Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

Jag vill säga föräldrarna men man kanske ska släng i barnen med så dom inte för vidare felet mer.

Skulle aldrig ångra mina barn någonsin. Men hade jag vetat då allt som jag vet nu. Då vette tusan om jag hade skaffat barn.

Ångrar att jag skaffade barn vid den åldern jag gjorde. Men ångrar inte mina barn!

Jag har två barn som jag naturligtvis inte ångrar. Hur ångrar någon sina barn? Däremot förstod jag inte vilken uppoffring det faktiskt innebär att skaffa barn innan jag skaffade dem. De flesta förstår nog att med barn följer ansvar osv. men kan ändå inte riktigt sätta sig in i omfattningen. Jag har manliga vänner inom "barnkretsen" som känner likadant. De ångrar inte sina barn, men saknar delar av sitt gamla jag, som de inte längre hinner med.

Mina barn är olika.
Min dotter ångrar jag när hon haft sex med ett antal släktingar medans sonen har blivit en sann kvinnohatare.
Hade jag fått trycka på en knapp så barnen försvann för gott så hade jag gladeligen gjort det.

Så din dotter har sex med släktingar? Det är kanske ett ämne för sig själv, men ja, poängen är väl att om man har barn så är det inte per definition säkert att man inte ångra dem. Och detta eftersom de ställer till med dumheter får jag förmoda.

Nej, det skulle ha varit hemskt att inte ha barn. Såg just en tysk julfilm (ja fiction, men verklighetstroget), där var det en akutmottagning. Det var en känd sak för personalen (det är det för övrigt i verkligheten också) att många ensamma söker sig dit på julen, med påhittade eller till och med framkallade symptom, för att de inte står ut med att vara hemma ensamma.

En äldre kvinna i väntrummet berättade för alla (som inte ville höra) om sin framgångsrika dotter och sina tre barnbarn. Dessa bor dock i Spanien och kan inte komma hem till jul, för dottern har så mycket med arbetet, hon är en så viktig person etc. etc.. Lite senare kollar en läkare upp detta, och ser att kvinnan inte har någon dotter, och aldrig har haft... DÄR hade jag inte velat hamna.

Jag tror att många som avstår från barn, inte förstår hur den senare delen av livet kommer att bli utan barn... förrän det är för sent. Även för män kan det i praktiken vara för sent en bit efter 40 redan, eftersom det blir svårt att hitta någon tillräckligt ung kvinna som vill ha barn med dem då.

De allra flesta förstår nog säkert vad ålderdomen innebär, för det är något så gott som alla fått vittna med äldre släktingar. En hög ålder med alla krämpor, regelbundna besök på vårdcentralen/bäddavdelningen och slutligen dygnet runt vård är inte något trevligt, oavsett om man har många barn eller om man sitter ensam på ålderdomshemmet. Dessutom är ju barn ingen garanti på att man ens får besök eller att ens barn skulle vara kompetenta att ens klara av det minsta som förväntas. Nu här jag så lyckligt lottad att väldigt få i min släkt levt längre än 75 men hade jag "brytit traditionen" så hade det rent krasst varit bättre att avsluta allt själv.

Dock kan man bli ensam och isolerad långt före 75... Vänner har en tendens att försvinna och bli sittande när de får sina egna familjer, eller så vill de bara umgås med andra barnfamiljer. Den nya väninnan som den bästa väninnan träffat på föräldrakursen, blir plötsligt mycket intressantare än man själv trots 20 års nära vänskap. De två kan ju gå på barnvagnspromenader tillsammans, och dela med sig av råd om spädbarnets skötsel... Inbjudningarna börjar utebli, de få vänner man har kvar som också är barnlösa försvinner kanska av andra anledningar, och det blir allt svårare att få nya vänner ju äldre man blir.

Barnen är de människor man vet att man alltid har... om man inte har begått väldigt grova övertramp mot dem under deras uppväxt, såklart.

Aldrig varit med om att särskilt många blir ensamma och isolerade om de nu inte är enstöringar eller något liknande. Så gott som alla jag känner eller har känt har haft någon form av social cirkel oasvett om de har barn, barnbarn eller ingendera och ofta är det en ganska stor blandning av alla dessa. Flera av de äldre umgås rätt så ofta i föreningar, församlingen eller så att säga inom husbolaget, vilket också fungerar lite som en koll på att man har det bra. I många fall blir det oftare än vad de umgås med sina barn och barnbarn. Man måste såklart själv vara aktiv och villig att träffa andra (bör göras före ålderdomen helst) men det är oftast bara ett problem om man till sin personlighet är mycket inåtvänd eller knepig.

Självklart avundas man ibland sina barnfria vänner som helt fritt bara kan resa nånstans hur de vill eller kan lägga alla sina pengar på egna intressen, men ångra barnen - nej aldrig. Skulle inte byta dom mot nåt i världen, men man ska absolut planera ordentligt och vara fullt medveten om vad föräldraskap innebär.

Aldrig!