Alice Cooper

Man har all rätt i världen att göra småtråkig gubbrock om man är 77 bast. Man har också all rätt i världen att inte tycka att resultatet är särskilt spännande.

Men om man har gjort en låt som Halo of flies en gång i tiden är det klart att man har en nivå att leva upp till. Jag hoppas att de gör roligare saker på låtar de inte väljer att släppa som "singlar". Potentialen finns definitivt.

Självklart!
Blev bara lite överempatisk gentemot Alice och försökte skoja till det lite på köpet.
Tänk dig själv, 77 år och folk förväntar sig saker när man troligen bara vill ha kul och spela.
Alltid uppfattat honom som rätt levnadsglad. Men ska ärligt erkänna att jag har inte följt honom med ljus och lupp genom åren...

Och hur less ska han inte vara på att försöka vara arton år vid det här laget?

Jaha, vad är din favoritlåt med gubben då?

Nja, ibland kan det nog komma nytändningar så han faktiskt inte tvivlar en sekund på att han faktiskt är 18. Får själv tänka till ibland när folk frågar om min ålder eftersom då är mitt naturliga svar "19".

Med minne som ett såll så får jag säga den jag nämnde i tidigare inlägg. Annars behöver jag göra en nyorintering genom hans karriär. Titlar och årtal fastnar aldrig. Vilket kan vara ett tecken på att jag verkligen inte är 19 som jag ibland inbillar mig

Finns en trailer från kommande albumet uppe och ny låt.. Up All Night!

Som med tidigare låtar för mig. Gillar det mesta, men Coopers röst är ingen höjdare. Vet inte om det att han åldrats eller om det är mixen eller vad det kallas.

Nu har nya skivan anlänt!

Inte världens bästa timing tror jag.. Mitt uppe i semestern och mycket drama inom rockvärlden. Det är inte direkt som att låtarna kommer spelas frekvent på radio heller. Jag tror denna skiva kommer segla förbi anonymt som så mycket annat, men hoppas jag har fel!

Mot lyssnandet

Såg att den fått blande recensioner, men jag tycker den är riktigt bra! 70-talsinriktat, amerikansk rocksound. Kommer lyssna på den i sommar!

The Revenge Of Alice Cooper är ändå en skiva som skulle kunna ha gjorts på 70 talet &
ändå kännas att det är fortfarande bra då som nu.
Den kanske inte går upp till School's Out skivan & Welcome to My Nightmare

Undrar om skivans låt See You on the Other Side skulle kunna tillägnas Ozzy Osbourne numera

Har lyssnat igenom låtarna på nya skivan ett antal gånger nu.

14 låtar. Över 50 minuter lång. Behöver den vara så lång? Nej. Förstår idén om att ge fansen mycket efter många år med gamla bandet, men finns det inget att skriva om så blir det bara överflödigt. Cooper själv har ju mer material än vad de flesta hört.

Blood on the Sun tycker jag är skivans bästa spår och absolut värdig att ge en chans oavsett vilket typ av AC fan du är. Ironiskt nog följs den av Crap That Gets in the Way of Your Dreams som är en av de mest menlösa låtar Alice Cooper gjort. Tråkigare filler får man leta efter. Den kunde de klippt bort helt.

Låten What a Syd påminner mer om "Goes to Hell"-skivan än något från gamla gruppen. En av de starkaste för mig.

I Ain't Done Wrong är en The Yardbirds cover och jag förstår att AC var/är stora fans, men trots att jag diggar Clapton, Beck och Page är mitt intresse för Yardbirds svagt. En cover av Alice Cooper ännu svagare. Ännu en filler.

Övriga skivan pendlar mellan ganska bra till okej.

Är det Alice Cooper Group skivan alla längtat efter? Nej, men en av de bättre från Alice Cooper sedan hans återkomst år 2000. Den här skivan kanske jag köper då jag fortfarande köper fysiskt. För rätt pris är det inget att tänka på!

Jag har följt Alice sedan tonåren.
Bisarrt nog började det med att brorsan hittade "School's Out" i ett soprum, och det var ju weird shit som helt i linje med det jag gillade - Pink Floyd, Black Sabbath osv.
Sedan glömde jag nog bort Alice lite, men så började jag hänga med en tjej som hade "Constrictor" ("He's Back" var av någon anledning en hit i Sverige det året), och tänkte wtf har Alice blivit pudelrockare?
Därefter var det som två olika Alice som existerade parallellt. Dels de gamla skivorna som jag grävde fram, dels "nya" Alice, som låg på listorna och som brudarna lyssnade på. Den senare Alice gav jag inte mycket för.

Så här rankar jag Alice album:

- Pretties for You / Easy Action
Betyg: 3/5
Tidiga Alice är ju förstås kult och ett måste att ha hört, men jag kan inte låta bli att tycka att dessa album är lite överskattade. Bandet hade inte fått ordning på varken sitt låtskriveri eller på själva spelandet (Glenn Buxton är förskräcklig här ibland!). Bäst är det när de låter som Doors eller Love.

- Love it to Death
Betyg: 4/5
Nu börjar det hända grejer. Mixen av tuff, sleazy rock och teater-goth-rock börjar här. Enda minuset är Black Juju, som är arty på ett sätt som inte riktigt känns som Alice.

- Killer
Betyg: 5/5
Men fy fan så bra. Konceptet är egentligen det samma som på förra plattan, men är tajtare, brutalare och har mer hooks. Inse att första låten handlar om att köra över sin dejt med bilen - på kul!

- School's Out
Betyg: 5/5
Ännu mörkare än Killer, och ännu mer bisarr. En del helsjuka grejer här som kunde ha blivit dåligt, men som funkar asbra (tänker på Alma Mater - där en sorglig "The Coop" söker bekräftelse över telefon). Det konstiga och lite poänglösa outrot fäller nästan femman, men bara nästan.
Vad gäller sånginsatser, så är det här peak Alice. "Public Animal #9" sjunger han nästan rytande, och på "Blue Turk" är han en kåt, konstig jazz-crooner.

- Billion Dollar Babies
Betyg: 4/5
Hade alla låtar här varit i klass med titelspåret, Hello Hooray och No More mr Nice Guy så hade det här varit en femma. Men den där löjliga låten om tandläkaren och Generation Landslide (som jag aldrig gillat), drar ner betyget. I Love the Dead är en fullpoängare, men också en påminnelse om att bandet började förlita sig mycket på externa kreatörer (Dick Wagener skrev låten, men sålde bort sin copyright till Ezrin och Cooper).

- Muscle of Love
Betyg: 3/5
Jag ville verkligen att det här skulle vara skitbra, men historien bakom det här albumet är otroligt typisk för stora band från den här perioden. De tröttnar plötsligen på sin producent, och vill återvända till "rötterna", och låta som de gjorde när de repade hemma i garaget när de var 17. Det innebär att det albumet är "vanligare" än bandets övriga. Working up a Sweat och Woman Machine är bredbent grabbrock, utan någon riktig twist. Älskar dock titelspåret och Big Apple Dreaming - en enkel, hypnotisk låt som jag tror vann på att man sparkade Ezrin.

- Welcome to my Nighmare
Betyg: 4/5
Alice första solo-platta, och därmed slutet på bandet. Ezrin är med på tåget, och därför är det fullt med galna upptåg. Skräck-disco på titelspåret, psyko-prog med Steven, och hetsig hårdrock med Cold Ethyl och The Black Widow.
Jag hade gärna sluppit Some Folks (en sån där cabaret-låt som alla skulle göra runt den här perioden) och de två ganska tramsiga sjunga-med-rocklåtarna Escape och Department of Youth. Men precis som med BDB, så räddas denna platta av höjdpunkterna.

- Goes to Hell
Betyg: 2/5
Jag har försökt gilla den här plattan, tro mig. Men här jag en bestämd känsla av att Ezrin och Alice satsade på att förvandla Alice Cooper till en superkändis, snarare än att göra ett bra album. De hårda rocklåtarna uteblir, och det är smäktande ballader, något konstigt försök till disco och rena humornummer (I'm the coolest). Det här albumet saknar karaktär, och hade man inte hört Alice röst, så hade man inte anat att detta är Alice.

- Lace and Whisky
Betyg: 3/5
Gillar detta album bättre än Goes to Hell, mest beroende på två fantastiska låtar som inleder albumet + hypnotiska King of the Silver Screen. Men om konceptet bakom Goes to Hell var svagt, så är detektiv-temat på det här albumet väldigt halvhjärtat. Men helt klart var Alice var mer av en musikalartist här, än en rocksångare.

- From the Inside
Betyg: 1/5
Ja, jag vet att det är väl producerat, och att han har med Steve Lukather och grejer, men det här albumet består av den sorts FM-radiorock som var populär runt den här tiden, och det låter som att Alice lånats in för att sjunga på ett Supertramp-album. Inte dåligt kanske i vanlig mening, men helt ointressant för mig. Och jag begriper inte varför mannen som skrev "Second coming" behöver hjälp av Elton Johns ärligt talat ganska mediokra textförfattare. Kanske var det för att de knarkade lika mycket?

- Flush the Fashion
Betyg: 2/5
Och på tal om knark - Flush the Fashion! Spola modet! Alice var illa ute här. Det finns bilder från den efterföljande turnen där Alice är undernärd på ett sätt som inte är roligt.
Det är inte mycket jag gillar på det här albumet, som åter är lite av en provkarta över möjliga riktningar. Någon låt pekar åt rockballader, någon åt femtiotalsrock, någon åt sextiotals garagerock - pluss en singel som låter som Gary Numan. Producenten (Thomas Roy Baker - ytterligare en superknarkare!) förser låtarna med ett burkigt, metalliskt och gansk tidstypiskt sound. För kompletisten.

- Special Forces
Betyg: 3/5
Bättre än föregångaren, och en mer sammanhållen stil. Kul koncept med "rockbandet som insatsstyrka", där Alice är omväxlande dominatrix, psyksjuk krigsveteran och gerillaledare. Viscious Rumours är bästa låten, men albumet lider av en viss töntighet (syntfanfarerna i Model Citizen, Skeletons in the Closet). Men på väg åt rätt håll.

- Zipper Catches Skin
Betyg: 4/5
Det här albumet och jag har gjort en så kallad "resa" tillsammans. När jag skaffade det en gång i tiden, så tyckte att det var ganska träig och anonym pop-hårdrock, men för varje återbesök har det växt. Det fanns ingen turné kopplad till albumet, och därför har det inget koncept, utan bara ett gäng låtar. Tempot är högt, Alice sjunger sarkastiskt och sammabitet, och de låtar som ska "roliga" är faktiskt kul, utan att vara pajiga. Make That Money och I Like Girls/Remarkably Insincere är förmodligen höjdpunkterna. Alice rökte crack i studion.

- DaDa
Betyg: 4/5
När Alice började spela in det här albumet så vissta han att det skulle sälja dåligt, och att han var tvungen att lägga in sig på rehab efteråt. Det är inspelat på en budget i en billig studio, med Ezrin och Dick Wagener, och är väldigt svårt att stilbestämma. Bitvis låter det som Beach Boys mer arty material, fast med trummaskin. Det är nog inte allas grej, men jag älskar det här mörka, märkliga albumet.

- Constrictor
Betyg: 1/5
Detta är det sista Alice-album jag lyssnat på rätt igenom. Det är märkligt att höra honom förvandlas till en generisk hårdrocksartist, men man slås ju också av hur kort steget är. Mycket av materialet behöver bara arrangeras om lite, för att det ska låta som "Zipper" eller Special Forces. Men här är tempot jämnt, gitarrsolona virtuosa och det är "hockeykörer" (Accept style) på flera låtar. Synd.

Minns ett reportage i OKEJ från tiden runt Special Forces på tal om just detta. Han såg bedrövligt undernärd och obehaglig ut. Och så bandet i sin kommando-outfit!

Bra recension för övrigt!

Hovslättsmannen: Bra läsning via recensionerna!

Den "mörka perioden" med Flush the Fashion-Special Forces-Zipper Catches Skin-DaDa som Alice Cooper knappt minns, varit dålig representerade på live-spelningar och så vitt jag vet inte varit några storsäljare verkar åldrats bra. Du ger två skivor 4/5 i betyg och överlag gillar jag skivorna också. För mig kanske de inte har de bästa låtarna ur en låtskrivares perspektiv, men skivorna är unika och underhållande.

Alice Cooper fortsatte efter Constrictor med många skivor. Om Constrictor inte var av större intresse lär inte en hel del av skivorna efter heller vara det. Men det vore intressant att höra dina åsikter om Dirty Diamonds (2005) och nya The Revenge of Alice Cooper (2025). Ifall du vill ta på dig ett mindre projekt. Två skivor som kanske kan väcka något intresse!