Kommer jag svälta och dö? Bidrag?

Jäkla tjat om "lat". Inte lat, ANNORLUNDA.
Jag skulle säga att lathet inte ens existerar, det är ungefär som att jag skulle gå runt och kalla alla som inte tränar som mig för "lata". Dem vill bara inte träna lika mycket som mig, och värderar inte hälsa lika mycket som mig. Dem är inte "Lata". Det handlar om att människor VILL och dras till olika saker!

Men nu ÄR inte alla som mig. Jag är ett jäkla undantag. Dem flesta vill inte göra som jag gör. Så du behöver inte oroa dig. Dem flesta kommer vilja vara med i samhället, ett fåtal inte.

Exakt sådär, samhället kommer aldrig krackelera och krascha så som en del(framförallt på flashback av logisk anledning)säger därför att merparten av människor vill och kan jobba pga att dom är "friska"

Det är så löjligt liten andel som mår så dåligt eller är så sjuka så dom tex får sjukersättning beviljat.

Sen har vi det andra som folk undrar över och frågar dig ser jag: Blir det inte tråkigt? Ne, hur fan skulle det bli det, alltså det är ju inte möjligt! Då måste man ju ha en helt avstängd hjärna, och då är väll inte det ens en tanke som kommer upp.

Älskar att du lyfter detta på flashan, man kan riktigt se tangenbordskrigare som stör sig och hur vecken i pannan skrynklar sig och ådrorna växer! Samtidigt som dom nyss fått ett nej på deras egna ansökan om just sjukersättning pga att dom är lata och inte sjuka!

Vore jag du skulle jag göra allt för att gå mot sjukersättning, har en god vän som är det med garantiersättning bara(alltså inte jobbat något tidigare), får ut 11500 efter skatt och sen bostadstillägg på det för hyra. När den har betalat allt det fasta så finns det ca 9k kvar på kontot, helt ok mot att få må bra och fungera någorlunda ok.

WOOORD!
Fan din goda vän har det bra han, man blir avundsjuk
Det där är verkligen MER än mitt drömscenario...Han fick säkert igenom det för att han tidigare inte jobbat, jag blir ju som sagt straffad nu för att jag försökte/tvingades till jobb tidigare i livet som jag uppenbarligen inte klarade av.

Problemet är nog inte att man inte vill jobba.. utan i Sverige så finns det verkligen inget arbete som ger en en känsla av att vara värdefull.. förutom möjligtvis med djur då. Alla andra arbeten är så system inrutade. Men det tar inte bara stopp där.. utan man förvägra talanger (förutom inom sport). Man sätter upp regler krav och certifierings regler.. allt så det dödar själen i att faktiskt försöka finna ett yrke man skulle kunna må bra i. Menar en två års utbildning idag motsvarar ju ca 3 veckor med en handledare ute på arbetet. Samtidigt så har regel paragraferna växt så mycket att det gör mer skada än nytta. Sedan får man heller inte arbeta på timmar för ä, inte ALLA utan "de som jobbar " ska ha full sysselsättning och inte mindre än det! " Det är krav på att ha annat att göra. Samtidigt så har vi många många som i te lyfter ett finger alls .men halvtid utan annan sysselsättning på halvtid utöver är ju ABSOLUT FÖRBJUDET! I princip. Högfärdighets näsornas landar det som bestämmer detta. Personligen sa jag up mig. En skada jag hade gjorde att det inte gick mer. Samtidigt fick jag ingen stöttning från sjukvården och jag försökte säga så många gånger att arbetsbelastningen var för stor. Idag visar det sig att de är 5 pers! (Nej jag ljuger verkligen inte !) 5 pers krävs för att göra samma arbete som jag gjorde!

Jag orkar inte längre. Jag har kämpat så mycket hårdare än någon annan jag träffat.. alls och bara fått skit. Jag skiter i allt från och med nu. Det enda jag önska är att soc inte gör e helt hemlös utan låter en få behålla en bil för att ev kunna finna arbete framöver och samt husvagnen så man slipper obundet en gran. Men såklart förvägrad man det med ju. Jag skiter it. Jag tar livet av mig snart.

Problemet är nog inte att man inte vill jobba.. utan i Sverige så finns det verkligen inget arbete som ger en en känsla av att vara värdefull.. förutom möjligtvis med djur då. Alla andra arbeten är så system inrutade. Men det tar inte bara stopp där.. utan man förvägra talanger (förutom inom sport). Man sätter upp regler krav och certifierings regler.. allt så det dödar själen i att faktiskt försöka finna ett yrke man skulle kunna må bra i. Menar en två års utbildning idag motsvarar ju ca 3 veckor med en handledare ute på arbetet. Samtidigt så har regel paragraferna växt så mycket att det gör mer skada än nytta. Sedan får man heller inte arbeta på timmar för ä, inte ALLA utan "de som jobbar " ska ha full sysselsättning och inte mindre än det! " Det är krav på att ha annat att göra. Samtidigt så har vi många många som i te lyfter ett finger alls .men halvtid utan annan sysselsättning på halvtid utöver är ju ABSOLUT FÖRBJUDET! I princip. Högfärdighets näsornas landar det som bestämmer detta. Personligen sa jag up mig. En skada jag hade gjorde att det inte gick mer. Samtidigt fick jag ingen stöttning från sjukvården och jag försökte säga så många gånger att arbetsbelastningen var för stor. Idag visar det sig att de är 5 pers! (Nej jag ljuger verkligen inte !) 5 pers krävs för att göra samma arbete som jag gjorde!

Jag orkar inte längre. Jag har kämpat så mycket hårdare än någon annan jag träffat.. alls och bara fått skit. Jag skiter i allt från och med nu. Det enda jag önska är att soc inte gör e helt hemlös utan låter en få behålla en bil för att ev kunna finna arbete framöver och samt husvagnen så man slipper obundet en gran. Men såklart förvägrad man det med ju. Jag skiter it. Jag tar livet av mig snart.

Jo jag vet hur sjukt det är. Kommer ihåg förrut när jag för massa år sedan tänkte att jag ksk skulle kunna klara av att jobba del-tid, sen såg man att 90% av all deltids jobb BARA var för folk med ANNAN sysselsättning som tex studier. Strängt förbjudet för dessa bemanningsföretag att anställa någon som inte har studier vid sidan av. så även när man tänkte göra "minsta lilla" för att få LITE pengar, så fick man inte ens hahaha.

Att leva som en luffare är väl inget man eftersträvar? Att rota runt i soptunnor och i containrar för att hitta mat är bara galet!

Jag är 28 år gammal. Jag slutade jobba för typ 5-6 år sedan. Lyckades under mina arbetsår spara ihop en hyffsad klumpsumma pågrund utav snålhet och 0 intresse av dem "roliga sakerna" man kan göra med pengar.

Det har varit så jävla skönt att slippa allt med arbetsliv och ekorrshjul. Inte saknat arbete 1 dag under min ledighet. ALLA dem arbetsplatserna jag varit på har känts som ren tortyr. Jag har älskat min utanförskap, att inte vara delaktig i samhället och att man kunnat isolera sig och göra det man vill. Har inga visioner eller ambitioner att skaffa flickvän (trots att många tjejer varit på mig), fixa hus och göra deg. Svensson livet är det absolut värsta tänkbara scenariot jag skulle kunna finna mig i. Jag är inte avundsjuk på kändisar, folk i min omgivning etc. Jag är endast avundsjuk på dem tursamma jäklarna som lyckats få bidrag utav systemet!

Hur som helst, med tiden så blev pengarna såklart mindre och mindre. Jag ansökte genom åren om diverse bidrag som typ bostadsbidrag (men jag var tydligen för fattig för att få det lol. "För liten inkomst"), vart nekad A-kassa trots att jag varit med där under mina arbetsår (självklart, eftersom dem inte ens är till för att hjälpa en) så gick ur den skiten också.

Eftersom jag inte resonerar som min omgivning så fick jag den dumma ideen att kontakta Psykiatrin för att se vad som "var fel på mig". Fick diagnoserna ADHD kombinerad form 2 och Autism 1. Fick knark på recept som utlöste paniksyndrom mm så ADHD-medicin var inte någon life-saver direkt. Det är den enda hjälpen jag fått utav psykiatrin under 2 års tid.

Vart rekommenderad att ansöka om aktivitetsersättning, fick läkarutlåtanden etc gjorda där det stod att jag "absolut hade rätt till aktivitetsersättning" men FK fortsatte neka mina ansökningar om och om igen under 1 års tid. Vart även sjukskriven av en läkare men dem nekade även sjukersättning lol.

Sååå, pengarna blev knappa och tillslut vart jag tvungen att sälja lägenheten och bilen. Flyttade hem till morsan och har levt här nu i typ 1 års tid. Nu har jag endast någon tusenlapp kvar, dem enda fasta utgifterna jag har kvar är mobilen och gymmedlemskap. Tänker att jag säger upp dem två så har jag iallafall 0 fasta utgifter.

HUR som helst, antar att det jag har kvar är att ansöka om är Ekonomiskt bistånd? Eller kommer jag bli nekad det pågrund utav att jag bor hemma nu oxå? XD
Jag lever alla dagar i veckan hellre på ekonomisk minimum, typ några tusen i månaden än att ha ett jobb och få 100 000kr i månaden. Vad gör jag nu??? har jag rätt att flytta in i någon Gruppbostad eller dylikt?