Ge upp försöken till att förbättra relationen till sin son?

Det är bra att du har självinsikt nog att reflektera över det.

Fattar att det är tufft, men som många varit inne på här, du har ingen rättighet att ha kontakt med honom. Det är hans val.

En del säger åt dig att aldrig sluta kämpa och att det är ett sätt att visa kärlek. Det ligger en del i det. Men samtidigt finns också faktorn att genom att aldrig ge dig så visar du att du inte respekterar hans rätt att välja bort dig. Nu går det inte att jämföra familj och vanligt förhållande rakt av, men testa att som tankeexperiment byta ut din son mot en ex-flickvän och ställ samma frågor som du gör nu...

Jag kan inte säga exakt hur du bör agera tyvärr, förutom att acceptera att det finns en möjlighet att det här problemet saknar lösning. Du kan inte kräva något av din son, utan du får helt enkelt acceptera att du har fuckat upp och att bollen ligger hos honom nu.

Tack för er klokskap och genomtänkta svar (som ibland har varit käftsmällar).
Jag tar till mig mycket.

I sanning så hade jag behövt läsa era svar redan för 25 år sedan.

Aldrig. Låt honom hata dig men försök aldrig göra rätt för dig

TS måste GENUINT visa ånger, tårar, förklara och berätta för sonen hur han ändrat sig som person. Innan han gör det kan inte sonen förlåta ilska och våld. Man kan inte bara messa "Förlåt att jag var dum". man måste med ord kunna förklara vad man gjorde för fel och ta på sig HELA ANSVARET. Ett barn har inget ansvar.

Det är slutresultatet som räknas och om TS kommer framåt med sin son så är det nutid som räknas och inte det som hände för 20 år sedan. Det finns plats för förbättring. Det är aldrig för sent.

Skriv ett brev som börjar med "Det ät mitt fel. Du var barn och gjorde inget fel".

Ibland är det bättre att släppa taget. Din son är 32år och kommer antagligen gå igenom liknande situationer som dig. Tillslut möts ni med likadana erfarenheter

Du uppfostrade honom så, så han blev det du gjorde honom till. Han är en spegelbild av dig själv, du gjorde så nu gör han samma sak. KAN DET VARA SÅ ATT DET HAN GÖR MOT DIG ÄR många gånger mildare

Din enda chans är nog om du skulle lyckas få med honom på familjeterapi. I alla fall gå i terapi själv. Visa att du är en annan människa nu. Bortse från dina egna känslor och utgå helt från hans. Ge inte upp, kanske förstår han så småningom att du menar vad du säger. Att skriva ett brev är nog bra i och för sig, nackdelen är att man inte har personen framför sig och kan se kroppsspråket, men värt ett försök.

Jag tycker du ska ta hjälp av en erfaren legitimerad psykolog. Betala för det om det är så.

Inte en terapeut eller någon slags ”vårdkontakt”.

Det är enorm skillnad. Psykologer är ofta väldigt skickliga på att läsa mellan raderna och de ser ofta igenom din ”version” på några minuter. Åtminstone om de är erfarna.

Medan en terapeut lägger huvudet på sne och säger att du ska ta hand om dig själv.

Nja
"En hel del i tråden menar att man är för evigt skyldig att dörrmatta sig inför sina barn. Sanningen är att det är tvärtom, samt att det alltid varit tvärtom"


Skillnaden är ju att små barn vet inte vad som är rätt och har inget eget val att själv välja att vara kvar eller inte, åtminstone när dom är små. Senare kommer en inre konflikt där man vet vad som är rätt och fel men man är ju impregnerad i en vardag. Det är först när dom vuxnat till som det där kommer, gärna med egna barn då inser man för gott att nog är nog.

Det du menar beror på att man det är väldigt svårt att komma till självinsikt. Den självinsikten. Vad är sundast för en själv och vad förtjänar föräldrar som haft diverse problem med vrede fylla och annan skit.

Du är en idiot. Du hade din chans men du valde att vara våldsam istället. Klart som fan han inte gillar dig. Låt honom vara ifred är det enda rätta du kan göra.

Att ständigt behöva ha dig som bara påminner om all skit du utsatt han och andra för.

vadd din sorg och skam ? Han känner uppenbarligen så mycket att han inte vill ha minsta kontakt. Att du tar upp detta med ett "min sorg, min skam"

har han någon minsta skyldighet att ha kontakt med dig för att du i dag inte mår bra över något. har han den minsta skyldighet mot dig efter allt du gjort.

Inse att där ligger en stor del av det nuvarande problemet. Du kontaktar honom för din skull inte hans skull /* tveksam.


Om du framfört detta så och inte ens ser hur du själv framstår om du nu gjort väldigt dumma grejer för många år sen.

Du ser inte att han kanske mår dåligt och varje gång du hör av dig så påminner det honom på nytt och det blir en kränkning varje gång du hör av dig.

alla tankar och allt kommer ju upp på nytt varje gång du hör av dig, han hinner kanske inte ens bearbeta allt på riktigt om du hela tiden håller på och hör av dig. Du river bara upp sår som han måste bearbeta på nytt.

När du uttrycker sig så dumt som du gör här så river du bara upp nya sår utöver det du redan ställt till med ständigt.

Hör inte av dig mer och ja gå till psykolog och var glad över det lilla i att han inte via det rättsliga sätter ett kontaktförbud på dig / hur bra skulle du må då ?

Har inte skrivit om små barn över huvud taget.

Och det kan vara korrekt. Då får man finna sig i det som förälder och försöka förlåta sig själv istället för att söka andras förlåtelse.

Svårt att uttala sig om den specifika situationen i TS men någonstans får man ge upp, förlåta sig själv, bygga en egen mur och gå vidare.

Apropå ditt sista stycke så finns det gott om bortskämda snorungar som behandlar sina föräldrar som skräp men respekt ska de ha ändå, dvs de förväntar sig dörrmatta och får de inte det så säger de upp kontakten. Dessa ska man bygga sig en mur mot.