Ge upp försöken till att förbättra relationen till sin son?

Jag var inte den bästa förälder till min son; jag var lynnig och kunde ibland blir våldsam, men jag älskade verkligen min son.
Jag bär på skam, och jag har varit öppen mot min son om att jag är medveten om mina tillkortakommanden, att jag bär på sorg.
Sonen är nu 32 år, och i 17 år har jag verkligen försökt att förbättra vår relation.
Jag får nobben.
Han har byggt en mur mot mig som jag inte lyckats ta mig igenom.
Han är ibland genuint elak.
Denna sorg är så djup i mig att livet ibland känns meningslöst.

Tycker ni att jag ska ge upp min strävan efter en relation till sonen, kapa bandet, och försöka bygga upp ett liv utan honom?

Nej. Du skall aldrig ge upp...

Har du bett om ursäkt?

Jag och min far hade länge en ganska infekterad relation, från tonåren och framåt. Men runt 30 när jag själv fick barn och farsen blev lite ynklig och gubbig gick det bättre igen. Vi har långsamt jobbat på en relation och nu träffas vi regelbundet och fikar, går på bio
osv. Tiden läker många sår! Så ge inte upp, men det kan ta tid.

Nej. Du bör inte ge upp då du har ett livs långt åtagande.

Han däremot är inte skyldig dig ett skvatt så även om på din dödsbädd är så att han inte vill veta av dig så får det så vara.

Mam ska aldrig ge upp om sin son, du har gjort fel o ärrat honom du ska aldrig försöka reparera det

Är HAN genuint elak? Torterar han dig eller på vilket sätt är din son elak? Nej du ska inte sluta försöka men du kan ju försöka på ett annat sätt. Bli snuskigt rik innan du dör så din son kan ärva något fint av dig, då kanske han t.o.m går på din begravning och låtsas vara ledsen.

Ja, jag har verkligen bett om ursäkt, flera gånger.
Han är medveten om min sorg och skam, men det hjälper inte.

Inte ge upp. Det kommer han att ta som att du inte bryr dig om honom. Men samtidigt så kommer inga ursäkter i världen att ändra hans åsikter heller. Finns i hans närhet, få honom att förstå på och lita på att du finns där, alltid, när som helst om han behöver dig. Men pusha samtidigt inte för mycket, då slår han bakut. Låt honom komma till dig när han är redo, men backa inte så mycket att han kan få för sig att du inte bryr dig. Finns alltid där, men utan att förvänta dig något tillbaka.

Jag har en fin livförsäkring...

Trist. Han har inget syskon som kan hjälpa till och lirka lite, försöka "mäkla fred"? Känns onödigt att ni ska gå hela livet så.

Min farbror och hans son bröt kontakten för många år sedan (vet ej varför). Sonen kom inte ens till farbroderns begravning, det var rätt sorgligt att se.

Men hur?
Rent praktiskt?
Om han inte vill ha kontakt, hur ska jag då kunna visa att jag finns där för honom?

Kan bara prata om mig själv som nog är i en väldigt liknande sits som din son och ungefär lika ålder (28)

Min farsa var ungefär som du beskrev dig själv som och dessutom drog han från familjen helt när jag var ca 10 år. Nu på senare tid har han försökt reparera våran relation men jag kan tyvärr inte släppa över vilket svin han var emot mig, mina syskon och morsan under hela min uppväxt.

Ge upp och ge upp nej det ska du nog inte göra men förvänta dig inte att någon förändring kommer att ske. Det du har gjort har lämnat djupa ärr uppenbarligen.