Kommer jag svälta och dö? Bidrag?

En anvarstagande vuxen som bor ihop med sin mamma hade delat lika på både matkostnaden och alla fasta kostnader som hyran.

Om din mor är rik och tjänar bra är det en sak, men om hon kämpar och sliter för att kunna försörja både två vuxna på en lön så det ett väldigt omoraliskt och skamligt beteende från din sida.
Du behöver börja där, i den välförtjänta känslan av skam
.
Är du under 30 har du möjlighet söka bostadsbidrag för din halva av hyran. Ni ksn också gemensamt söka försörjningsstöd om er gemensamma inkomst inte räcker.
Bästa vore om ni båda gick till socialen för hjälp

Jag känner inte skam och har ingen påhittad moral. Jag är byggd annorlunda, jag har ju fått papper på det av psykiatrin. Som sagt, jag bad aldrig om att bli född. Jag skulle själv aldrig i helvetet sätta liv till denna planet. Om jag bor med henne Och hennes sambo blir jag endå ingen större belastning för dem. Då hade dem själva nämnt det. Dem kan väl sparka ut mig om dem känner för det? Dem gör det uppenbarligen inte endå.

Jag är 28 år gammal. Jag slutade jobba för typ 5-6 år sedan. Lyckades under mina arbetsår spara ihop en hyffsad klumpsumma pågrund utav snålhet och 0 intresse av dem "roliga sakerna" man kan göra med pengar.

Det har varit så jävla skönt att slippa allt med arbetsliv och ekorrshjul. Inte saknat arbete 1 dag under min ledighet. ALLA dem arbetsplatserna jag varit på har känts som ren tortyr. Jag har älskat min utanförskap, att inte vara delaktig i samhället och att man kunnat isolera sig och göra det man vill. Har inga visioner eller ambitioner att skaffa flickvän (trots att många tjejer varit på mig), fixa hus och göra deg. Svensson livet är det absolut värsta tänkbara scenariot jag skulle kunna finna mig i. Jag är inte avundsjuk på kändisar, folk i min omgivning etc. Jag är endast avundsjuk på dem tursamma jäklarna som lyckats få bidrag utav systemet!

Hur som helst, med tiden så blev pengarna såklart mindre och mindre. Jag ansökte genom åren om diverse bidrag som typ bostadsbidrag (men jag var tydligen för fattig för att få det lol. "För liten inkomst"), vart nekad A-kassa trots att jag varit med där under mina arbetsår (självklart, eftersom dem inte ens är till för att hjälpa en) så gick ur den skiten också.

Eftersom jag inte resonerar som min omgivning så fick jag den dumma ideen att kontakta Psykiatrin för att se vad som "var fel på mig". Fick diagnoserna ADHD kombinerad form 2 och Autism 1. Fick knark på recept som utlöste paniksyndrom mm så ADHD-medicin var inte någon life-saver direkt. Det är den enda hjälpen jag fått utav psykiatrin under 2 års tid.

Vart rekommenderad att ansöka om aktivitetsersättning, fick läkarutlåtanden etc gjorda där det stod att jag "absolut hade rätt till aktivitetsersättning" men FK fortsatte neka mina ansökningar om och om igen under 1 års tid. Vart även sjukskriven av en läkare men dem nekade även sjukersättning lol.

Sååå, pengarna blev knappa och tillslut vart jag tvungen att sälja lägenheten och bilen. Flyttade hem till morsan och har levt här nu i typ 1 års tid. Nu har jag endast någon tusenlapp kvar, dem enda fasta utgifterna jag har kvar är mobilen och gymmedlemskap. Tänker att jag säger upp dem två så har jag iallafall 0 fasta utgifter.

HUR som helst, antar att det jag har kvar är att ansöka om är Ekonomiskt bistånd? Eller kommer jag bli nekad det pågrund utav att jag bor hemma nu oxå? XD
Jag lever alla dagar i veckan hellre på ekonomisk minimum, typ några tusen i månaden än att ha ett jobb och få 100 000kr i månaden. Vad gör jag nu??? har jag rätt att flytta in i någon Gruppbostad eller dylikt?

Jag vart sjukskriven typ för ett halvår sedan bara. Det var läkarens intentioner, inte mina. Jag har inte haft någon SGI??? Jag har blivit nekad all ersättning från FK.

"om man vill". Jag vill inte, kan inte, kommer inte, tänker inte. Frågan var fortfarande angående ifall jag kommer få ersättning eller inte.

Har du sökt sjukersättning?

Nej, men jag lär ju knappast få det beviljat om jag inte ens lyckats få aktivitetsersättning.

Det kanske inte är helt ovettigt det du säger. Finns ju väldigt många andra som kostar mycket mer och bidrar noll. Du verkar inte kriminell (bortsett från knarkgrejen förut) eller helt dum i huvudet. Du kanske har rätt att existera på dina villkor i samhället.

Det som gör att jag och andra sätter sig på tvären här är att du verkar se bidrag som något som bara finns, som en stor godispåse som materialiserat sig själv och som vissa orättvist får nalla ur medan du står bredvid jävligt sötsugen men inget får.

Säg att du är fast på en ö med fem andra personer. Nån bygger en hydda, en annan fiskar. Du lägger dig i hängmattan. Sen vid solnedgång släntrar du in och sätter dig i hyddan och väntar på att de ska servera dig fisk. Det är vi inte särskilt sugna på som du säkert förstår.

Ta hjälp av psykiatrin med ansökningen. Be att en arbetsterapeut utvärderar din arbetsförmåga.

Nej, men jag lär ju knappast få det beviljat om jag inte ens lyckats få aktivitetsersättning.

Det var ju dem som hjälpte mig med mina senaste ansökningar...dem är totalt värdelösa. Skandalerna som pågått där nu när jag sökt hjälp är oräkningsbara.

Det verkar på dig som att du först och främst inte vill jobba, även om du faktiskt kan göra det. Eller hur är det, anser du själv att du faktiskt inte är arbetsför? Och har du haft någon läkare som gjort något utlåtande kring din faktiska arbetsförmåga?
För rent krasst så är nog din enda chans att "bara få bidrag utan att göra något alls" att bli bedömd som ej arbetsför och då kunna få sjukersättning. Men det kräver ju faktiskt att du inte klarar av att jobba, på riktigt.