Mordet på Marie Johansson i Göteborg 2005

Du talar vitt och brett om allt som undviker ämnet. Det är ett blekt sätt att söka passivt stöd och förståelse. Folk lyssnar nog gärna på vad du har att säga, men då bör du nog också vara villig att prata. Inte försöka försköna, undvika eller ompaketera vad alla redan vet men du är obekväm med att vidröra. Det blir då bara, som bäst, en cirkelkonversation utan både början, slut eller mening. Frågar igen: vad säger din fru om mordet hon begick? Vad hände? Vad skyller hon på? Ekonomiskt utsatthet? Drogberoende? Ilska?

Börja där så kan dialogen fortsätta. Lider med din son. Han har en brant uppförsbacke framför sig i livet. Hoppas det går bra för honom och han inte hamnar i de traditionella spåren för en Ademi..,

Jag undviker inte ämnet. Jag vägrar däremot att göra privata samtal, familj och barn till offentligt diskussionsunderlag.

Min son används inte som argument i debatter. Punkt.
Där sätter jag gränsen.

Detta är sista gången min son tas upp i den här tråden.
Han har redan, och kommer fortsätta ha, ett tydligt försprång i livet – inte genom forumdebatter, utan genom uppfostran, mentorskap och värderingar. Jag hade inga mentorer tidigt i livet. Det misstaget upprepar jag inte med honom.
Han växer upp med stoicismens grundprinciper: ansvar för egna handlingar, självkontroll, disciplin och värdighet. När han blir äldre kommer han också introduceras till idéer och tankesätt som format generationer av ledare och entreprenörer:
– vikten av personligt ansvar och målmedvetenhet,
– att tänka långsiktigt snarare än reaktivt,
– att förstå psykologi, påverkan och självledarskap,
– att bygga kompetens, inte ursäkter,
– och att resultat alltid föregås av disciplin och arbete.
Dessa idéer har förmedlats av mentorer som Brian Tracy, Napoleon Hill, Jim Rohn, Zig Ziglar, Tony Robbins, Grant Cardone, Dan Peña, Chet Holmes, Henrik Fexeus ,Sun Tzu, Robert Greene och Niccolò Machiavelli– människor som på olika sätt betonat struktur, ansvar, mental klarhet, kommunikation och handling framför offermentalitet.
Utöver detta bär han ett arv som sträcker sig över generationer. Oavsett hur man väljer att se på efternamn bär han både historia och sammanhang, något han i vuxen ålder kommer få förvalta med mognad och eget omdöme.
Jag är inte orolig för honom. Tvärtom. Jag ser fram emot att läsa, studera, diskutera och utvecklas tillsammans med honom när han blir tonåring och vuxen – och att ge honom den visdom och det tankesätt som jag själv fick tillgång till först senare i livet.
Min son är inte ett debattämne. Punkt.

Din sons mor är en kallblodig mördare som dessutom får gå lös i samhället utan att ha tagit sitt straff.

Inte bara det. Hon är förutom mördare en tjuv som dessutom stulit från åldringar. Alltså med största sannolikhet psykopat.

Mycket av det här förklarade jag redan i mina första inlägg.

Jag tänker inte tävla i förolämpningar eller etiketter. Inom stoicismen är det enkelt: jag ansvarar för mina handlingar och mina val – inte för andras tolkningar, antaganden eller vrede.
Att beskriva världen i svart och vitt må vara lockande, men verkligheten är mer komplex. Kaos för flugan är vardag för spindeln. Det betyder inte acceptans, och det betyder inte deltagande. Det betyder förståelse för att människor upplever och tolkar samma händelse på olika sätt.

Som jag skrev tidigt: att stå vid någons sida är inte detsamma som att acceptera allt. Det handlar om ansvar, gränser och att inte överge det man älskar när det blåser.

Jag har gjort mina val med öppna ögon. Det räcker för mig.

Resten – spekulationer, domar och diagnoser på distans – säger mer om den som uttalar dem än om mig.

Streama ny minidokumentär om fallet på tv4 play:

https://www.tv4.se/artikel/DrqLX2xkeSyNCcOUkvxcl/dna-loesningen-kom-foer-sent-moerdaren-som-slapp-undan

Du verkar vara en klok och reflekterande person och jag håller med om att verkligheten är komplex och att "människor upplever och tolkar samma händelse på olika sätt".

Det finns alltid en orsak till att människor begår hemska brott. Jag vet inte orsaken bakom detta mord. Det är synd att de anhöriga inte får veta. Den enda som kan svara på det vägrar ju. Och på grund av preskriptionstiden så kan polisen inte förhöra henne.

Att hon saknar samvete är dock ganska klart. Sedan skyddar du henne tydligen och ja, alla människor är värda en andra chans. I min värld är det ändå hemskt att ha kunnat ta en annan människas liv och fortsätta som ingenting hänt.

Jag ser vad du skriver, och jag delar uppfattningen att verkligheten är komplex och att handlingar alltid har orsaker.

Men här vill jag vara tydlig: att försöka förstå varför något sker är inte detsamma som att ursäkta att det sker. Förståelse är ett verktyg för att undvika upprepning, inte ett frikort från ansvar och det gör också en tydlig skillnad mellan det jag kan kontrollera och det jag inte kan kontrollera. Jag kan inte ändra det som har hänt, jag kan inte tala för någon annan, och jag kan inte bära skuld som inte är min.

Kung Salomo var tydlig med något ännu svårare: sann visdom ligger inte i att döma snabbt, utan i att förstå sin egen begränsning. Det finns handlingar som är fel, och det finns konsekvenser som aldrig kan suddas ut. Men det finns också en gräns för vad en människa med heder kan uttala sig om utan full insyn.
Att erkänna världens komplexitet är inte att relativisera det som är fel. Det är att ta ansvar för att inte göra våld på sanningen genom förenklingar.
Att stå vid någons sida är inte att blunda. Det är att bära ansvar utan att förvandla sig själv till domare över sådant man varken kan veta fullt ut eller förändra i efterhand.

Mr Seneca skrev:
“Vi lider oftare i fantasin än i verkligheten.”
Spekulationer om vad någon känner, saknar eller borde göra tillför sällan klarhet – de tillför mest mer lidande.

Vi väljer att leva våra liv med gränser, ansvar och konsekvenser – och med ödmjukheten att förstå att inte allt är vårt att väga, mäta eller uttala oss om.

Mr Epiktetos uttryckte det enkelt:
“Det är inte sakerna i sig som oroar oss, utan våra föreställningar om dem.”
Jag kan inte styra andras föreställningar, bara mina egna handlingar.

Nu sitter den vidriga människan i alla fall inne för ett av alla hennes andra brott. Får trösta sig med det. Och hon är känd och kan inte längre gömma sig.

Vad som verkligen förundrar mig är hur detta kräk kunde hålla sig från att begå brott från att hon var 17 till ca 35?
Kanske hade det varit smartare on polisen inte gått ut med att de hade DNA.

Du skriver klokt och vackert och jag undrar om du läst Profeten av Kahlil Gibran.

Jag försöker tänka som du, och jag tror vi alla är här på en andlig resa. Det är kanske de svåraste erfarenheterna vi lär oss mest av. Vad vet jag. Jag har inte gått i hennes skor.

Inte vad jag kan komma ihåg.

Min livssyn har vuxit fram genom många år av studier och samtal med mentorer jag haft förmånen att lära av i över två decennier. Det är därifrån mitt sätt att tänka kring ansvar, kärlek och lojalitet kommer.

Stoicismen har varit ett viktigt ramverk för mig – inte som teori, utan som praktik i vardagen. Den har lärt mig återhållsamhet, ödmjukhet inför det jag inte kan kontrollera och vikten av att ta ansvar för det som faktiskt är mitt.

Min kärlek till min fru är djupt rotad i min personliga bakgrud. Inte som en romantisk idé, utan som ett medvetet val att stå kvar, bära ansvar och leva med integritet även när livet är svårt.

Alla går sin egen väg och lär sig genom sina egna erfarenheter. Jag försöker bara leva i linje med det jag lärt mig och det jag tror på