här är bara en projicering från mig till dig om min livssituation

Du behöver inte vara bra att "diskutera med" utan kan vara en vän som lyssnar och ställer relevanta följdfrågor. Du behöver inte tillföra mycket. komma med bra åsikter eller tips etc. Det lilla du tillför däremot kan bli mycket viktigt om du lyssnar mycket - då verkar det du säger inte förhastat och vännen är även mer beredd att lyssna om den har fått "prata färdigt".
Men ta inte på dig terapeutrollen och den som skall lösa problemet - det är väl det du menar med att "inte vara en bra person att diskutera med" kanske.
De väljer att uttrycka sig inför dig för att du vågar ta samtalet och inte kommer med plattityder som...
- jamen Babsan, du måste försöka att se det hela lite...
- Kära vän, alla har motgångar i livet, man får inte låta sig...
osv
-----------
Ta samtalet, låt dem prata färdigt och vänd ibland försiktigt på resonemanget med relevanta undersökande frågor som kräver lite eftertänksamhet och pekar åt ett annat håll
- du kommer inte att få barn?
- hur många år har du på dig innan det är för sent?
- 5-10 år...okey, vill du använda den tiden på ett bra sätt eller vill du gräva ner dig i nehgativa tankar, känslor och betenden?
- vad kan du göra under den tiden som gynnar dig bäst?
- hur kan du förändra ditt beteende så att du lyckas lite bättre under den tid som återstår?
- varför skulle du förkorta ditt liv när du fortfarande har viss möjlighet?
Ta inte frågorna och använd dem: ta principen jag försökte beskriva.
och stressa inte som om du är en coach - du bara lyssnar och undersöker giltigheten i vännens resonemang och pressar inte på med vad som skall göras
-------------
De konkreta tips jag så småningom hade givit vore kanske att
- be sinnesrobönen
- identifiera det man kan vara tacksam för och fokusera tankarna på detta när det känns mörkt
>och i frågeform fått vännen att själv uttrycka vitsen med att
- gå till psyket om det blir tungt - alla har rätt till hjälp
men det är jag det

Det vore än mer oroande om det vore män.
Män och kvinnor har självmordstankar i ungeför lika hög utsträckning (vi räknar då inte bara de som ringern självmordslinjer eller kommer in på psykakuten eftersom män i högre grad håller tyst)
Men mer än dubbelt så många män gör slag i saken och låter ord bli handling.
Vilket inte innebär att inte varje enskilt fall kan leda till handling.
--------
Skall du ta ansvar för detta?
Ja man har väl ngt ansvar att försöka vara en resurs för de som har problem.
det innebär inte att du skall ta på dig ansvaret för att rädda dem.
Å bli ngn slags hjälte
men du kan vara en god vän och våga lyssna och vara där

Fan vilken tråkig sits

Förhoppningvis ventilerar de bara en viss leda men bra att du pratar om det

Ja, ja och ja. Det är exakt vad som behövs. Någon som kan bekräfta känslan utan att döma. Någon som inte börjar föreslå eller argumentera lösning.
Någon som man kan vara ledsen tillsammans med, och någon som säger "jag vill se dig igen" när denne går.

Att de talar med dig om det kan vara ett rop på hjälp. De söker någon som hjälper dem ur sina tankar om att avsluta sina liv. De tänker att de kan få motiv av någon för att leva.

Kvinnorna vill så klart leva så hjälp dem då med att finna motivation till livet.

Till de som vill ta livet av sig, säg till dom att det finns mening med livet, och inte ta droger. Droger ger en psykoser.

Rop på hjälp!
Tungt för dig att bära och grisigt av dem att lasta dig med det.

"Mer än dubbelt" är en underdrift. I Sverige fullbordar män självmord ungefär 4 gånger så ofta som kvinnor. Globalt är kvoten ännu högre i många länder. Rätt riktning i ditt resonemang, fel magnitud.

TS, fortsätt ta samtalet, fråga rakt om de har en konkret plan. Det är allt som krävs av dig just nu.

Hade det handlat om män hade det varit mer oroande, eftersom jag kan statistiken. Men, var lite oförberedd på att just de samtalen och de frågorna kom från det hållet. Läser igenom alla svaren i tråden och reflekterar. Tycker det är en udda situation.