”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Det är helt rätt. Hela systemet är riggat så att staten i praktiken alltid ska vinna. Och nej, det beror inte på att staten har rätt i 95 % av fallen, utan på att systemet är konstruerat så att staten får rätt i 95 % av fallen. Det är en enorm skillnad.

LVU-processen är ett klockrent exempel. Hela upplägget är snedvridet till socialtjänstens fördel. De styr narrativet, samlar in all dokumentation, tolkar allt utifrån sin egen linje och lämnar sedan ett urval till domstolen. Resten hålls undan bakom sekretess. Och när de dessutom undanhåller eller maskar sådant som skulle kunna tala till föräldrarnas fördel, då är rättssäkerheten reducerad till en illusion.

Hur ska en förälder ha en rimlig chans i det läget?
När socialtjänsten haft månader på sig att bygga sin berättelse, samla "bevis" och vinkla varje detalj medan föräldern får ta del av materialet i sista stund och har några få dagar på sig att läsa, förstå, samla motbevis och formulera ett försvar. Ofta utan juridiskt stöd. Ofta utan att ens veta exakt vad de anklagas för, eftersom det centrala materialet är dolt.

Det är inte bara osunt, det är direkt rättsvidrigt.
Att staten, genom socialtjänsten, tillåts agera åklagare, utredare och informationsgrindvakt i samma process är ett demokratiskt haveri. Och så länge detta får fortsätta, kommer barn fortsätta ryckas från sina hem på felaktiga grunder och föräldrar dömas i ett system där de aldrig ens fick en ärlig chans att försvara sig.

Rätten skall vara lika för alla. Vad är det för system vi ligger i när staten kan överskrida rättssystemet?

DET ÄR ETT PROBLEM. Den halvsekelgamla processordningen är
nämligen i stort behov av reformer. De förvaltningsdomstolar som en
gång utformades för att vara tillgängliga för medborgarna och ge var
och en rimliga chanser att försvara sina intressen mot beslutsfattande myndigheter har i verkligheten blivit någonting annat: en plats där
medborgarna kämpar i motvind mot makten och där tillgången till
rättvisa i praktiken har blivit en plånboksfråga.

https://centrumforrattvisa.se/wp-content/uploads/2024/11/Rapport-Chanslos-mot-myndigheterna-2024-11-12.pdf

Det är som du säger, ett föråldrat system som behövs moderniseras.

Det du säger om behovet att bryta destruktiva lojaliteter inom klankulturer och gäng är helt relevant. Men lösningen kan inte vara ett system som i praktiken fungerar som en plantskola för framtida kriminalitet vilket LVU-institutioner bevisligen gör. Som du själv påpekar: ungdomar som placeras där blir rekryterade cch inte avprogrammerade.

Att försöka rädda ungdomar från destruktiva miljöer genom att slänga in dem i ännu värre miljöer är som att släcka en eld med bensin. Och när socialtjänstens metodik dessutom saknar evidens, bygger på subjektiva tolkningar och ofta saknar rättssäkerhet då är det inte bara ineffektivt, utan också samhällsfarligt. Forskningen är mycket tydlig med vad som händer med de placerade barnen. 400% högre överdödlighet kan omöjligt skyllas på de biologiska föräldrarna. Det är något helt annat som spökar.

Så nej, det handlar inte om religion. Det handlar om systemfel. Och ska vi prata lösningar så måste vi börja där:

1. Skärp rättssäkerheten rejält i LVU-processerna. Inte ett faktafel ska accepteras.

2. Slopa tvångsinstitutioner där unga blandas med kriminella.

3. Satsa på öppna, individuellt anpassade stödinsatser med professionellt ansvarstagande och gärna utanför storstadskommunernas stelbenta byråkrati.

4. Och framför allt: stoppa inflödet till systemet genom tidiga, anpassade, frivilliga och respektfulla insatser i samverkan med familjen och inte mot den i det egna hemmet.

5. Det är inte så att det saknas alternativ. Det är bara så att staten konsekvent väljer den dyraste och mest destruktiva vägen och skyller på "barnets bästa" när det går åt helvete.

Så du vet hur varje skolkurator i Sverige arbetar? Haha

Vilka "konspirationsteorier" pratar du om egentligen? Jag talar om fakta och verifierbara och dokumenterade brister i ett rättssystem som allt fler börjat inse är fullständigt otillräckligt när det gäller tvångsingripanden mot barnfamiljer.

Antingen spelar du dum, eller så har du blandat ihop förvaltningsdomstolar med allmänna domstolar som tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Det är som natt och dag när det gäller rättssäkerhet. Förvaltningsrätten fungerar i praktiken som en stämpelmyndighet där socialtjänstens uppgifter i princip tas för sanna utan någon oberoende granskning av bevis, källor eller metodik.

Du verkar inte förstå hur LVU-processen faktiskt går till: Socialtjänsten skriver en BBIC-utredning, ofta baserad på subjektiva tolkningar, lösryckta citat, spekulationer och ofta rena felaktigheter. Domstolen gör ingen självständig kontroll av sanningshalten. De bara bedömer om socialtjänstens argumentation håller ihop på pappret. Föräldrarna har inte tillgång till samma informationsunderlag, eftersom mycket av det som används är sekretessbelagt och måste begäras ut av föräldrarna, vilket tar tid. Viktig tid som föräldrarna hade behövt för att förbereda ett försvar inför förhandlingen.

Socialtjänsten kan, utan några som helst påföljder, fördröja handläggningen, undanhålla dokumentation och dra ut på tiden allt medan klockan tickar mot ett tvångsomhändertagande. Föräldrar försätts ofta i en juridisk dimma där de tvingas inleda parallella processer bara för att få tillgång till det mest grundläggande: den dokumentation som används som grund för att ta ifrån dem deras barn.

Och inte nog med det: socialtjänsten informerar sällan eller aldrig föräldrarna om att de har rätt att begära ut dokumentationen. Den som inte råkar vara juridiskt bevandrad, eller har resurser att anlita ombud, förblir helt i händerna på en myndighet som redan tagit täten i berättelsen. För att ens ha en chans att försvara sig måste föräldern närmast vara juridisk expert samtidigt som man är känslomässigt krossad, pressad och i total informationsunderläge.

När dokumentationen väl lämnas ut ofta först efter upprepade påstötningar eller överklaganden är skadan redan skedd. Barnet är omhändertaget, relationerna är brutna och tiden har verkat till myndighetens fördel. Det är som att spela schack med förbundna ögon, mot en motståndare som både ser hela brädet och får flytta sina pjäser utan insyn.

Och i detta läge ska föräldern dessutom möta socialtjänsten i förvaltningsrätten en instans där utredningen från myndigheten sällan ifrågasätts, och där föräldrarnas version ofta förminskas, misstänkliggörs eller helt ignoreras. Med detta djupt obalanserade och rättsosäkra upplägg är det inte konstigt att socialtjänsten vinner nästan varje mål.

Det handlar inte om barnets bästa. Det handlar snarare om ett maktmaskineri där den svagare parten redan har förlorat innan den ens fått läsa vad som står i anklagelsen.

Det du avfärdar som "konspirationsteorier" är i själva verket berättelser från verkliga människor som själva gått igenom processen och som gång på gång sett hur illa rättssäkerheten fungerar när socialtjänsten får agera både åklagare, utredare och expertvittne i samma mål.

Så frågan är snarare: varför blundar du för verkligheten? Varför upprepar du floskler om att “allt fungerar som det ska”, trots att statistik, granskningar och personliga erfarenheter visar motsatsen? Är det okunskap eller är det du som håller liv i myten och vad har du för syften i att leva i denna lögn?


Det är precis vad det är.. Varför tror du att staten reagerat så extremt aggressivt när kritiken mot LVU-systemet började få bred spridning? Det var plötsligt tal om terrorism, desinformation, hot mot rikets säkerhet bara för att människor ifrågasatte hur socialtjänsten arbetar med tvångsomhändertaganden. Det säger egentligen allt.

När staten stämplar kritik som “desinformation” istället för att bemöta sakfrågorna, då vet man att man har träffat en öm punkt. Och det blir ännu tydligare när man ser hur politiker som försöker lyfta de här frågorna om rättssäkerhet, myndighetsmissbruk och barns faktiska välfärd snabbt blir utfrysta, tystade eller förlöjligade. Det är som att hela ämnet är belagt med ett osynligt talförbud.

Man måste fråga sig: varför är just detta område så förbjudet att ifrågasätta? Varför är det så farligt att granska en myndighet som har makt att ta ifrån människor deras barn ofta utan att bevisbördan ligger där den borde?

Svaret är obehagligt, men nödvändigt att se: Socialtjänsten har blivit en stat i staten, skyddad av sekretess, politisk tystnad och juridisk automatik. När den verkligheten blottläggs för allmänheten, blir makthavarnas enda försvar att slå tillbaka med etiketter som "konspiration", "desinformation" och "extremism". Men etiketter är inte motargument. Och de kommer inte att fungera hur länge som helst.


Du hade agerat precis likadant om det var dina egna barn som ryckts bort på lösa grunder, med fabricerade tolkningar och myndighetsmakt som inte går att stå emot. Det handlar inte om att skydda "dåliga föräldrar", det handlar om att försvara rättssäkerheten för alla.

För att ett barn ska tvångsomhändertas enligt LVU krävs inte bara en "legitim anledning", som vissa verkar tro. Det ska finnas en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas och det är ett mycket högt krav, åtminstone på pappret. Men i verkligheten ser vi gång på gång hur socialtjänsten töjer på begreppen, manipulerar verklighetsbeskrivningar och klär in sin subjektiva tolkning i formellt språk.

Det här "tolkningsutrymmet" har blivit ett verktyg ett slags manipulationsfilter, där tveksamma uppgifter upphöjs till sanningar bara för att de råkar passa narrativet. Det är inte ovanligt att det uppstår rena diskrepanser mellan vad som står i faktiska journaler och det som förs fram i beslutsunderlaget till domstolen. Viktig kontext plockas bort, formuleringar spetsas till, och tveksamma uppgifter från tredjepart lyfts fram som fakta, utan att någon oberoende granskning görs.

Och det är där systemet fallerar. När socialtjänsten får agera både utredare, tolkare och åklagare utan att någon objektiv aktör ifrågasätter innehållet finns det inget skydd kvar för den enskilda familjen. Det går inte att försvara sig mot en utredning där halvsanningar blivit “bevis” och där rättssäkerheten är satt ur spel redan innan man kliver in i rättssalen.

Så nästa gång du reflexmässigt försvarar systemet fundera ett varv till. Vad skulle du säga om det var dina barn, och du som förvägrades insyn, rättelse och rättvisa? För i det här systemet kan det hända vem som helst. Och det är just därför det måste ifrågasättas.



Om du tror att varje gång någon drar en parallell till historien handlar om att jämställa allt med Förintelsen, då är det inte jag som behöver "packa ihop min hjärncell". Det handlar om att förstå mekanismerna bakom övergrepp i statens namn. Inte att säga att allt är exakt likadant.

Historien lär oss att stora övergrepp inte börjar med gevär och taggtråd. De börjar i det små: med ett system som får för mycket makt, utan insyn, där myndighetens ord automatiskt väger tyngre än individens, och där hela grupper av människor blir rättslösa utan att samhället reagerar. Det är exakt den typ av struktur som kritiken mot socialtjänsten handlar om.

Detta borde självklart utredas i grunden. Inte bara pågående ärenden utan även äldre "kalla fall", där barn kanske i tysthet placerats felaktigt och vuxit upp med livslånga konsekvenser. Om staten verkligen menar allvar med principen om rättssäkerhet och barnets bästa, då är det en moralisk skyldighet att gå tillbaka, erkänna misstagen och ge upprättelse.

Frågan är felställd. Det är inte imamerna som har ansvar för att laga ett trasigt system. Det är staten som har skyldighet att se till att barns kulturella och religiösa identitet respekteras vid placering något som ofta brister. Att skylla detta på muslimska samfund är ett klassiskt exempel på att skjuta ansvaret ifrån sig.

Kurt. Det är absolut inget mothugg.

Det är du som ordbajsar ner tråden. Gubba som i vanlig ordning inte orkar läsa dina inlägg men hon vet att du snackar skit om soc så hon håller med dig och sen har vi den nya stjärnan ajogen som bara går och kör med påhopp på alla användare som inte håller med.

Tråden är identisk men behandlar ett ämne som tillåter dig att ordbajsa fritt utan tillsägelse. Konspirationsteorierna flödar i vanlig ordning. Vi är uppe i 60 sidor där det mestadels är du som skrivit.

https://www.smp.se/2025-07-07/skulle-hamta-sina-barn-da-var-de-omhandertagna-av-socialen/
Nästa reportage om Uppvidinge kommun, ändå tror folk så gott om dom på socialtjänsten... Tyvärr betalvägg 👍

Du säger att du har "granskat" Family United, men det låter högst tveksamt om du faktiskt har gjort det på djupet. För att kunna uttala sig med någon trovärdighet om LVU-fallen krävs nämligen en enorm mängd dokumentation och den sitter socialtjänsten i regel på bakom sekretess. Vad exakt är det du har läst? Om det bara är domarna så kan jag direkt säga att det inte räcker. Domstolsbeslut i LVU-mål bygger ofta ensidigt på socialtjänstens underlag utan att alla källor ifrågasatts eller belysts kritiskt.

För att förstå ett ärende på riktigt behöver du tillgång till hela beslutsunderlaget: socialtjänstens journalanteckningar, SIP-protokoll, BUP-utlåtanden, medicinska journaler, psykologbedömningar, skolrapporter, och ibland även ljudinspelningar eller vittnesmål som inte bifogas till domstolen.

Så om du inte har tillgång till allt detta, då har du inte granskat någonting, du har bara läst en översiktlig version av det socialtjänsten ville att domstolen skulle se. Och det är just det som är problemet.

Om du baserar din uppfattning på något du läst på trollbloggen, då har du faktiskt ingen aning om vad du pratar om. Du känner inte Fia, och du vet inte vad hon eller hennes vänner faktiskt har gått igenom. Det vet bara socialtjänsten för det är de som sitter på hela dokumentationen.

Det många har läst är den version som socialtjänsten valt att visa domstolen. En redigerad, ofullständig och ofta hårt vinklad berättelse. Att dra slutsatser utifrån den är som att läsa baksidan på en bok och tro att man förstår hela handlingen.

Finns ju tonvis med dokumentation som har läckt ut, och sen om man rör sig i kretsar kring dem (vilket jag gör) är det inte särskilt svårt att luska fram ytterligare dokument.

Vad exakt har läckt ut och vad har du läst?

För att få hela bilden i ett LVU-ärende bör man ha:
Från socialtjänsten:
BBIC-utredningen i sin helhet (inkl. bilagor och hänvisade journalanteckningar)

LVU-ansökan till förvaltningsrätten

Journalanteckningar från hela utredningsperioden (inte bara sammanställningen)

Eventuella SIP-protokoll (samordnad individuell planering)

Socialtjänstens kommunikation med andra myndigheter (BUP, skola, vård m.m.)

Beslutsprotokoll från socialnämnden

Eventuella yttranden till domstolen från socialtjänsten i samband med överklaganden

Uppgifter om tvångsåtgärder eller placeringstyp (t.ex. HVB, familjehem)

Från barnets/föräldrarnas sida:
Föräldrarnas och barnets egna yttranden till domstol

Rättens domslut (inkl. vad föräldrarna fört fram som invändningar)

Vårdgivarutlåtanden (från BUP, psykiatri, habilitering, barnläkare etc.)

Skolutlåtanden och betyg (inkl. lärarutlåtanden och ev. frånvarostatistik)

Eventuell bevisning som motsäger socialtjänstens påståenden (t.ex. sms, mail, ljudinspelningar, vittnesmål)

Övrig dokumentation från parallella processer, t.ex. Lex Sarah-anmälningar, JO/IVO/IMY-ärenden



Har du verkligen läst allt detta?

I annat fall har du bara delar av historien och då kan det lätt tippa över och ge dig en felaktig bild av vad som hänt.

Har du bara läst vad socialtjänsten påstått, ja då kan du vara helt ute och cykla om du tror på den informationen. Det är deras bild av vad som hänt, men det är inte att betrakta som vare sig någon sanning eller fakta.

Finns domar ute på nätet, sen har jag fått dokumentation från "Fia" eftersom att hon ville få det granskat. så jag låtsades vara på hennes sida, för att kunna få tag i grejerna. Sen hänger vi som sagt delvis i samma kretsar.

Jag har nog med dokumentation för att kunna göra bedömningen att allt har gått rätt till.