”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Du försöker gång på gång att avväpna systemkritik med statistik, men skjuter dig själv i foten i vanlig ordning.

Att endast 4 av 10 orosanmälningar leder till utredning och att bara 10–15 % resulterar i någon form av insats är inte ett argument för att systemet fungerar, det är ett symptom på ett haveri. Det visar att en stor del av socialtjänstens resurser läggs på att jaga uppblåsta, obefogade eller rent illvilliga anmälningar, istället för att fokusera på barn som faktiskt behöver hjälp.

Du bekräftar ju själv problemet: att människor anmäler andra i ren hämnd, av avundsjuka eller personlig bitterhet. Och vad gör socialtjänsten? Jo, de inleder ändå utredningar ofta utan att ens göra en grundläggande källkritisk bedömning av anmälans motiv eller trovärdighet. Det är inte bara slöseri med resurser, det är ett grovt intrång i människors liv. Det skapar trauma, splittrade familjer och i värsta fall placeringar på falska grunder.

Det är det här du inte vill kännas vid: att socialtjänstens handlingsutrymme är så stort och rättssäkerheten så svag att en enskild tjänsteman i praktiken kan ruinera en hel familj med några rader i en BBIC-utredning även om allt bygger på hörsägen, missförstånd eller rena lögner.

Och att det inte finns statistik över hämndanmälningar är i sig en skandal. Det borde vara grundläggande att varje orosanmälan analyseras för motiv och mönster särskilt i ett system som bygger på misstro snarare än på bevis. Men eftersom systemet är byggt på en omvänd bevisbörda-logik, får föräldrar bära hela risken. Det är inte rättssäkert. Det är sinnessjukt.

Att bara en liten andel av anmälningarna "leder till något" är inte ett frikännande av socialtjänsten. Det är ett bevis på hur lätt det är att missbruka ett system där myndigheten är allsmäktig och medborgaren fullständigt rättslös.

Det har under åren varit anonyma anmälningar om allt, vi har katt, vi tvättar för ofta, vi skruvar bil, vi har lakan för fönstret för att slippa solen, sonen var rädd för doktorn, en dörr slog igen och det fick man till att det var en örfil, och typ hur många saker som helst till, säg 40 anmälningar om bara skit, även det leder tillslut till utredning och i slutändan LVU.....

Precis det här liknar alltmer ett DDR-samhälle, där staten genom socialtjänsten har getts en oroväckande makt att ingripa i människors privatliv baserat på lösa grunder. Än mer absurt är att detta rättsosäkra system försvaras helhjärtat av en liten, sektliknande skara som blint hyllar myndigheternas beslut. Detta oavsett hur orimliga, obelagda eller skadliga de är.

Och de här fanatiska försvararna dyker såklart upp även i den här tråden. Det är faktiskt skrämmande vad är det för samhälle vi är på väg att bli? Ett där lojalitet med myndigheter väger tyngre än sanningen, rättssäkerheten och barns verkliga välmående?

Det är tyvärr inte första gången i historien som vi sett blinda auktoritetstro leda till övergrepp. Under andra världskriget hetsades det mot grupper av människor på fabricerade grunder och de flesta teg precis som idag, några deltog, medan bara ett fåtal vågade protestera.

As usual så kommer konspirationsteorier om att domstolar är rättsosäkra och att vi har något slags fascistisk stat som stjäl barn huxflux.
Skulle allt som du skriver och lvu-sekten stämma hade det varit århundrates rättsskandal i Sverige utan tvekan och antalet visselblåsare vara i dess tusentals.
Spännande att de som klagar och skriker högst om övergrepp är personer där soc har omhändertagit deras barn av en legitim anledning, gråter ut på tiktok och blir sura när någon ifrågasätter deras historia.

Och börjar man ens tänka på jämföra med andra världskriget så kan man packa ihop sin hjärncell och låsa dörren i den lilla fuktiga källare man befinner sig i.

Vilka "konspirationsteorier" pratar du om egentligen? Jag talar om fakta och verifierbara och dokumenterade brister i ett rättssystem som allt fler börjat inse är fullständigt otillräckligt när det gäller tvångsingripanden mot barnfamiljer.

Antingen spelar du dum, eller så har du blandat ihop förvaltningsdomstolar med allmänna domstolar som tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Det är som natt och dag när det gäller rättssäkerhet. Förvaltningsrätten fungerar i praktiken som en stämpelmyndighet där socialtjänstens uppgifter i princip tas för sanna utan någon oberoende granskning av bevis, källor eller metodik.

Du verkar inte förstå hur LVU-processen faktiskt går till: Socialtjänsten skriver en BBIC-utredning, ofta baserad på subjektiva tolkningar, lösryckta citat, spekulationer och ofta rena felaktigheter. Domstolen gör ingen självständig kontroll av sanningshalten. De bara bedömer om socialtjänstens argumentation håller ihop på pappret. Föräldrarna har inte tillgång till samma informationsunderlag, eftersom mycket av det som används är sekretessbelagt och måste begäras ut av föräldrarna, vilket tar tid. Viktig tid som föräldrarna hade behövt för att förbereda ett försvar inför förhandlingen.

Socialtjänsten kan, utan några som helst påföljder, fördröja handläggningen, undanhålla dokumentation och dra ut på tiden allt medan klockan tickar mot ett tvångsomhändertagande. Föräldrar försätts ofta i en juridisk dimma där de tvingas inleda parallella processer bara för att få tillgång till det mest grundläggande: den dokumentation som används som grund för att ta ifrån dem deras barn.

Och inte nog med det: socialtjänsten informerar sällan eller aldrig föräldrarna om att de har rätt att begära ut dokumentationen. Den som inte råkar vara juridiskt bevandrad, eller har resurser att anlita ombud, förblir helt i händerna på en myndighet som redan tagit täten i berättelsen. För att ens ha en chans att försvara sig måste föräldern närmast vara juridisk expert samtidigt som man är känslomässigt krossad, pressad och i total informationsunderläge.

När dokumentationen väl lämnas ut ofta först efter upprepade påstötningar eller överklaganden är skadan redan skedd. Barnet är omhändertaget, relationerna är brutna och tiden har verkat till myndighetens fördel. Det är som att spela schack med förbundna ögon, mot en motståndare som både ser hela brädet och får flytta sina pjäser utan insyn.

Och i detta läge ska föräldern dessutom möta socialtjänsten i förvaltningsrätten en instans där utredningen från myndigheten sällan ifrågasätts, och där föräldrarnas version ofta förminskas, misstänkliggörs eller helt ignoreras. Med detta djupt obalanserade och rättsosäkra upplägg är det inte konstigt att socialtjänsten vinner nästan varje mål.

Det handlar inte om barnets bästa. Det handlar snarare om ett maktmaskineri där den svagare parten redan har förlorat innan den ens fått läsa vad som står i anklagelsen.

Det du avfärdar som "konspirationsteorier" är i själva verket berättelser från verkliga människor som själva gått igenom processen och som gång på gång sett hur illa rättssäkerheten fungerar när socialtjänsten får agera både åklagare, utredare och expertvittne i samma mål.

Så frågan är snarare: varför blundar du för verkligheten? Varför upprepar du floskler om att “allt fungerar som det ska”, trots att statistik, granskningar och personliga erfarenheter visar motsatsen? Är det okunskap eller är det du som håller liv i myten och vad har du för syften i att leva i denna lögn?


Det är precis vad det är.. Varför tror du att staten reagerat så extremt aggressivt när kritiken mot LVU-systemet började få bred spridning? Det var plötsligt tal om terrorism, desinformation, hot mot rikets säkerhet bara för att människor ifrågasatte hur socialtjänsten arbetar med tvångsomhändertaganden. Det säger egentligen allt.

När staten stämplar kritik som “desinformation” istället för att bemöta sakfrågorna, då vet man att man har träffat en öm punkt. Och det blir ännu tydligare när man ser hur politiker som försöker lyfta de här frågorna om rättssäkerhet, myndighetsmissbruk och barns faktiska välfärd snabbt blir utfrysta, tystade eller förlöjligade. Det är som att hela ämnet är belagt med ett osynligt talförbud.

Man måste fråga sig: varför är just detta område så förbjudet att ifrågasätta? Varför är det så farligt att granska en myndighet som har makt att ta ifrån människor deras barn ofta utan att bevisbördan ligger där den borde?

Svaret är obehagligt, men nödvändigt att se: Socialtjänsten har blivit en stat i staten, skyddad av sekretess, politisk tystnad och juridisk automatik. När den verkligheten blottläggs för allmänheten, blir makthavarnas enda försvar att slå tillbaka med etiketter som "konspiration", "desinformation" och "extremism". Men etiketter är inte motargument. Och de kommer inte att fungera hur länge som helst.


Du hade agerat precis likadant om det var dina egna barn som ryckts bort på lösa grunder, med fabricerade tolkningar och myndighetsmakt som inte går att stå emot. Det handlar inte om att skydda "dåliga föräldrar", det handlar om att försvara rättssäkerheten för alla.

För att ett barn ska tvångsomhändertas enligt LVU krävs inte bara en "legitim anledning", som vissa verkar tro. Det ska finnas en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas och det är ett mycket högt krav, åtminstone på pappret. Men i verkligheten ser vi gång på gång hur socialtjänsten töjer på begreppen, manipulerar verklighetsbeskrivningar och klär in sin subjektiva tolkning i formellt språk.

Det här "tolkningsutrymmet" har blivit ett verktyg ett slags manipulationsfilter, där tveksamma uppgifter upphöjs till sanningar bara för att de råkar passa narrativet. Det är inte ovanligt att det uppstår rena diskrepanser mellan vad som står i faktiska journaler och det som förs fram i beslutsunderlaget till domstolen. Viktig kontext plockas bort, formuleringar spetsas till, och tveksamma uppgifter från tredjepart lyfts fram som fakta, utan att någon oberoende granskning görs.

Och det är där systemet fallerar. När socialtjänsten får agera både utredare, tolkare och åklagare utan att någon objektiv aktör ifrågasätter innehållet finns det inget skydd kvar för den enskilda familjen. Det går inte att försvara sig mot en utredning där halvsanningar blivit “bevis” och där rättssäkerheten är satt ur spel redan innan man kliver in i rättssalen.

Så nästa gång du reflexmässigt försvarar systemet fundera ett varv till. Vad skulle du säga om det var dina barn, och du som förvägrades insyn, rättelse och rättvisa? För i det här systemet kan det hända vem som helst. Och det är just därför det måste ifrågasättas.


Om du tror att varje gång någon drar en parallell till historien handlar om att jämställa allt med Förintelsen, då är det inte jag som behöver "packa ihop min hjärncell". Det handlar om att förstå mekanismerna bakom övergrepp i statens namn. Inte att säga att allt är exakt likadant.

Historien lär oss att stora övergrepp inte börjar med gevär och taggtråd. De börjar i det små: med ett system som får för mycket makt, utan insyn, där myndighetens ord automatiskt väger tyngre än individens, och där hela grupper av människor blir rättslösa utan att samhället reagerar. Det är exakt den typ av struktur som kritiken mot socialtjänsten handlar om.

Nu efter semesterperioden komner soc att åka runt på förskolor o prala med barnen för att kunna ta barn utan föräldrarnas vetskap..fantastiska teorier enl Sektledaren

Anmälningar kan inte direkt avfärdas eftersom även den som hittar på saker den anmäler någon gång anmäler något som faktiskt är sant .

Så låt mig se om jag förstår dig rätt: eftersom en hämndlysten anmälare någon gång kan råka pricka in något som är sant, så ska vi alltså fortsätta uppmuntra ett system där vem som helst, när som helst, anonymt kan kasta livsfarliga anklagelser och där socialtjänsten har makt att agera på dessa utan någon form av faktakrav, konsekvensansvar eller kontrollmekanism?

Det är som att försvara att någon kastar tärning om andras liv med argumentet att ”ibland får man ju sexor”.

Du lyckas med konststycket att både bekräfta problemet att många anmälningar är illvilliga och kommer från avundsjuka eller hämnd och samtidigt argumentera för att systemet inte behöver skärpas upp, granskas eller reformeras. Det är en logisk härdsmälta i realtid.

Och nej, anmälningar ska inte ”direkt avfärdas”, men de ska heller inte tas som grund för att utreda eller omhänderta barn utan att först genomgå en kritisk, objektiv och rättssäker prövning. Det är den delen du och ditt statistikpapegojande konsekvent vägrar förhålla dig till.

Att kalla detta för "barnets bästa" är ett hån mot både barn och föräldrar som far illa i ett system där godtycke och anonyma anklagelser fått status som rättsligt underlag.

Finns ju fakta på att det bara är en viss andel av anmälningar som leder till utredning och att det därefter bara är en viss andel som leder till insatser . Att en stor andel anmälningar inte leder till någonting betyder ju inte att dessa anmälningar är falska och gjorda för att hämnas på någon utan kan bero på att någon sett eller hört något som väckt oro eller helt missuppfattat någonting .

Du upprepar samma mantra som om det vore ett frikännande, men det du beskriver är inte ett bevis på att systemet fungerar. Det är snarare ett bevis på hur lätt det är att dra igång en rättsprocess mot en familj utan någon bevisbörda alls. Det räcker med att någon "sett eller hört något" och vips är en barnutredning igång. Du erkänner ju själv att många anmälningar bygger på missuppfattningar eller vaga känslor.

Det är just där problemet ligger: systemet är byggt på misstanke, inte på bevis. Och när misstanken väl är väckt (även kallat "oro" hos socialtjänsten), är det föräldern som ska bevisa att den inte stämmer, inte anmälaren eller socialtjänsten som ska bevisa att den gör det. Det är omvänd bevisbörda.

Det finns ingen ordentlig statistik på hur många anmälningar som görs i affekt, av hämnd, i vårdnadstvister, av grannar i konflikt eller av någon som bara ”vill markera”. Det borde absolut finnas. För du kan inte prata om att systemet fungerar statistiskt sett, när grundläggande analys om anmälarnas motiv saknas.

Att en stor andel anmälningar inte leder till insatser är inte ett styrkebesked. Det är ett tecken på att socialtjänsten och samhället ägnar enorma resurser åt att utreda familjer i onödan, ofta med stora psykiska och sociala konsekvenser för de drabbade. I vissa fall räcker det med utredningen i sig för att familjer ska gå sönder, även när inget fel har begåtts.

Så nej, din statistik är inte det du tror att den är. Den visar inte att systemet är rättssäkert, den visar att misstankar får fritt spelrum, att beviskrav är urvattnade och att föräldrar jagas i förebyggande syfte. Det är just det vi normalt tänkande och demokratiskt lagda medborgare kallar för systemfel.

Men var inte trådens topic just "konspirationsteorier"? Då borde vi kanske hålla oss till definitionen. Så nu undrar jag helt ärligt: På vilket sätt skulle det du citerar faktiskt utgöra en konspirationsteori? Kan du snälla förklara för oss andra i tråden vad själva konspirationen skulle bestå i?

Att socialtjänsten efter sommaren återupptar sina kontakter med skolor och förskolor, vilket de rutinmässigt gör är ett välkänt och dokumenterat arbetssätt. Att samtal med barn ofta sker utan vårdnadshavarens vetskap är heller inget påhitt. Det är snarare en vedertagen praxis inom socialt arbete, särskilt när det gäller att utreda misstankar om brister i hemmet.

Så vad exakt är det som gör det till en "fantastisk teori"? Är det att någon påpekar att detta kan utnyttjas? Eller att maktmedlen finns och ibland faktiskt används fel? Det är inte konspiration. Det är fullständigt relevant kritik. Och att kalla alla som lyfter sådant för “sektledare” säger mer om ditt behov att avfärda än om sakfrågorna du uppenbarligen inte vill ta i.

Om du inte klarar av att diskutera systemkritik utan att ta till hån så kanske du är i fel tråd. Vi andra försöker ha en seriös diskussion om en myndighet som har makt att ta ifrån människor deras barn.

Snart kommer halva Sverige bli av med sina barn, enligt sektledaren.
Bara och vänta och se. Hör man inte hur man låter, om verkligheten nu är så hemsk som dessa människor påstår, varför ska man behöva överdriva så hela tiden? Tappar ju bara all trovärdighet.