”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Okej, så med att socialnämnden skulle vara en sekt menar du alltså att påståendet begränsas till att enskilda handläggare, i enskilda ärenden, ibland gör enskilda fel?

Då finns det väl inte så mycket att diskutera, även nämndens handläggare är människor och människor gör ibland fel. Om du däremot talar om systematiskt maktmissbruk m.m. är det svårförklarligt varför inga granskningsinstanser slår ner på detta.

Därför att ivo och jo är papperstigrar och förstås en del av systemfelet. De slår ner ibland men ingen kommun är rädd för dem. Jag tvivlar på att du kommer förstå det. Det gör du först när
du känner en drabbad familj.

Fast nu blandar du bort korten här. Diskussionen var avseende den situation där nämnden medvetet, och systematiskt, undanhöll relevant bevisning. Om vårdnadshavarna inte vet vilken bevisning som finns så reduceras ju det hela till ospecificerade misstankar om att det kanske finns material som talar till deras fördel. Det blir ju helt irrelevant att föra diskussionen kring ospecificerade misstankar.

Vet vårdnadshavarna att det ex. finns vissa orosanmälningar, anteckningar, e-post, vittnesförhör m.m. som inte åberopats är det ju en enkel sak att specificera dessa. Ditt resonemang haltar betänkligt och vi närmar oss allt mer att "nämnden gör fel, jag vet det i mitt hjärta!"-påståenden.

Och då var cirkeln sluten; Granskningsinstituten är en del av systemfelet och därmed, underförstått får jag anta, en del av den påstådda sekten. Noterar att inga belägg för detta, något extraordinära, påstående presenteras.

För att sammanfatta har vi alltså tagit ett ganska långt varv för att landa där vi började. För att påståendet om en sekt ska fungera så krävs att samtliga institutioner på vägen är med på det, dvs. samtliga socialnämnder, samtliga domstolar, samtliga offentliga biträden (samt ställföreträdare) och samtliga granskningsinstitut. Vi talar om tusentals personer som då alla, av ytterst oklar anledning, skulle dra i samma riktning för att omhänderta barn utan grund. Ett något magstarkt påstående.

Ingen har sagt att det finns en sekt i bokstavlig mening. Det handlar om systemkultur och inte hemliga ritualer.

När strukturer, incitament och praxis samverkar på ett sätt som gör att samma typ av fel upprepas över hela landet, utan konsekvens, så pratar man om ett systemfel och inte om en konspiration.

IVO och JO är just exempel på detta: de har inga egentliga sanktionsmöjligheter och kan bara "rikta kritik". Kommuner vet det och agerar därefter. Det är därför missförhållanden kan fortsätta år efter år utan att någon tar ansvar.

Att kräva "belägg" för en kulturfråga är som att kräva bevis för att en arbetsplats har dålig jargong. Det syns först när man tittar på mönstren: samma typ av brister, samma bortförklaringar, samma konsekvenslöshet. För samma typer av brister är ständigt återkommande hos både JO och IVO. Det kan du ta reda på själv genom att granska deras beslut och kritik.

Det handlar inte om tusentals personer som sitter i hemliga möten, det handlar om tusentals som följer ett system som gör fel möjligt utan risk. Det är skillnaden mellan konspiration och struktur.

Men det påminner faktiskt om hur sekter fungerar till sin natur på många sätt, vilket gör att "konspiratörerna" inte har helt fel när de kallar detta för en "sekt".

Om ingen har påstått det så behöver vissa användare arbeta på sin kommunikation:



Nog för att JO har begränsade sanktionsmöjligheter, men detsamma gäller absolut inte IVO... Åter, jag tror du behöver läsa på lite för det börjar bli mycket felaktigheter i dina resonemang.

Oaktat, huruvida granskningsinstituten saknar sanktionsmöjligheter är inte relevant för frågan. Om verkligheten är som du påstår så borde kritiken från JO hagla, men trots detta är det ganska sparsmakat. Den enda förklaringen jag ser, utifrån din världsbild, är att JO är med på tåget.

Om det nu finns systematiska fel i tillämpningen av rådande lagstiftning, varför är granskningsinstituten så passiva?

Det är just poängen, hur ska en part veta vad som undanhålls, när samma myndighet både producerar, filtrerar och kontrollerar hela informationsflödet?
Att avfärda det som "ospecificerade misstankar" är ett klassiskt cirkelresonemang: man kan inte specificera vad man inte får se. Att du inte begriper detta är smått otroligt.

Först när man efteråt begär ut hela akten ser man att vissa uppgifter aldrig låg till grund för domstolsprövningen, trots att de fanns hos nämnden. Det är inte hypoteser, utan det är en direkt konsekvens av ett system där den ena parten äger all dokumentation och tolkningsrätt.

Att du kräver att vårdnadshavaren ska "veta" exakt vilka handlingar som saknas för att få kalla det rättsosäkert, är som att kräva att en patient ska lista sina egna uteblivna journalanteckningar innan en Lex Maria-utredning får inledas.

Så nej, det handlar inte om "jag vet det i mitt hjärta", utan det handlar om en bevisbar strukturell obalans som gör att vissa uppgifter aldrig når domstolens prövning.

Det är inte tro, utan en beskrivning av hur systemet brister.

Ja fast jag tycker inte de har fel att socialtjänsten och socialnämnderna/kommunerna faktiskt är ganska lika sekter på många sätt. De skyddar sitt narrativ in det sista likt en sekt gör och skyddar varandra hur mycket fel och lagbrott de än begår. Socialnämnden håller i princip alltid med soc, så att säga att det är socialnämnden som bestämmer med det villkoret, så är det ju extremt missvisande om de i praktiken aldrig ifrågasätter tjänstemännen på soc.






Jaha så hur skulle IVO-kritik skrämma en kommun? De kan vitesförelägga kommuner, men det är ju inte politikernas och tjänstemännens pengar.


ja för att JO drunknar i ärenden och har inte tid med att granska alla fel och lagbrott som sker i socialtjänstens myndighetsutövning. Det skulle de aldrig ha tid med så låg nivå som det är på socialtjänstens myndighetsutövning.


För att de inte har tid att granska alla anmälningar som inkommer. Det är alldeles för många att hantera och de tar bara de värsta fallen och letar efter systemfel .

Men om vi inte vet vad som undanhålls, hur kan vi då tala om ett systematiskt undanhållande av relevant bevisning? Då det inte specificeras i någon form vad som undanhålls, hur vanligt detta är, eller vilka överväganden som ligger bakom så blir det ju helt omöjligt att föra någon form av diskussion om detta utöver huruvida socialnämnden har gjort fel i enskilda ärenden. Och att det blir fel i enskilda ärenden är det ju ingen som bestrider.

Sedan kan man ju diskutera om en vårdnadshavare inte borde kunna påpeka att en viss uppgift i en utredning är falsk, och då specificera sin begäran till att domstolen ska inhämta underlaget till den utpekade uppgiften för granskning. Var menar du utgör ett hinder för ett sådant förfarande (som mig veterligen förekommer)?

Du verkar även ha övergått till någon form av resonemang om att det numera är den bakomliggande lagstiftningen som är problemet, och inte socialnämndens agerande. Även detta bör poängteras är två olika frågor.

Om vissa uppgifter inte väger tyngre än de uppgifter som gjort att beslut tagits så tas de självklart inte med osvsett om det blir beslut om placering eller tvärtom .
Finns föräldrar där barn efter barn tagits och där vårdnadsöverflytt skett som menar att läkarintyg som visar att barnet varit friskt fysiskt och växt som det skulle betyder att det inte finns brister i föräldraförmåga och att nämnden inte tagit hänsyn till detta precis som om det bara är tydlig vanvård som syns som är skäl till placering

Det går inte att specificera exakt utan varierar från fall till fall. Som exempelvis i fallet Adam där viktiga observationer från terapeuten undanhölls för nämnden och domstolen.

Problemet är att systemet uppmuntrar till att låta soc agera på detta sätt. Det är inte värdigt en demokratisk rättsstat att en myndighet ska kunna agera på det sättet, vilket i extremfallet kan leda till att barn tvångsomhändertas utan lagstöd i flera års tid som i fallet Adam.

Problemet är den korta tiden som föräldrar har på sig att leta upp alla sådana fel och att de bara får utredningen i handen, medan soc sitter på hela journalen och kan hindra föräldrarna genom exempelvis passivitet eller hänvisa till sekretess. På så sätt sätter man föräldrar i en situation där det helt enkelt inte går att försvara sig mot soc anklagelser.

Det är en kombination av en extremt bristfällig lagstiftning, där något så diffust som ORO och risk ska mätas i en domstol baserat på en lika bristfällig manual som kallas för BBIC, som ger slumpvist resultat beroende på vilken handläggare som gjort utredningen och en totalt lekmannamässig socialnämnd. Det är extremt riskfyllt upplägg ur ett rättsäkerhetsperspektiv.

Ditt resonemang bygger på att alla parter gjort rätt. Soc har gjort rätt och domstolen har gjort rätt, men med den låga nivån på barnutredningar så kan det inte garanteras och tyvärr litar domstolen mer på soc än på föräldrar. Och därmed vinner soc nästan alltid också i domstol när ord står mot ord. Inte för att soc har rätt, utan för att systemet är riggat på ett sätt att de nästan alltid vinner. På grund av det extrema informationsövertaget de har exempelvis.

Det du beskriver låter rimligt i TEORIN, dvs att allt vägs samman och att vissa uppgifter får större tyngd. Problemet är att det i praktiken ofta inte sker någon balanserad bevisvärdering alls.
När socialtjänsten väl har bestämt sig för en berättelse om bristande föräldraförmåga så vägs motbevis sällan in på ett sakligt sätt. De skrivs snarare bort som "irrelevanta" eller "inte tillräckligt tunga", precis som du beskriver.

Ni som försvarar soc beskriver teorin, men struntar fullständigt i hur det ser ut i praktiken i den verkliga världen eller så vill ni inte se det.

Det är ju just det som är problemet att det finns ett konfirmeringsbias i hela BBIC-modellen. Uppgifter som stödjer den egna tesen lyfts fram, medan sådant som talar emot får låg vikt eller försvinner i sammanfattningen. Lägg till att olika handläggare fokusera på olika saker, så blir slutbedömningen helt slumpmässig = per definition inte rättssäker handläggning.

Att ett läkarintyg på ett friskt och välmående barn skulle vara oviktigt visar tydligt hur skevt perspektivet blivit. Om barnets faktiska hälsa inte längre är relevant, vad återstår då annat än socialtjänstens subjektiva tolkning av känslor och denna ständiga "oro"?