Vilken diagnos tror ni?

Mellan dessa skov, hur har du det då? Förekomst av hypomana tendenser?

Hur är det med psykisk ohälsa i släkten? Någon i nära familj med psykiska besvär/psykiatriska tillstånd?

Nej inget sånt. Snarare väldigt bra immunförsvar. Blir sällan sjuk trots att barnen drar hem diverse sjukor. Tål all mat förutom jordnötter.

Vad avses med ”bra immunförsvar”? Upplevt gott skydd mot diverse vanligt förekommande smittor utesluter inte autoimmuna tillstånd.

Du har nog ingen diagnos. Du har haft problem i livet. Sluta foka på problemen, du får bara fler. Foka på att må lite bättre varje dag. Allvarligt, vem får ECT efter en förlossning? Alla mår dåligt efter en förlossning och särskilt om den varit traumatisk. Det kan man inte medicinera bort. Eller ge elchocker för.

Att du skriver ”alla mår dåligt efter förlossning” gör mig bara ledsen. Man mår normalt inte som jag mådde då. Jag var fruktansvärt dålig. Annars hade jag aldrig blivit inlagd? Att ta emot behandling var för mig inte ett val egentligen. Jag tog emot det som erbjöds för jag var så dålig att jag inte klarade av det längre. Det var lite ”gör vad ni vill annars dör jag nog”. Jag har fött barn efter det också och mått ”bra”. Sliten är man och hormonerna är överallt men man blir inte inlagd på psyk för det.

Hej alla hobbyläkare/psykiater

Vill veta om någon känner igen sig i min problematik eller vad ni tror. Min läkare och psykolog verkar ha svårt att lista ut vad problemet grundar sig i. Jag VET att ingen kan ge mig en diagnos här. Är bara nyfiken och vill ha en diskussion. Väntar på tid hos fysisk psykolog och träffar nu en från Mindler så länge. Kommentarer om att SSRI är gift osv undanbedes.


Bakgrund: lite hypokondrisk i typ gymnasiet. Första gången jag hade ångest vad jag kan minnas. Aldrig så att jag behövde medicin eller så men oroade mig för hjärntumör när jag fick migrän. Det ledde till oro kring kroppsliga symtom. Men som sagt hanterbart och det försvann.


Från att jag var ca 19 till 28 var det alltså lugnt. Får mitt första barn (efter missfall och ivf). Under graviditeten började oron smyga sig på. Hade konstanta katastroftankar om att det skulle bli missfall osv. Fick träffa kurator angående detta. Inser i efterhand hur dåligt jag mådde. Helt besatt av fosterrörelser osv. Föder iaf barn och kraschar totalt. Får panikångest dagarna efter förlossningen och mår fruktansvärt dåligt. Får SSRI för första gången och skickas hem. Blir så dålig under insättningen så läggs in och får ECT. Blir bättre och bättre och får gå KBT. Här pratar psykologen om GAD men avskriver det sedan.

Kommande åren efter detta mår jag bra. Kanske någon dag här och där när ångesten kunde komma. Ofta utan tydlig anledning. Men 8 år senare säger jag upp mig från mitt jobb som jag haft i 10 år för att plugga istället och då kommer ett nytt skov med vidrig ångest. Ökar medicinen och mår så sjukt dåligt. Ligger i princip i soffan och skakar av ångest. Medicinen börjar verka och jag börjar plugga och ångesten försvinner mer och mer med tiden. Klarar av studierna utan problem i 3 år men när det är klart kommer nästa skov igen och där är vi nu. Skulle börja jobba efter studier och ångesten slår till med kraft. Ökar medicinen igen och får biverkningar. Blir sedan bättre igen och börjar jobba men har just nu ett bakslag igen. Vissa dagar lite bättre, andra massa ångest och då är den bara där. Det är inga tankar som väcker ångesten.

Har jag GAD trots att jag inte oroar mig för allt hela tiden? Oron kommer mest när jag HAR ångest. Så som ”jag kommer aldrig må bra igen, allt kommer gå åt helvete” osv. Är jag utbränd? Stressrelaterad ångest?

Mina symtom:

Från början tidigt uppvaknade vid 4-5 på nätterna med vidrig ångest. Hjärtklappningar, svettningar osv.
När ångesten kommer får jag ett tryck i huvudet och det känns som att jag trycks ner. Lite lockkänsla för öronen och även tryck över halsen. Sällan panikattacker utan mer ångest som ökar tills panikkänsla infinner sig. Kanske haft två panikattacker under den här perioden men då byggs det som sagt upp. Aldrig en attack från ingenstans.

Ibland som vågor av ångest genom kroppen med brännande känsla i bröstet. En känsla av att det aldrig kommer bli bättre och att jag kommer få leva med denna ångest för evigt.

När ångesten släpper känner jag mig i princip som vanligt igen.

Äter Escitalopram 15 mg nu och har gjort det i 8 veckor ca. Atarax vid behov (som inte gör ett skit). Har oxascand men tar dom typ aldrig pga uppenbar anledning.

Någon som kan känna igen sig? Ge lite hopp?

Jag tror att väldigt många mår extremt dåligt och skulle de vilja så skulle nog de flesta kvinnor kvala in på kriterier att hamna på psyk.

Problemet är att du låter sämre perioder i ditt liv definiera dig. Med de flesta har en skräck att bli inlagda på psyk och blir bättre vissa långsamt och andra snabbare.
Man kan vända på det hela och säga att du haft flera bra perioder. Vill du må bea eller är diagnosen din identitet så du får vinningar av det?

Drygt värre. Inte så mycket i din text för att se flera orsaker till problemet. Men ångesten kan vara en bidiagnos pga andra symtom. Det behövs mycket mer information för att förstå dina problem. Började du undvika saker där i gymnasiet. Hade du redan innan små problem med sociala relationer, undvek du jobbiga tankar och känslor. Sov du bra. Hände det något speciellt. Allt från ett lock som small i golvet till en arg förälder som triggat oro. Eller en inre stress att orka prestera. Läkare vill gärna ge psykofarmaka när dom inte vet problemet och av detta kommer biverkningar som behöver mer medicin. De har blivit en medicin för allt som dom inte riktigt orkar lyssna på eller förstå. Byt läkare...

Ångest är en stark oro och jobbig att ha men inget farligt. Den blir starkare om man undviker den. Inga tankar? En med gad är fylld med tankar de aktiverar nervsystemet hela tiden. De drar inte igång utan anledning. Adhd drar igång sånt där utan att personen själv fattar problemet innan de är riktigt illa. Adhd kan vara inre stress men du kanske är väldigt strukturerad omkring dig och så?

Tack för input. Ska läsa mer om cykotymi. Kan tillägga att jag är utb ssk och är väldigt intresserad av både somatik och psykiatri. Inte helt optimalt alla gånger när man själv mår dåligt 😂.

Många skriver om venlafaxin. Men känns Som att en doshöjning av Escitalopram kommer först?