Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

De växte upp med sina morsor, vissa fick styvfarsor, vissa gick det bra för andra försvann.

Har barn i USA, Brasilien och Filippinerna, förutom här då.

Det som är så tråkigt i den här debatten och alla liknande trådar som dyker upp med ojämna mellanrum är att vi som är frivilligt barnlösa väldigt ofta anklagas för att vara "sjuka" på olika sätt.

Psykiska problem, dumma i huvudet, egoistiska ja allt möjligt, varför kan inte ni barnälskare acceptera och respektera att det finns olika människor utan att anklaga oss för än det ena än det andra.

Fy fan vilket äckel du är.

Jag är 45 och har en ettåring. Här är mitt perspektiv:

Jag har aldrig velat ha barn. Jag har till och med ogillat barn, men lät mig i en svag stund till sist övertalas av sambon.

Det var ett misstag.

Sambon är deprimerad, sjukskriven och har aggressionsproblematik. Jag tvingas tacka nej till jobb och helt försaka min tidskrävande hobby. Jag spelar gitarr och försöker bli någon slags musicerande poet, men det är bara att glömma, finns inte tid till det över huvud taget, utan jag måste ta hand om ettåringen, som bara skriker och skriker. Det var sambon som helt plötsligt ville ha barn, men visst, jag får skylla mig själv som lät mig luras av allt snack om att hon skulle ta hand om allt och jag skulle få fortsätta mitt liv som vanligt. "Du behöver bara ta hand om mig", sa hon. Jo tjena. Just nu har barnet somnat. Jag har tio minuter för mig själv. Sambon sitter instängd i sitt sovrum och äter cornflakes och skrollar på telefonen. Glöm att hon är kapabel att göra ett dyft.

Dessutom har ingen av mina vänner barn och alla har tröttnat på att jag inte längre har tid att ses. Så de är helt försvunna nu. Skrev ett långt sms till en av dem för att förklara situationen, men han svarade aldrig. Förstår honom.

Jag hatar mitt liv. Naturligtvis ska jag ta mitt ansvar och ta hand om ungen. Jag ska aldrig visa att jag hatar varje sekund. Men mitt råd är: Skaffa aldrig barn.

Nu vaknar han och skriker. Det var den här dagen.

Med det sagt, jag vet att vissa vill verkligen ha barn, och har haft praktiska hinder tidigare i livet och klarat det galant. Jag säger bara att vi måste förändra vår syn på att det är efter 30 man ska och bör skaffa ungar.

Jag börjar närma mig en ålder då det är lite "sista chansen" att skaffa barn med min sambo.
Dock har jag ingen direkt längtan efter barn och har aldrig haft, hade jag vetat att man kan skaffa barn i 20år till så hade jag utan tvekan ha velat vänta.
Vad jag är rädd för är att jag plötsligt ska vakna upp i övre medelåldern, ensam och deprimerad med en otrolig saknad efter barn medans mina vänner lever på sina familjeliv.

Så ni som är där eller kanske i samma läge som mig, hur känner ni? Behöver vidga mina perspektiv

Hur i helvete ångrar man sig som ofrivilligt barnlös. Vad är det för en fråga egentligen? Jag är ofrivilligt barnlös. Jag väntade på att bli tillsammans med en man som jag ville ha barn med. Jag fann denna man. Men då visade det sig att jag var sjuk och var tvungen att operera bort min livmoder. Jag var i allra högsta grad fertil när detta hände. Ja, jag är ledsen för detta. Hade gärna skaffat barn. Men ångrar mig gör jag inte. Hur skulle jag?

Jag har barn med fler kvinnor än min fru, i flera olika världsdelar. Sex också. Men de 5 jag hade med frugan här i Sverige är alla bra, de flesta av mina andra också.

Jobbade som sjöman i flera års tid, då blir det lätt att man lämnar lite havre i olika fält och ibland vet man inte var det slagit rot.

Egoistisk person är du
Vem vill ha barn som dig
Kan ligga utan skaffa barn. Men för osmart fatta det.
Kul för dina barn. Säkert är du fyllo med sitter
På lokalkrogar ensam o ljuger om det sjöman liv
Hahaha