Ge upp försöken till att förbättra relationen till sin son?

Thank you son, it looks like you’ve become a wise man with great taste in music.

Jag hade blivit glad av att få ett så fiffigt svar och ett svar överhuvudtaget och se att min son har ryggrad och inte viker sig lätt, för då vet jag att han kommer överleva livet utan mig, och det är ju en trygghet eftersom vi alla ska dö förr eller senare.

Haha! Du låter som en kombo av mina päron

Förhoppningsvis inte.
Jag hoppas att hans relation till sin dotter inte blir lika sårig.

Nej.
Vi har inte haft det nakna samtalet, men jag har låtit honom veta att jag är öppen / mottaglig för det.
Nix. Nobben.

Det där är en ärlig men svår fråga.
Jag släpar runt med såret som påverkar hela min vardag.
Jag tänker att det vore bra för både honom och mig om vi kunde nå varandra.
Om han kunde acceptera min uppriktiga ursäkt skulle det läka oss bägge något.

Synd. Inte lätt om du inte vet hur hans tankar går. När jag var ung funderade jag på att bryta med en förälder, inte för tid och evighet, men behövde tid för mig själv. Jag hade skrivit ett brev men skickade det aldrig. Men då skrev jag precis vad jag kände och vad jag ansåg hade blivit fel.

Han är ju inte skyldig att ha berättat det för dig, men det hade ju ändå varit bra. Jag tror inte min förälder ens fattade vad hen gjort fel.

Har man ett naket samtal måste man blotta sig; visa sina sår, och känna sig trygg i förvissningen att inte bli sårad / hånad när man släpper garden.

Har någon byggt en mur går det inte; vederbörande måste då riva sin mur.
Och det tror jag inte att min son vill / kan / törs.

Har sonen en mamma, fru eller flickvän som kan lirka litet med honom? Han har förstås rätt till sina åsikter men måste väl förhoppningsvis kunna ta emot en ursäkt från sin egen far? Hans barn kanske skulle tycka det vore väldigt kul med en farfar. För det är väldigt berikande med en sådan.

Ge inte upp. En dag kanske han behöver dig. Då vet han att du finns. Men innan dess hoppas jag innerligt att han kan svälja sin stolthet eller vad det är och inse att han är en vuxen man. Han saknar dig nog också innerst inne, kanske inte som den far han inte gillade men som den far som även hade goda stunder för det har nästan alla.

Mina egna föräldrar mobbade mig och misshandlade mig fysiskt och psykiskt mer eller mindre ända till de gick bort. Vi var en vanlig medelklassfamilj och jag var enda barnet. Vad jag gjort dem för ont framkom aldrig, fast jag som vuxen försökte fråga dem och sätta min in i deras roller som föräldrar. Jag var inte problembarn, det gick bra i skolan, vågade inte ens busa, lydde, var artig, hade bra kompisar, fick bra jobb, gifte mig etc. Jag var lojal mot mina föräldrar och vågade inte berätta vad som försiggick hemma för någon utomstående.

Pga deras ständiga hackande på mig blev jag alldeles för snäll och utnyttjades av andra. Inte heller vågade jag få barn för då hade mina föräldrar fått veta att jag haft sex (det fick jag inte!).
Nu har mina föräldrar varit borta i ca 25 år men jag saknar dem trots allt och önskar att jag hade kunnat förstå VARFÖR de behandlade mig så vansinnigt illa som de gjorde. Jag skulle idag ändå ta emot dem med öppna armar och skulle ge mycket för att bara få prata med dem. Varje dag gråter jag över att allt är för sent.

Det är litet ombytta roller när man tänker på dina problem, Vitis. Men fortsätt med dina försök till försoning med sonen. Om du vågar dig på ett naket samtal kan nog sonen nås bit för bit.
Ge aldrig upp.

Det är din arvinge. Du ska finnas där. Det är hans val om han vill ha in dig i sitt liv igen. Du slutar aldrig försöka.

Jag känner inte till er relation i detalj eller exakt vad som har hänt, men om du har behandlat honom illa tidigare så ligger ansvaret hos dig. Jag har själv gått igenom svåra trauman och kämpar fortfarande med mitt förflutna varje dag.

Du har tyvärr förlorat hans förtroende. Det bästa du kan göra nu är att respektera hans avstånd och inte orsaka mer smärta eller ångest. Försök att bygga ett eget liv utan att vara beroende av honom för kontakt eller stöd.

Jag antar att människor i din närhet har dragit sig undan och det är knappast en slump, Det kan handla om att du inte har haft möjlighet eller kraft att arbeta tillräckligt med dig själv. När du sedan känner sig ensam och övergiven så är det naturligt att vända sig till familjen, men lojalitet genom blodsband fungerar bara om förtroendet är ömsesidigt, och det var du som bröt det först.

Om du börjar arbeta på dig själv på riktigt finns det chans att saker vänder med tiden. Fram till dess är det viktigt att du inte belastar eller skadar de personer du redan har sårat.

Jag har själv gått igenom något liknande, och jag vet att de spåren aldrig helt försvinner, de blir en del av en för alltid.

Med facit i hand hade det varit bäst för alla inblandade om kontakten hade brutits så tidigt som möjligt. Vissa människor har helt enkelt inte förmågan att vara föräldrar, ofta för att de själva kämpar med så mycket eget. När de dessutom lägger över sina misslyckanden, sin bitterhet och sina problem på ett oskyldigt barn, då har de redan passerat en gräns som är väldigt svår, ibland omöjlig, att förlåta.

Det bästa man kan göra för sig själv och barnet är att hålla avstånd, även om det gör ont. Ett barn förtjänar lugn och ro, utan att behöva bära sina föräldrars börda..



Jag vet precis vad du menar, den där djupt rotade lojaliteten mot föräldrarna, trots allt som hände, och rädslan för att berätta för någon utanför hemmet. Det är en väldigt vanlig mekanism vid långvarigt trauma i nära relationer och kallas ofta traumabinding. Det handlar om att hjärnan skapar ett starkt band till den som både skadar och ger trygghet, som ett sätt att överleva.

När det gäller dina föräldrar låter det som att de själva bar på mycket eget lidande och kanske inte hade verktygen att hantera det på ett sunt sätt. Men att ge sig på ett oskyldigt barn som man har vårdnaden för, är ett djupt svek, och det är inte barnets fel på något sätt. Att välja den vägen istället för att söka hjälp är ett tecken på att man inte tar sitt vuxenansvar.

Begrepp som narcissism nämns ofta idag, ibland för lättvindigt, men bara du vet om det verkligen stämmer in på din upplevelse. Det viktiga är att du ser mönstret och förstår varför du kände dig tvungen att skydda dem är, det var inte ditt fel, det var en överlevnadsstrategi.



Jag förstår precis vad det du menar, den där eviga kampen att försöka förstå varför ens egna föräldrar, som borde vara de som älskar och skyddar en mest av alla, istället kunde vara så skadliga och elaka. Det går inte att få ihop i huvudet, för det strider mot allt man tror om kärlek och familj. Och just det försöket att förstå, att hitta en logik i det ologiska, är det som ofta låser fast en i traumat. Det blir en loop av grubblande. Ja, traumabonding är ett perfekt sätt att beskriva det.

Traumabonding uppstår ofta i relationer där det blandas intensiv smärta med stunder av (eller illusioner av) värme, trygghet eller hopp. Hjärnan binder sig extra hårt till personen för att överleva. Det gör att man kan sakna och längta efter någon som samtidigt har gjort en enorm skada, även många år senare. Att gråta varje dag över att det är ”för sent” är inte konstigt, det är en del av sorgeprocessen över den föräldrarelation man aldrig fick, och över barnet i en själv som aldrig blev sett och skyddat på riktigt.

Det du berättar om att bli ”för snäll” och utnyttjad av andra, och rädslan för att ens ha barn på grund av deras kontroll, det är klassiska långtidseffekter av en uppväxt där gränser aldrig respekterades och skam användes som vapen. Det är inte ditt fel att du anpassade dig så för att överleva.

En narcistiska förälder har ofta svårt att se barnet som en separat person med egna behov, barnet blir istället en förlängning av deras egen självbild, eller ett objekt att projicera sina misslyckanden och skam på. Det leder till just den typ av kontroll, förnedring och emotionell utpressning som du beskriver. Men det viktiga är inte att vi här sätter en exakt diagnos, utan att du känner igen mönstret och förstår att deras beteende handlade om deras egna inre demoner, inte om att du var ”fel” på något sätt.

Tack, precis så har det utvecklat sig, vilket syns tydligt i de flesta svar i tråden.
I många av inläggen talas det om vad föräldern har att erbjuda, att föräldern ska ställa upp både ekonomisk, praktiskt och känslomässigt. Att man hela livet ska sätta sitt "barn" först och absolut inte ha några förväntningar på "barnet".

Nu regerade jag rätt skarpt på att Ts varit våldsam mot sin son under uppväxten, och visst kan det finnas fall där det är legitimt att bryta kontakten, men trenden i samhället går mot att det räcker med bagateller. I mitt fall begick jag ett åsiktsbrott, vilket räckte för att kapa kontakten med mig och resten av släkten.

Jag har försökt med "nakna" samtal, men via mail då det inte svaras på telefon. Jag har rannsakat mig själv och gått igenom hela känsloregistret och alla år sedan den dagen hon föddes. Självklart är jag inte perfekt, men inget våld eller missbruk fanns i familjen då och hon var "fine" med det mesta tills hon hamnade i Pk-kretsar och började prata om arvssynd.

Jag har backat och inte hört av mig, jag har försökt att höra av mig enbart på högtider med ett Grattis, Glad Påsk, God Jul osv. Inget svar, radiotystnad. När min far/hennes morfar som hon stod nära gick bort meddelade jag henne via mail och gav dessutom uppgifter om tid och plats för begravningen, fick ett "Tack", men hon dök aldrig upp och försvann in i tystnaden igen.

Har förstått från vänner och bekanta att det här inte är så ovanligt som man tror och jag kan se att du har en poäng i att det är ett samhällsproblem med all denna splittring som sker i samhället nu.


Tycker att både frågan och ditt svar var bra.
Själv landar jag i att det vore för oss båda.

Att säga upp kontakten är drastiskt, har man inget gemensamt och uppskattar varandras sällskap så räcker det väl med att man inte träffas så ofta.

Innan jul bestämde jag mig för att det fick vara nog efter 5-6 års försök som besvarats med tystnad, så jag gav upp. Känns dock varken bättre eller sämre än innan då jag alltid kommer att älska henne oavsett.

Hur yttrade din våldsamhet sig mot sonen?