Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Det låter kämpigt. Om du har tid och så, så kan du prova lyssna på podcasts och spela online spel, kanske träna lite fysiskt för att få bukt på känslorna. Du är inte direkt ensam i viljan att komma bort från myndigheter och deras trams. Att lära sig ett nytt språk eller damma av spanskan eller tyskan man lärde sig i skolan. Det som är vackert i livet är just att man kan ta sig rätt långt om man vill och har en glöd. Det är förstås inte alltid man känner så dock :/
Kolla på denna https://www.youtube.com/watch?v=KxGRhd_iWuE han är peppen alla behöver.

Försöker distrahera mig så mycket som möjligt. Träning är inte min starka sida då höfterna krånglar,men promenader är skönt. Nej vafan,jag vill bestämma över mig själv. Hoppas någon jurist eller lvm motståndare eller varför inte en trevlig kriminell människa ser detta. Nån som kan hjälpa mig liksom för jag står inte ut längre snart..bajs i anus typ. Bara om någon hade livat upp i luckan här i skogen hade ju gjort saken mycket bättre..

Tack,ska kika.

Be the change you want to see *gitarrsolo*

Alltså fan.. är det verkligen okej att säga "ta en promenad" när någon totalt nedbruten kommer och pratar en stund.. Alla bara ignorerar mitt mående.. jag vill fan inte bli ett skal.. Ta en promenad,du äter ju lite iaf. Bajs på er.. Rädda mig för helvete innan jag bryter ihop helt..

Är som person väldigt omtänksam och hjälpsam mot personer i min närhet, om dom har slut något bjuder jag, jag oroar mig och tänker så dom har det bra dagligen.
Jag har skuldkänslor för saker i min ungdom jag absolut inte borde ha, dom är långt ifrån felfria. Borde nästan vara tvärtom, att dom har skuldkänslor.

Har även hjälpt andra ekonomiskt, behöver dom något och jag har så ger jag. Bjudit hur mycket som helst senaste åren, om jag haft något dom behövt har jag ställt upp.

Men jag får aldrig tillbaka något, och dom skiter i mig förutom när det behövs något, är i princip bara om dom behöver något jag fått hälsa på.

Är nästan som att dom inte vill att jag lyckas i livet, sjukt nog, det är intrycket jag fått nu. När mitt liv var på topp 2020 med en tjej som var min livskärlek så förstörde en person min ekonomi då personen ej gav tillbaka, vilket gjorde att jag var tvungen flytta från Stockholm till en mindre ort och allt sket sig.

Direkt när mitt liv går åt det positiva hållet så har dom utnyttjat mig.

Ingen ide att vara snäll och hjälpsam nu för tiden, tyvärr. vi lever i en orättvis värld.

Ska börja tänka mer på mig själv nu men hur kan folk ha samvete att göra såhär? Jag förstår verkligen inte.


Hur kan människor ha samvete till detta? Fattar verkligen inte, aldrig fått någon ursäkt heller.

Har börjat leta kurser att gå för att träffa människor som kanske leder till vänskap, tar gärna emot tips på kurser i karlstad trakten.

Är en tjej på 23 år, känner mig ensam och hopplös. Ångest och depression sen lågstadiet, var utfryst och började få tankar på att inte vilja leva när jag var 10. Utvecklade social fobi och ett självskadebeteende jag aldrig lyckats sluta med. Fick en autismspektrumdiagnos i vuxen ålder. Min existentiella ångest blir värre för varje dag och jag står snart inte ut längre, börjar känna att självmord är enda utvägen. Klarar inte av att leva i den här världen, allt är för överväldigande. Kan inte stänga av min hjärna och känner mig fången i mina egna tankar. Har börjat dricka mycket på sistone för att dämpa ångesten, vill bara känna något annat än tomhet och ångest.

Försöker distrahera mig med saker. Springer flera gånger i veckan, promenerar, lyssnar på podcast på helgen, bakar och pysslar. Men jag är för hypermedveten om allt runtomkring mig, hur allt är uppbyggt och funkar, det går inte att stänga av.

Jag förstår dig. Vet lite hur det kan vara. Det var tidigt du fick såna tunga tankar och funderingar. Det låter hemskt tufft.

Jag förstår.
Har du kunnat prata med mamma eller nån om det? Hur mår dina anhöriga? Vad säger de.

Det finns perfekt hjälp till dig. Ska du veta. Det kan bli bra. På bästa sätt. Sanningen ska göra dig fri. Försök "go with the flow lite" med de som går mot strömmen

Tack för det du skrev :)

Har kunnat prata litegrann med mamma. Vi var dåliga på att prata om "knepiga saker" i familjen under uppväxten, svårt att närma sig känsliga ämnen. T.ex. dog min pappa när jag var 4, och vi pratade inte så mycket om honom, det var "locket på". Förståeligt, då han dog extremt plötsligt. Min storasyster mådde väldigt dåligt under gymnasiet, men idag mår hon bra. Mina två andra syskon mår hyfsat vad jag vet.

Jag började planera att ta mitt liv under gymnasiet, men terapeuten fick reda på det och jag fick en akuttid på BUP. Efter det var det lite enklare för mamma att fråga om mitt mående men hon kunde aldrig närma sig just självmordstankarna. Jag tror hon har svårt att acceptera/hantera att jag har såna tankar. Förstår henne, men det får mig att känna skam över att jag mår som jag gör.

Jag kan dock prata om mina tyngre tankar med min bästa vän. Hon har haft liknande problem med ångest och depression. Är enormt tacksam över att jag har henne, hade inte klarat mig annars. Men nu bor vi långt ifrån varandra då vi båda har flyttat pga studier.
Har också ett långdistansförhållande med en kille, känner mig rätt ensam i förhållandet pga distansen och att jag inte kan vara helt bekväm med honom. Men det är nog mycket för att jag är så obekväm i mitt eget skinn.

Har fått vård i perioder men har ofta problem med att förklara mitt mående, så det brukar rinna ut i sanden. Dock hade jag, innan jag flyttade, samtalsstöd hos en kurator som var otrolig. Kunde berätta allt för henne. Saknar att prata med henne väldigt mycket.
Väntat ett halvår men har nu vågat söka hjälp i staden jag flyttat till. Får se hur det går. Det var också första gången jag berättade om mitt drickande, ingen av mina nära vet om det, skäms för mycket.

Försöker hålla uppe hoppet men det är svårt med den existentiella ångesten och mina evigt malande tankar. Och självhatet, har aldrig kunnat vara nöjd med mig själv, mitt utseende framför allt och att jag är så blyg och konstig. Saknar också hundarna otroligt mycket, som min familj hade. De lever inte längre. Saknar dem varje dag, kan inte sluta tänka på dem. Har alltid anförtrott mig mer åt djur än människor.

Tack själv.
Jag förstår.

Låter jobbigt.
Jag vet inte hur det är att förlora pappa så. Men mina föräldrar gick isär ganska tidigt, när jag var under 10. De var ganska trasiga. Man får lära sig.



Vi hade också en hund i familjen för inte så länge sen. Det blev tomt när han försvann. Men han var gammal och trött. Saknar dig bubben.

Förstår hur fäst man kan bli vid dem och tror det ska vara för alltid eller väldigt länge till. Men jag är tacksam för de fina åren.

Man måste lära sig att hantera de här sakerna.
Jag kommer inte skaffa nån ny hund vad jag kan se.
Men "man" vet aldrig.

Jag har haft ett blandmissbruk. Höll på att ta livet av mig. Eller jag var så gott som död när jag var så nere och inte drogerna fungerade längre. Visste ju att man bara sköt de existentiella problemen och what not framför sig. Jag kunde/ Ville inte leva heller. Kunde inte gå så längre. Det var så dåligt. Jag var sjuk.

Jag fann svaret och förklaringen i Jesus. Till alla mina problem. (Och ännu mer) Och jag har lösningen där. Här börjar allt. Trodde inte det kunde funka. Om man ändå ska dö så kan man ju kolla upp den där Jesus. Sonen. "Människosonen"


Man får komma som man är, sa en klok kvinna till mig.
Hur ska man annars komma? Sa en annan

Det är Jesus jag har letat efter hela livet men kunde inte tro eller fatta det. Han är bäst.

Han säger "Tro på Gud och tro på mig" de är samma. Fadern och sonen. Han är din. Du är hans.

Har du tänkt på Jesus nåt?
Det kan kännas svårt det här. Jag kunde inte ens tänka på Gud knappt förr, det blev för tungt. Men Jesus är vägen. Porten. Ljuset i mörkret.
Det var mörkt kallt och trångt förut. Trängd. Nu är jag fri. Pretty much.

Har du pratat med nåt kyrkofolk? Sett vad Jesus kan göra? Han har hjälpt många MÅNGA. Till liv.
Han kallas Livet och så är det. Så drastiskt är det. Det kan kännas svårt. Men han kommer hjälpa dig på bästa sätt om du ber honom komma ihåg in i ditt liv. Och söker Guds rike. Sakta men säkert. Det kan kännas omöjligt. Men med Gud är allt möjligt. För Gud.

Jag förstår att du tror inte det är han du letar efter som kan vara den för dig som gör att du kan leva vidare. Men då har du ännu inte varit vid botten eller vill inte tro tillräckligt. Jag har blivit illa berörd av den här hemska världen. Stött. Trodde inte det kunde bli såhär bra. Jag har blivit sårad och fått skämmas pga mitt beteende och mina reaktioner. Men nu förstår jag mig sj bättre.



Vi behöver bara vara stilla sen. Han känner dig vid namn. Han tar dina bördor. Svarar för dem.
Vi behöver bara träda fram.

Du är perfekt. Jag lovar. Det är perfekt att börja här. Eller imorgon.

Det blev lite rörigt. Börjar bli trött. Vi hörs kanske 🙂‍↕️
Beklagar om du inte gillar det jag skrev.

Försöker.
Hang in there. Livet kan överraska. Det har överraskat mig. Det kunde bli bättre än jag trodde på sätt jag inte trodde. Helt "otroligt"

Livet är ganska häftigt. Du kan få den heliga anden som kommer hjälpa dig. Om du tror på Jesus. Att han är Herren Gud och har besegrat döden. Döden kunde inte hålla honom. Han kan göra det bra. Så vi kan lära oss älska och vara bra.

Varma kramar.

Jag kunde inte tänka mig något liv så heller. Som det var.
Därför kunde jag bara förstöra det mer. Nästan oåterkalleligt. Definitivt.

Det var rätt disfunktionellt. Sjukt. Det var failure to communicate. Bekänn din synd. Död i synd och be om communion in the Holy Spirit med Kristus. Utan svek. Det går. Det är så det är.

Han kan göra allt nytt. Jesus. Bra.
Inte som vi tänkte oss. Det gick inte. Men det går nu. Det går.

Det låter fruktansvärt tungt, ledsen att du behövde gå igenom det. Men fint att du hittade en ljusning till slut.

Ja, jag är också tacksam för de år jag fick med vovvarna, försöker minnas det fina utan att bli för melankolisk. De gav mig mening. Min största önskan är att kunna ha hund igen.

Har ibland tänkt tanken att jag skulle må bra i en gemenskap som kyrkan. Jag sjöng i en kör i pingstkyrkan ett tag när jag var liten. Men jag tror inte på Gud/Jesus. Slutade i kören därför, tyckte det blev för mycket prat om Gud. Var nog lite för analyserande redan då. Skulle dock inte kalla mig själv ateist, snarare agnostiker. Men känner att jag är för medveten om hur världen är uppbyggd, det är det som är mitt stora problem. Har vad man nog kan kalla tvångstankar kring allt jag ser och uppfattar. Ser allt från ett utifrån-perspektiv och upplever en slags konstant "derealisation".

Jag tror jag skulle känna mig märklig/malplacerad om jag började gå till kyrkan, eftersom jag inte är troende. Tyvärr.

Nejdå ingen fara, uppskattar bara att någon svarar på mitt babbel :)

Allt gott

Min svåra ångest håller på att äta upp mig, jag orkar verkligen inte mer.