”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Det går inte att specificera exakt utan varierar från fall till fall. Som exempelvis i fallet Adam där viktiga observationer från terapeuten undanhölls för nämnden och domstolen.

Problemet är att systemet uppmuntrar till att låta soc agera på detta sätt. Det är inte värdigt en demokratisk rättsstat att en myndighet ska kunna agera på det sättet, vilket i extremfallet kan leda till att barn tvångsomhändertas utan lagstöd i flera års tid som i fallet Adam.

Problemet är den korta tiden som föräldrar har på sig att leta upp alla sådana fel och att de bara får utredningen i handen, medan soc sitter på hela journalen och kan hindra föräldrarna genom exempelvis passivitet eller hänvisa till sekretess. På så sätt sätter man föräldrar i en situation där det helt enkelt inte går att försvara sig mot soc anklagelser.

Det är en kombination av en extremt bristfällig lagstiftning, där något så diffust som ORO och risk ska mätas i en domstol baserat på en lika bristfällig manual som kallas för BBIC, som ger slumpvist resultat beroende på vilken handläggare som gjort utredningen och en totalt lekmannamässig socialnämnd. Det är extremt riskfyllt upplägg ur ett rättsäkerhetsperspektiv.

Ditt resonemang bygger på att alla parter gjort rätt. Soc har gjort rätt och domstolen har gjort rätt, men med den låga nivån på barnutredningar så kan det inte garanteras och tyvärr litar domstolen mer på soc än på föräldrar. Och därmed vinner soc nästan alltid också i domstol när ord står mot ord. Inte för att soc har rätt, utan för att systemet är riggat på ett sätt att de nästan alltid vinner. På grund av det extrema informationsövertaget de har exempelvis.

Det du beskriver låter rimligt i TEORIN, dvs att allt vägs samman och att vissa uppgifter får större tyngd. Problemet är att det i praktiken ofta inte sker någon balanserad bevisvärdering alls.
När socialtjänsten väl har bestämt sig för en berättelse om bristande föräldraförmåga så vägs motbevis sällan in på ett sakligt sätt. De skrivs snarare bort som "irrelevanta" eller "inte tillräckligt tunga", precis som du beskriver.

Ni som försvarar soc beskriver teorin, men struntar fullständigt i hur det ser ut i praktiken i den verkliga världen eller så vill ni inte se det.

Det är ju just det som är problemet att det finns ett konfirmeringsbias i hela BBIC-modellen. Uppgifter som stödjer den egna tesen lyfts fram, medan sådant som talar emot får låg vikt eller försvinner i sammanfattningen. Lägg till att olika handläggare fokusera på olika saker, så blir slutbedömningen helt slumpmässig = per definition inte rättssäker handläggning.

Att ett läkarintyg på ett friskt och välmående barn skulle vara oviktigt visar tydligt hur skevt perspektivet blivit. Om barnets faktiska hälsa inte längre är relevant, vad återstår då annat än socialtjänstens subjektiva tolkning av känslor och denna ständiga "oro"?

Fast jag har läst ett hundratal BBIC-utredningar under min karriär, det kan knappast anses svårt för en vårdnadshavare att bilda sig en uppfattning om vilka omständigheter som läggs dem till last. Det kan inte heller anses problematiskt för en vårdnadshavare att specificera vilka uppgifter i en utredning som inte stämmer.


Som sagt, att nämnderna gör fel i enskilda ärenden bestrids inte. Men det saknas underlag för ett resonemang om systematiska, medvetna, felaktigheter i handläggningen.


Om vårdnadshavarna inte har haft erforderlig tid att sätta sig in i utredningen och ta till sig vilka omständigheter som ligger dem till last så föreligger hinder för förhandling. Det ankommer då på vårdnadshavarna, alternativt genom sitt offentliga biträde, framföra detta. Med det sagt har jag aldrig stött på en BBIC som tar mer än ett par timmar att gå igenom. Om vårdnadshavarna inte tar sig tiden att sätta sig in i materialet kan man knappast anse att socialnämnden eller domstolen ska hållas ansvariga för detta. Det är ju inte så att man får utredningen i handel kl. 08.00 och förhandlingen påbörjas kl. 09.00.


Lagstiftningen är inte socialnämnden ansvarig för, inte heller vad som ska beaktas vid domstolsprövning så det är en diskussion för en annan tråd. Jag tycker inte heller att förfarandet kan anses brista i rättssäkerhet, men det finns naturligtvis utrymme för en annan åsikt i den delen.


Är utredningen undermålig kommer inte ansökan att vinna bifall, och jag har själv avslagit ansökningar om vård med stöd av LVU till följd av bristfälliga utredningar. Det skulle också vara intressant att veta vad du avser med "ord mot ord". Inte sällan bestrider ju en förälder en uppgift som förekommer i utredningen, men kan samtidigt inte förklara varför en viss aktör (ex. barnet) har berättat om detta om det inte skulle vara sant eller förklara varför uppgiften är felaktig. Det är förhållandevis sällan, enligt min erfarenhet, en förälder gör gällande att en uppgift inte har lämnats utan frågan brukar uppehålla sig kring huruvida den lämnade uppgiften är korrekt eller inte. Typexemplet är väl barn som berättar om våld i hemmet, varpå föräldrarna helt sonika nekar till att våld har förekommit; men kan inte lämna någon förklaring till varför deras barn skulle berätta om detta om det var falskt.

Åter gör sig din bristande kunskap inom området sig påmind. Det som prövas är om det föreligger påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling, inte om den unges hälsa redan har tagit skada.

Det är ingen som påstår att barnets hälsa är oviktigt eller irrelevant, men den unges hälsa vid tidpunkten för läkarundersökningen är inte vad som prövas i ett sådant ärende. Därtill finns det ju ett antal aspekter som ska beaktas inom ramen för prövningen som inte tar sig uttryck i den fysiska hälsan (ex. känslomässig försummelse). Det kan naturligtvis vara relevant som stödbevisning vad som framkommer under en läkarundersökning, men det är sällan av någon avgörande betydelse åt något håll.

Förvaltningsdomstolara enligt deras egna målförteckningslistor följer nämnden i 98%. Generellt i hela Sverige. Förvaltningsrätten I Stockholm följer EÅV i 100%.

Du kanske inte vill kalla det en sekt men det är gissningsvis för du har noll insyn alternativt en del av densamma.

När det gäller IVO har du ytterst lite koll. Men det har inte jag. IVO i Stockholm som har ansvar att tillsyna socialtjänstens handläggning, samt alla HVB, SiS och företag som tillhandahåller fosterhem har 12 inspektörer.

Antal anställda vid de 14 stadsdelsförvaltningarna som tillhör Stockholm är minst 12000 personer. Hur ska 12 inspektörer någonsin hinna granska alla?

Läkarintyg finns ju med eftersom det är soc som begärt läkarundersökning och fått in intyget men om det bland skäl till omhändertagande inte är att det finns oro för att barn tex inte växer som det ska eller att föräldrarna inte sköter något medicinskt så väger inte läkarintyg särskilt tungt .
Det är rutin att barn vid omhändertagande får en läkarundersökning oavsett skäl till omhändertagande

Ja, bifallsfrekvensen i dessa mål är höga. Detta talar för att socialnämnderna i stor grad gör genomarbetade utredningar som kan läggas till grund för dom, inte att domstolen skulle lita blint på socialnämndernas bedömning. Det är utredningen som ligger till grund för dom, inte parternas inställning.

Jag har i min karriär varit både offentligt biträde samt suttit i rätten i dessa frågor, så insyn har jag absolut.

Det är en fråga du får ta med lagstiftaren som budgeterar IVO:s verksamhet. IVO granskar dock just verksamheten, och inte enskilda handläggare. Antalet anställda inom den kommunala förvaltningen är därmed inte riktigt relevant.

Du har givetvis missat attchment goes to court underskrivet av 70 av världens främsta professorer i anknytningsteori. Där de gemensamt menar att det på inga vis är barnens bästa att helt frånta barnen deras biologiska föräldrar baserat på en anknytningabrist. Dessutom är det enligt dessa professorer där Pehr Granqvist är en av dem mycket svårt att påvisa en anknytningsbrist även för en professor i anknytningsteori. Därav en omöjlighet för en socialsekreterare med endast 15 poäng i psykologi.

Lagstiftarna är uppenbart inte intresserade av barnens bästa eller att socialtjänsten är en farlig sekt som skadar barn med sitt allvarliga maktmissbruk.

Det ska väl i sammanhanget poängteras att det är förhållandevis ovanligt att ett barn helt fråntas deras föräldrar genom ett beslut om LVU i.om umgänge. Så tveksamt hur relevant en sådan skrivelse är, men det beror naturligtvis på dess innehåll. Jag har däremot inte läst den så kan inte heller uttala mig om den.