2025-10-21, 23:38
  #61
Avstängd
Konstnarren5s avatar
TS kommer med en träffande och sorglig iakttagelse av samtiden. I västvärlden har familjebanden blivit något villkorat — beroende av känsloläge, självbild och ideologi. Många har lärt sig att kärlek bara ges när allt känns rätt, snarare än som ett ansvar eller en lojalitet som överlever konflikter. Resultatet blir att minsta sår, särskilt mellan generationer, växer till en permanent mur.

Förr var familjen en plats där man överlevde trots allt — man kunde hata, skrika, be om förlåtelse, börja om. Nu är den en plats där man ”sätter gränser” och ”klipper band”, som om man kunde radera blodet ur sitt DNA.

Så Vitis historia är inte bara personlig sorg, utan också ett tecken på en bredare kulturell drift: vi ersätter försoning med självbekräftelse. Det är tragiskt både för föräldrar som vill gott sent i livet, och för barn som inte förstår hur mycket ett återförenande faktiskt kan hela — innan det är för sent.

Jag har dessutom egen erfarenhet av hur myndigheter ofta aktivt hjälper en hatiskt inställd expartner att slå kilar mellan barnen och den förälder som raderats. Systemet säger sig värna barnets bästa, men i praktiken förstärker det ofta alienering och misstro. Den som försöker hålla kontakten bemöts som ”problematisk”, medan den som saboterar relationen skyddas bakom byråkratins språk om ”trygghet” och ”stabilitet”.

Det är ett kallt maskineri som belönar den som skriker högst och straffar den som visar sorg. Resultatet blir generationer av barn som lär sig att kärlek är farligt, och föräldrar som får leva med skam, längtan och tomma födelsedagar — allt medan staten applåderar sin egen ”omsorg”.
Citera
2025-10-21, 23:39
  #62
Medlem
Van Nostrands avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Vitis
Jag var inte den bästa förälder till min son; jag var lynnig och kunde ibland blir våldsam, men jag älskade verkligen min son.
Jag bär på skam, och jag har varit öppen mot min son om att jag är medveten om mina tillkortakommanden, att jag bär på sorg.
Sonen är nu 32 år, och i 17 år har jag verkligen försökt att förbättra vår relation.
Jag får nobben.
Han har byggt en mur mot mig som jag inte lyckats ta mig igenom.
Han är ibland genuint elak.
Denna sorg är så djup i mig att livet ibland känns meningslöst.

Tycker ni att jag ska ge upp min strävan efter en relation till sonen, kapa bandet, och försöka bygga upp ett liv utan honom?

Svar nej.

Det är din son och ditt ansvar att vara hans far så länge du lever. Han har inga skyldigheter, men det har du.

Och i den skyldigheten ligger att visa att man finns där.

Det är inte lätt att vara människa alla gånger, speciellt inte som förälder. Man kan bara göra sitt bästa utifrån där man är, här och nu. Kanske når din son den insikten en dag, och kan förlåta dig.

Du verkar uppriktig i din skam och längtan och jag hoppas att ni kan hitta tillbaka.
Citera
2025-10-21, 23:39
  #63
Medlem
Att han har byggt en mur kring sig beror på att du har varit vidrig mot honom. Han stänger dig ute eftersom du har sårat honom så djupt att han aldrig vill att du sårar honom igen.

Med tiden så bygger han dessutom bort dig, och ersätter dig med andra förebilder. Såren får han förmodligen bära med sig resten av sitt liv. Kanske är såren så djupa att det har skadat honom från att nå sin fulla potential här i livet.

Att säga förlåt räcker inte. Du behöver visa att du är förändrad, att du är genuin, bryr dig om honom till 100% och hjälper honom. Att vara pappa är du inte längre, snubben är för gammal för det. Axla en annan roll istället - var en god vän som erbjuder att hjälpa till med hemmet, låna ut prylar, visa att du faktiskt är att lita på. Bjussa honom på lite nöjen, där du inte behöver följa med. Ring och säg att du såg något reklam för något event, och undrar om han skulle vara intresserad, och bjud sedan honom utan att själv följa med. Då visar du att du bryr dig, och faktiskt inte tvingar på din egen närvaro. Sedan tar du babysteg för babysteg, och ha förväntningen att det kanske tar 10-15 år att bygga upp en fungerande relation,

Summerat: Axla en annan roll, ha tålamod, träng dig inte på, hjälp honom med jobbiga saker, visa att du är förändrad och vill honom väl med handling.
Citera
2025-10-21, 23:55
  #64
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av aurun
Låter ju inte helt toppen. Som att du menar det.
Du kunde ha varit min mamma. Jag är några år äldre än din son men både din trådstart och det inlägg jag citerade ovan är väldigt likt hur jag och min mamma "har det".

Du vet inte om det är för din eller hans skull?

För att tala för mig själv vet jag inte riktigt vad som krävs för att jag skulle få en bra relation med min mamma. Men man kan säga kort att ord biter inte på mig. Handling gör. Har hört så många ord om hur stolt hon är över mig och skulle göra allt för mig men har aldrig visat det och aldrig gjort något för mig.

Även när jag i vuxen ålder verkligen bett om hjälp i svåra tider har hon bara blivit sur och "besviken" på mig.

Jag fick en "ursäkt" en gång, efter att jag hade ventliterat ordentligt. Ursäkten lät, "Jag ber om ursäkt för att du upplever din sanning så"... Totalt värdelöst.

Om du är som min mamma, som det låter som - skaffa självinsikt och visa din kärlek i stället för att bara prata.

Bror, är det du? Låter som att vi har samma mamma. Så är det verkligen. Jag verkligen avskyr allt snack och skryt som morsan har om mig när andra är med. Hon säger att hon gör allt för sina barn, för det låter ju väldigt bra. Men så fort ingen ser på, och jag behöver hjälp, vill hon inte ens svara i telefon. Skulle hon mot förmodan till sist svara, så har hon helt enkelt inte tid, eller är bortrest. Jag har aldrig fått hennes hjälp under hela mitt vuxna liv.

Så att ha en förälder som snackar skit, men aldrig är där eller visar minsta intresse för att ha en relation, ja då går det helt enkelt inte.

Du reagerade exakt likadant som jag gjorde på Vitis inlägg. Han vet inte ens varför han vill bygga en relation med sin son, och det är ett starkt bevis på att han faktiskt genuint inte bryr sig om sin son tillräckligt mycket för att vilja vara en del av hans liv. Att be om ursäkt tar liksom 10 sekunder, men att bygga upp en kraschad relation tar kanske 10 år. Men han är nog ointresserad av det, eftersom han inte ens vet varför han vill göra det. Jag tror verkligen hans son har 100% rätt och gör helt rätt att i att ha byggt upp en mur. Vitis verkar fortfarande vara en skitstövel.
Citera
2025-10-22, 00:01
  #65
Medlem
auruns avatar
Citat:
Ursprungligen postat av KallesKulor
Bror, är det du? Låter som att vi har samma mamma. Så är det verkligen. Jag verkligen avskyr allt snack och skryt som morsan har om mig när andra är med. Hon säger att hon gör allt för sina barn, för det låter ju väldigt bra. Men så fort ingen ser på, och jag behöver hjälp, vill hon inte ens svara i telefon. Skulle hon mot förmodan till sist svara, så har hon helt enkelt inte tid, eller är bortrest. Jag har aldrig fått hennes hjälp under hela mitt vuxna liv.

Så att ha en förälder som snackar skit, men aldrig är där eller visar minsta intresse för att ha en relation, ja då går det helt enkelt inte.

Du reagerade exakt likadant som jag gjorde på Vitis inlägg. Han vet inte ens varför han vill bygga en relation med sin son, och det är ett starkt bevis på att han faktiskt genuint inte bryr sig om sin son tillräckligt mycket för att vilja vara en del av hans liv. Att be om ursäkt tar liksom 10 sekunder, men att bygga upp en kraschad relation tar kanske 10 år. Men han är nog ointresserad av det, eftersom han inte ens vet varför han vill göra det. Jag tror verkligen hans son har 100% rätt och gör helt rätt att i att ha byggt upp en mur. Vitis verkar fortfarande vara en skitstövel.
Fanns ingen hjärt-emoji. Men du fattar.
Citera
2025-10-22, 00:03
  #66
Medlem
auruns avatar
Citat:
Ursprungligen postat av KallesKulor
Att han har byggt en mur kring sig beror på att du har varit vidrig mot honom. Han stänger dig ute eftersom du har sårat honom så djupt att han aldrig vill att du sårar honom igen.

Med tiden så bygger han dessutom bort dig, och ersätter dig med andra förebilder. Såren får han förmodligen bära med sig resten av sitt liv. Kanske är såren så djupa att det har skadat honom från att nå sin fulla potential här i livet.

Att säga förlåt räcker inte. Du behöver visa att du är förändrad, att du är genuin, bryr dig om honom till 100% och hjälper honom. Att vara pappa är du inte längre, snubben är för gammal för det. Axla en annan roll istället - var en god vän som erbjuder att hjälpa till med hemmet, låna ut prylar, visa att du faktiskt är att lita på. Bjussa honom på lite nöjen, där du inte behöver följa med. Ring och säg att du såg något reklam för något event, och undrar om han skulle vara intresserad, och bjud sedan honom utan att själv följa med. Då visar du att du bryr dig, och faktiskt inte tvingar på din egen närvaro. Sedan tar du babysteg för babysteg, och ha förväntningen att det kanske tar 10-15 år att bygga upp en fungerande relation,

Summerat: Axla en annan roll, ha tålamod, träng dig inte på, hjälp honom med jobbiga saker, visa att du är förändrad och vill honom väl med handling.
Bra skrivet.

Till TS:
Visa att du bryr dig. Säg det inte bara. Visa det - även om det inte inkluderar dig. Till slut kanske det kommer tillbaka. Men du måste också bry dig genuint.
Citera
2025-10-22, 00:56
  #67
Medlem
RickRozays avatar
Han vill ha övertaget.

Du får gå ner på knän och slava för honom helt enkelt. Kalla honom mäster om du måste. Det är bara så hans heder kan återställas.
Citera
2025-10-22, 01:29
  #68
Medlem
Bjud på god mat/semester eller gå i parterapi

Eller säg att du går i terapi för att förstå vad du gjorde
Citera
2025-10-22, 04:05
  #69
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Vitis
Jag var inte den bästa förälder till min son; jag var lynnig och kunde ibland blir våldsam, men jag älskade verkligen min son.
Jag bär på skam, och jag har varit öppen mot min son om att jag är medveten om mina tillkortakommanden, att jag bär på sorg.
Sonen är nu 32 år, och i 17 år har jag verkligen försökt att förbättra vår relation.
Jag får nobben.
Han har byggt en mur mot mig som jag inte lyckats ta mig igenom.
Han är ibland genuint elak.
Denna sorg är så djup i mig att livet ibland känns meningslöst.

Tycker ni att jag ska ge upp min strävan efter en relation till sonen, kapa bandet, och försöka bygga upp ett liv utan honom?

En grej kan vara att du tar en kontakt paus.... ser tystnaden som ett kort tomrum... Kanske behöver en känsla väckas hos din son i det där tomrummet, om att du funnits där och verkligen försökt och att det kanske är inte så dumt att ha en förälder som vill försöka...Ingen garanti. Sen tycker jag inte de ska vara något man använder hela tiden. Utan man kan säga att "jag kommer sluta höra av mig ett tag, för att de känns som att du inte vill att jag är där osv". Även om vi kan förstå sonens anledningar. Viss risk för att man ger skuld här.. men. Man kan formulera sig.

Men notera att ja, de är ju din sons känsla och behov som kommer styra hur mycket kontakt som ska finnas. Går ju inte tvinga. Går ju inte be om ursäkt hur många gånger som helst.

(Notera att jag inte kan avgöra vad som är "verkligen försökt" och vad det exakt innebär, det är ju en upplevelse och uppfattning vi får utgå ifrån dig, men insikten om det kanske inte är alltid rätt). Kan heller inte tolka hur du är fortsatt mot din son.

Ibland äre inte fel och söka en bra psykoterapeut och dela och guid;a sig i detta.
__________________
Senast redigerad av rawjudge 2025-10-22 kl. 04:31.
Citera
2025-10-22, 05:15
  #70
Medlem
MrMarios avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Vitis
Jag var inte den bästa förälder till min son; jag var lynnig och kunde ibland blir våldsam, men jag älskade verkligen min son.
Jag bär på skam, och jag har varit öppen mot min son om att jag är medveten om mina tillkortakommanden, att jag bär på sorg.
Sonen är nu 32 år, och i 17 år har jag verkligen försökt att förbättra vår relation.
Jag får nobben.
Han har byggt en mur mot mig som jag inte lyckats ta mig igenom.
Han är ibland genuint elak.
Denna sorg är så djup i mig att livet ibland känns meningslöst.

Tycker ni att jag ska ge upp min strävan efter en relation till sonen, kapa bandet, och försöka bygga upp ett liv utan honom?

Svårt att säga då man väl kan anta att du kanske slätar över lite vad du ställt till med under sonens uppväxt. Om han inte älskar dig som förälder så går det nog inte att bara be om ursäkt och reset:a relationen från ruta ett igen, barndomen sätter ju väldigt djupa spår och det är ju under barndomen man ska bygga en sund relation med barnen, inte vänta med det tills de blivit fullvuxna. Du får väl vara nöjd med om ni åtminstone har kontakt då och då, kanske han en dag tar steget själv att förbättra relationen när han känner sig redo.
__________________
Senast redigerad av MrMario 2025-10-22 kl. 05:19.
Citera
2025-10-22, 07:04
  #71
Medlem
Fastnade för TS kommentar:

Citat:
Han är ibland genuint elak.

Det tyder på något slags hämndbeteende och där tycker jag man har en orsak till att visa att man vill förbättra relationen, har sträckt ut handen för försoning, men det räcker så.
I värsta fall har man ett barn som skyller alla sina tillkortakommande i livet på sin förälder. Men det är varken moget eller sant. Man måste höja sig över detta och inte komma med ursäkter för hur man själv skapat sitt , mindre väl fungerande, liv. Om det är så man gör. Att vara elak tyder inte på nån större mognad,tyvärr. Sen bör man förståss rannsaka sig själv som förälder. Tror jag bara jag är förändrad eller kommer jag gå tillbaka delvis i mitt sätt att vara i relationen om vi närmar oss?. Det är nog väldigt viktig visa att man är förändrad i både ord och handling.
__________________
Senast redigerad av DrGiggles 2025-10-22 kl. 07:10.
Citera
2025-10-22, 07:04
  #72
Medlem
GertBennys avatar
Sånt här kan ta tid att bearbeta eller vad man ska säga för din son. Det gör ont när inte ens ens egen mor verkar tycka om en/behandlar en illa. Min egen mamma har bett om ursäkt för hur hon behandlade mig som barn. Hon erkände i sin ursäkt att hon aldrig ens tyckte om mig som barn för "jag hade egenskaper som hon själv hade och inte gillade" samt något om att hennes egen mamma behandlade henne likadant....

Det jag kommer ihåg ifrån uppväxten och ifrån henne var att hon slog mig, var avisade och väldigt kall/samt kärlekslös. Detta har gjort väldigt ont i livet, men jag inser att människor är människor och jag kan inte säga att jag älskar min mamma, men jag hatar henne inte. Det finns liksom inga varma minnen alls ifrån henne...

Det jag vill ha sagt är som jag inledde med att det tar tid och jag hoppas din son kommer till samma "insikt" som mig. Jag har nog förlåtit min mor numera när jag börjar närma mig 40 och är "ok" med henne.

Vi umgås då och då och äter mat hemma hos henne.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in