Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Well kan säga såhär, man ser ofta hur kaotiskt stora barnfamiljer är, föräldrar blir psykiskt sjuka p.g.a. all stress och för mycket ansvar, utbrända, hur barnen ofta hamnar snett, relationerna blir rätt så kalla till föräldrarna, det är mer vanligt att vara för sig själv i Sverige egentligen, föräldrarna skickas till ålderdomshem ändå...så inser man att det verkligen inte är svartvitt. För vissa är det kul att skaffa en avkomma(om än väldigt krävande, stort ansvar som medför att du får glömma stora delar av det du hade velat ha i ditt liv annars), för andra är det en börda. Många faktorer spelar roll här.
Familjen är viktigt men det är inte alltid en dans på rosor alla dagar, beror mycket på diverse omständigheter. Din avkomma kan bringa dig glädje men också misär och lidande. Tänk om ditt barn blir kriminell narkoman som misshandlar dig? Även trots en bra uppfostran är det väldigt lätt för barn och ungdomar att hamna snett idag, i synnerhet med internettiden.

Folket som tror att det är så hemskt att vara barnlös måste förmodligen projicera sina egna svårigheter med att ha barn på andra. Stress, sömnbrist, press på att ta stort ansvar, gråt hela tiden, sett det knäcka den starkaste egentligen.

Tvärtom, passa på och lev innan ni skaffar barn. Det är ett väldigt stort ansvar som gör att man får offra väldigt mycket, annars blir man en värdelös förälder. Alldeles för många föräldrar som egentligen inte borde skaffa barn skaffar det. Har man inte kapacitet mentalt att ta hand om ett barn, ett stabilt leverne med bra inkomst så ska man inte skaffa barn.

Ja du kan inte vara särskilt stolt över liver
Looser
Är såna som dig
Pinsamt

Jag ångrar mig inte.

Och jag förstår inte hur man kan välja att producera barn till den här världen, så som den ser ut.

Men det finns ingen mall att följa, inga garantier för något, inga självklara horisonter.

Och alla är vi olika.

Du kan vakna upp ensam i övre medelåldern även om du skaffat barn 🤷‍♀️


Om jag när jag var i din ålder hade kännt mig tveksam så hade jag valt att göra det.,

Skillnad om en verkligen absolut inte vill.

Jag var väldigt tveksam till att skaffa barn, men gjorde det för att jag var rädd att jag skulle ångra mig och bli ensam.

Jag har två snudd på vuxna barn, och jag är så tacksam. Jag känner tyvärr många barnlösa och de som är mest sorgsna och ledsna är just de som aktivt valt bort barn. De som försökte och aldrig fick hittar tröst i den tanken och känns mer harmoniska.
De som alltid valt bort är faktiskt rätt barnsliga och bittre, ska liksom hävda sig som man gjorde i högstadiet. Det har även blivit värre. Nu när vi som har barn har rätt stora barn och kan göra det barnlösa gör — så lyser bitterheten mer igenom än den gjorde för 10-20 år sedan. Det är som att de inte bara missat tåget, utan även ser vad tåget faktiskt lämnade kvar hos oss som fick barn.

Är du normalfuntad, har ett någorlunda ordnat liv — skaffa barn! Ingen ångrar sina barn, även om man tidvis kan gå på knäna när de är små och man aldrig får sova.

Jag är 40 och är barnfri och har verkligen inte ångrat mig en sekund. Jag har ett städat liv och ekonomin är bra så det har ingenting med sådana saker att göra utan har bara alltid vetat att jag inte vill ha barn.

Delvis.
Jag äcklas på djupet av att se hur kommersialiserad barndomen är när jag möter mina syskons barn. Det är fullt med leksaker de aldrig leker med (den fula jävla demon apa-björnen bla), kläder i onödigt många färger och det enda de använder är telefoner vars värde kan mätta en hel by i Ghana.

Mina kottedjurslekande ungar hade mobbats sönder av det sjuka antimänskliga samhälle som kapitalistjävlarna byggt upp. Nu gråter kostymnissarna i media och säger att vi ska skaffa mer barn, mer arbetare åt dem, mer konsumenter. NEJ!

Barnlöshet är den enda vägen att gå för att bromsa deras sjuka maskineri.

Det här är intressant. För ett antal år sen hade jag sagt att folk kommer ångra sig om dom inte skaffar ungar, nu när jag själv har några småttingar och även ser barnlösa/barnfria så tycker jag att var och en får göra som den vill. Jag är trygg och nöjd med vårt val men respekterar om någon annan väljer något annat.

De flesta väljer förr eller senare att skaffa. Men några gör inte det och jag har ingen spåkula så jag kan inte svara på vad som är rätt för den enskilde. Kanske ångrar de sig om 15 år, kanske är de vid 50 fortfarande fräscha och glada medan vi andra verkligen åldrats genom ungarna.

Om man skaffar ungar runt 30 så är man låst till ca 50. Det skiljer sig mot någon som väljer att inte skaffa. Så är det ju. Man hoppas på uppsidan allt en familj bringar trots uppoffringarna. För många blir det bra, för vissa mindre bra kontaktmässigt. Vore väldigt intressant att se studier på temat. Hur män/kvinnor upplever det, i olika åldrar, generationer och nationer.

Förutom den intressanta kroppliga upplevelsen av att vara gravid, föda ut ett barn, amma - så är det otroligt mysigt med barn. Man sover så gott med ett barn i famnen. Man blir ett team som håller ihop. Barn är glada, roliga, har humor, har jättelen hud, goa händer och pussvänliga kinder.

En ny värld öppnar sig och man hänger med i samtiden med de ungas ögon sett. Ångrar det inte alls. Jag hade inte klarat leva utan barn eftersom jag inte har kommit på nåt annat storartat att göra av mitt liv lixsom - förutom att vara en löneslav. Tro mig. Jag har försökt att tänka ut storartade företagsideer för att starta företag, men icke. Bli äventyrare ligger inte mig heller i fatet.

Men jag förstår alla som inte har barn också. Ibland går det bara inte av tusen olika skäl.

I övrigt kräver föräldraskapet en viss ork, kapacitet och resurser. Ibland är man otillräcklig. Saken är att samtiden är krävande, vi lever inte bara " här, där vi är" - utan man absoberar också in hela världen och blir "engagerad" i all skit som man ändå inte kan påverka . Som Trumps och Putins härjande. Det tar energi.

Om jag inte blivit förälder, hade det nog mest, varit en stor sorg i 40 års åldern. Sen när det är för sent så accepterar man det lättare. Jag hade blivit en utmärkt övervintrande badkarsbadande softgirl, ätit på restauranger, rest och umgåtts med andra jämnåriga barnlösa. Syftet med livet är ju också.att njuta.

Jag tror du känner efter själv i hjärtat vad du vill. Vill idu och flickvännen inte ha barn så känns det nog även rätt okej när ni är äldre också, inbillar jag mig. Det finns alltid något som skaver eftersom det perfekta livet aldrig är konstant. Det är onödigt att grubbla.

Man, 52. Jag har inte ångrat mig det minsta av att inte ha skaffat barn. Det har egentligen inte varit ett frivilligt val, min hjärna har bara varit totalt ointresserad av att skaffa barn av någon outgrundlig anledning. Jag vet att jag går miste om det mest fantastiska livet har att erbjuda, men bryr mig samtidigt inte ett dugg.

Det kan ju bero på min uppväxt, som jag beskrivit i en annan tråd, där mina föräldrar hade en kort romans i de sena tonåren och mot sin vilja var tvungna att föda ut mig. Detta var 1973 när det var olagligt med abort i Sverige. Min mamma försvann ganska så snabbt, jag var bara några månader gammal när hon fick nog och flyttade långt bort ifrån mig och min pappa. Första gången vi träffades var jag runt 12 år gammal. Min pappa, som inte heller ville ha mig, tog sitt ansvar och gav mig mat och husrum, men inte så mycket mer.

Jag älskar inte mina föräldrar, och de älskar inte mig, men vi tycker i alla fall om varandra och trivs i varandras sällskap.

Vad jag säger är att det finns extrema undantag när det gäller precis allting. Det förändrar inte verkligheten, hur det faktiskt är för nästannästan alla nästannästan alltid. Det är ju dessutom inte heller så att man nödvändigtvis inte VILL vara förälder bara för att man inte KLARAR AV att vara det. Svaghet/olyckliga omständigheter och illvilja är väldigt olika saker.

Att skaffa barn är dock inte någon garanti för att inte bli ensam. Barnen kan flytta till en stad långt bort så att du endast träffar barnen några enstaka gånger per år.

Jag har bara upplevt motsatsen. De som är barnfria och altså aktivt har valt att är inte skaffa barn är de som är lyckligast. Har inte träffat någon som aktivt valt att inte ha barn som är bitter för det. Man hör dock alltid föräldrar klaga om hur jobbigt de har det.

De som har vuxna barn nu kan ju leva som vi som som inte har barn alltid har gjort men det är många år innan det som småbarnsförälder måste leva ett helt annat liv.