Citat:
Ursprungligen postat av
SmygerOmkring
Jag är besviken över att det inte blev några barn för mig, jag känner att det inte riktigt finns någon anledning att fortsätta leva tills man dör en naturlig död enbart för min egen skull, slava och betala skatt, för ingenting mer än mitt eget välmående.
Jag vill vara till nytta för andra, inte enbart mig själv.
Vad spelar det för roll om jag tjänar massor pengar om jag inte har en familj att dela det med?
Till vilken nytta?
Jag sitter här ensam varje dag medans mina syskon och vänner har familjeliv med partner och barn, det suger.
Jag trodde att jag var med en kvinna som ville ha barn då hon uppgav det innan vi blev ett par, bara för att få höra flera år in i förhållandet att hon inte vill ha barn, så det var ju en jävla miss, nu är jag för gammal för att träffa en kvinna som skulle kunna tänka sig att skaffa barn med mig, det känns otroligt bittert. ^^
Hur gammal är du?
JAg är 47 nu, barnlös, frivilligt skulle ajg vl säga, ekonomiskt och emotionellt är jag inte där jag behöver vara för att kunna ta hand om nån annan, när jag knappt kan ta hand om mig själv. Alla kompisar har försvunnit helt, förutom ett par st som säkerligen snart skaffar ungar med, och då är man helt ensam. Men jag kan samtidigt inte se att jag skulle ge upp den friheten jag har nu. kommer säkert ångra mig vid 60. Man växer liksom inte riktigt upp utan ungar känner jag. I mitt huvud är jag fortfarande 30 liksom, varje gång jag kommer på att jag är närmare 50 än 40 så sjunker magen. jag har stor åldersnojja, ångest inför pappas och mammas bortgång, etc. Jag känner mig väldigt ensam måste jag säga, men det är inte ett barns uppgift att fylla det hålet, det funkar inte.