Ge upp försöken till att förbättra relationen till sin son?

Du kan alltid visa eller berätta för honom att du älskar honom och att du är ledsen för att du var en dålig pappa, men gör det på håll. Alla försök att tvinga dig in i hans värld bekräftar bara hans upplevelse av dig. Att ta avstånd ifrån sina föräldrar är inget man gör i första taget.

Jag förstår dig, Facade. Det du beskriver är inte bitterhet utan en sorts klarsyn som ofta kommer efter många år av att ha fått stå utanför. När någon väljer bort en, särskilt en förälder, så förändras något i grunden. Det går att förlåta, men det går inte alltid att återställa.

Det är lätt för utomstående att säga ”försök igen” eller ”hon menade nog väl”, men de har inte levt med känslan av att ha blivit ersatt. När en mor väljer en ny familj framför sina egna barn, då lär man sig att kärlek kan ha villkor – och det lämnar spår.

Samtidigt tänker jag att du inte är skyldig henne någonting. Men om det någon gång känns rätt för dig – inte för henne – att låta henne få en glimt av vem du blivit, så kan det ibland vara läkande, inte för att hon förtjänar det, utan för att du förtjänar frid.
Försoning behöver inte betyda återförening. Det kan lika gärna vara att du slutar bära skulden för det som var hennes val.

Du verkar ha byggt något stabilt utan henne. Det säger mer om dig än om henne.

Ja självklart! Det krävs två för att bygga en relation, fuck him!

Det här säger tyvärr rätt mycket. Hoppas du lämnar honom ifred.

Du borde ge han den tid och utrymme han behöver och återknyta till dig när han är redo, du har gjort det du kan göra och nu är det upp till honom att acceptera det som hänt, bearbeta det och låta det komma naturligt till han själv - baksidan är att du kanske har tryckt på knappar han aldrig kan förlåta att du tryckte på och låter er relation självdö.. men du kan inte göra något mer nu.

Tjabba.

Ska flika in med min syn på saken då jag också som dig varit en kass farsa.

Man kan be om ursäkt och göra bot.

Men funkar inte det så får man låta det vara.

Jag slog aldrig min son, eller mobbade honom. Jag var bara helt frånvarande.
Och det är ju hemskt. Men vad ska man säga? Förneka ?

Jag försökte ta kontakt och be om ursäkt och göra rätt för de stunder jag inte varit där, dvs hela hans barndom. Men jag fattar att han inte köper det.
Men jag skulle inte tåla att han var medvetet och uppsåtligt elak mot mig.



Jag blev farsa när jag var 19 år. Jag kompenserade med att betala underhåll och ge honom pengar medan han var barn, men jag var aldrig närvarande.


Folk tror att man ska vara sån jävla supermänniska som farsa eller förälder. Men ibland av olika anledningar kan det bli fel . Så länge det inte är utstuderat elakt, måste man gå vidare, det är bäst för båda isåfall.

Jag träffar aldrig min son, kommer troligtvis aldrig göra det heller.

Skulle jag vilja att det såg annorlunda ut? Absolut.

Men jag kan inte göra min frånvaro ogjord.

Han får väl hämta ut något litet arv ifrån mig när jag lämnar in.

Dock är man numera fattihjon , så det blir inget som gör någon skillnad.

Kanske går saker i arv, då min egen far stack när jag själv var liten pys på 80-talet.

Men hoppas att det inte är så.

Mvh Gerard Depardieu

Det ligger kanske sanning i detta, har jag trott iaf.
Det var en del av grunden till min fråga.
Men vad gott finns i det?

När jag var ung sa jag om min mor:
Jag hoppas hon ruttnar ensam i ett hörn i helvetet.

Vi har inte haft kontakt på över 25 år.
Hon skulle aldrig erkänna sina tillkortakommanden, och be om ursäkt.
Gjorde aldrig.
Har aldrig försökt försonas.

Ja, jag kommer från en djupt dysfunktionell släkt.
Välutbildad, men känslomässigt sargad och brutna band kors och tvärs sedan 1910-talet.

Tack för bra ord.
Som sagt, som är inget monster och grabben min som är 6 år har frågat några gånger om vart hans farmor är och då har vi, i korta drag, berättat. Och min ståndpunkt har länge varit att om min grabb vill få kontakt med sin farmor så kommer jag hjälpa till med det. Men eftersom han har haft livet utan henne så saknar han ju inget, går inte att sakna något man aldrig haft.

Jag hoppas TS läser detta eftersom det är liknande situation men ändå inte. Eftersom det verkar som att TS son har ett förakt mot honom.

Tycker du fått många bra svar och synvinklar i svaren här.
Du kanske borde länka den här tråden i ett meddelande till din son. Här finns många som säger till dig vad din son nog gärna skulle vilja säga till dig och få dig att förstå. Kan tänka mig att han inte har ork för att själv försöka nå fram till dig?

När du ber om ursäkt är det enbart för att lätta ditt dåliga samvete och må bättre efter att blivit förlåten. Ibland räcker det inte med att bara säga förlåt.

Som en son som har en brevlåda med patetiska brev från föräldrar som tror sig förtjäna något pga lyckats knulla oskyddat besvarar jag bara sådana brev med sista versen på Dylan’s Desolation Row:

Yes,
I received your letter yesterday
About the time the door knob broke
When you asked how I was doing
Was that some kind of joke?
All these people that you mention
Yes, I know them, they're quite lame
I had to rearrange their faces
And give them all another name
Right now I can't read too good
Don't send me no more letters no
Not unless you mail them
From Desolation Row

När du blir tillräckligt gammal så kommer den bli så dyr så du tvingas säga upp den