Vilken diagnos tror ni?

Hej alla hobbyläkare/psykiater

Vill veta om någon känner igen sig i min problematik eller vad ni tror. Min läkare och psykolog verkar ha svårt att lista ut vad problemet grundar sig i. Jag VET att ingen kan ge mig en diagnos här. Är bara nyfiken och vill ha en diskussion. Väntar på tid hos fysisk psykolog och träffar nu en från Mindler så länge. Kommentarer om att SSRI är gift osv undanbedes.


Bakgrund: lite hypokondrisk i typ gymnasiet. Första gången jag hade ångest vad jag kan minnas. Aldrig så att jag behövde medicin eller så men oroade mig för hjärntumör när jag fick migrän. Det ledde till oro kring kroppsliga symtom. Men som sagt hanterbart och det försvann.


Från att jag var ca 19 till 28 var det alltså lugnt. Får mitt första barn (efter missfall och ivf). Under graviditeten började oron smyga sig på. Hade konstanta katastroftankar om att det skulle bli missfall osv. Fick träffa kurator angående detta. Inser i efterhand hur dåligt jag mådde. Helt besatt av fosterrörelser osv. Föder iaf barn och kraschar totalt. Får panikångest dagarna efter förlossningen och mår fruktansvärt dåligt. Får SSRI för första gången och skickas hem. Blir så dålig under insättningen så läggs in och får ECT. Blir bättre och bättre och får gå KBT. Här pratar psykologen om GAD men avskriver det sedan.

Kommande åren efter detta mår jag bra. Kanske någon dag här och där när ångesten kunde komma. Ofta utan tydlig anledning. Men 8 år senare säger jag upp mig från mitt jobb som jag haft i 10 år för att plugga istället och då kommer ett nytt skov med vidrig ångest. Ökar medicinen och mår så sjukt dåligt. Ligger i princip i soffan och skakar av ångest. Medicinen börjar verka och jag börjar plugga och ångesten försvinner mer och mer med tiden. Klarar av studierna utan problem i 3 år men när det är klart kommer nästa skov igen och där är vi nu. Skulle börja jobba efter studier och ångesten slår till med kraft. Ökar medicinen igen och får biverkningar. Blir sedan bättre igen och börjar jobba men har just nu ett bakslag igen. Vissa dagar lite bättre, andra massa ångest och då är den bara där. Det är inga tankar som väcker ångesten.

Har jag GAD trots att jag inte oroar mig för allt hela tiden? Oron kommer mest när jag HAR ångest. Så som ”jag kommer aldrig må bra igen, allt kommer gå åt helvete” osv. Är jag utbränd? Stressrelaterad ångest?

Mina symtom:

Från början tidigt uppvaknade vid 4-5 på nätterna med vidrig ångest. Hjärtklappningar, svettningar osv.
När ångesten kommer får jag ett tryck i huvudet och det känns som att jag trycks ner. Lite lockkänsla för öronen och även tryck över halsen. Sällan panikattacker utan mer ångest som ökar tills panikkänsla infinner sig. Kanske haft två panikattacker under den här perioden men då byggs det som sagt upp. Aldrig en attack från ingenstans.

Ibland som vågor av ångest genom kroppen med brännande känsla i bröstet. En känsla av att det aldrig kommer bli bättre och att jag kommer få leva med denna ångest för evigt.

När ångesten släpper känner jag mig i princip som vanligt igen.

Äter Escitalopram 15 mg nu och har gjort det i 8 veckor ca. Atarax vid behov (som inte gör ett skit). Har oxascand men tar dom typ aldrig pga uppenbar anledning.

Någon som kan känna igen sig? Ge lite hopp?

Övergångsåldern?

Jag är 38 så det hoppas jag inte 🙈

Allting låter väldigt typiskt för någon som har mycket problem med GAD, det är inte nödvändigtvis konstant med GAD. Men du är duktig på att analysera och reflektera mycket, vilket gör att du förmodligen analyserar sönder dig själv. Vilket också är typiskt när man känner mycket oro och kroppen tolkar hot hela tiden. Du möter lejonet på savannen som Anders Hansen hade sagt.

Det blir ännu mer uttalat när du är med om dessa tuffa händelser i ditt liv och då blire väldigt ansträngande för din kropp att hålla på att vara ständigt alert och orolig. Det tär på krafterna, där av dina symptom. Du bryts ner. Det helt förståeligt att du mår sädär.

Ja det finns hopp, jag listar några punkter som är viktiga för att hålla dig mer i schack och får mer stabilitet i hjärnan.

Stabilitet och rutin: Kroppen gillar trygghet och återhämtning efter stora skiften. Själv var jag tvungen å ha en partner som gav mig detta, annars är jag lite stökig kring detta.

Fysisk aktivitet: Kan hjälpa reglera nervsystemet. Hjärnans kemi bli bättre

Psykologkontakt (som du redan gör): En bra terapeut IRL är ofta avgörande.

Acceptansbaserad KBT eller ACT: Fokuserar på att leva med ångest istället för att ta bort den helt. Den är en del av dig för vi lever fortfarande kvar (fysiologiskt ) i samhället som vi levt längst i - savannen..

Långsiktigt stöd: Ångest kan komma i skov, men blir ofta lindrigare över tid med rätt stöd.

Till sist - var försiktig med att bara sluta tvärt med dina mediciner, då spårar det ur. Trappa alltid ur när man stått på dom länge. Dosera efter behov

Lycka till

Tusen tack! Jag börjar inse mer och mer att det är GAD. Har tidigare tänkt återkommande depressioner med stark ångest men ångesten är ju primär. Inte sekundär.

Tack för bra tips! Jag är just nu sjukskriven men försöker hålla rutiner i promenader, sömn osv för att kroppen ska få återhämta sig. När det gäller medicinen så funderar jag snarare på att jag kanske borde öka till 20 mg från 15. Iaf om det fortsätter på detta vis.

1. Du gjorde misstaget att ta emot ECT, de försöker alltid övertala till det i hopp om att de kan kuva dig för all framtid. De vet egentligen inte vad de håller på med, de tycker bara det är roligt att förstöra ditt liv ännu mer. Har hört från folk som har suttit på danderyds sjukhus att det finns en sjuksköterska där som är värsta fittan , tänk dig att du ligger där på britsen och ska genomgå en rätt så läskig behandling och så slänger horan ur sig "de här råttorna är ingenting att ha". Där ringer det verkligen starka varningsklockor. ( De ser ned på patienter )
2. Du tar deras rävgift som är till för att hålla dig i ett Limbo. ( En frisk patient är en förlorad kund)
3. Du rör på dig alldeles för lite och du sätts i ett onaturligt stadium, det är därför din kropp reagerar som den gör, något är fel, du kan inte fortsätta såhär. Men i dagens samhälle så ska allt vara bekvämt, men det folk inte fattar är att det är på bekostnad av den psykiska hälsan. Lägg där till att det är så jävla normaliserat att vara alkoholist i det här landet, sedan kan vi även lägga till de långa kalla vintrarna som introducerar depressioner hos folk.

Din nya psykolog borde vara chatgpt, den kommer ge dig mycket vettigare svar och gratis dessutom.

Angående medicinering så borde du testa microdosering av svamp. Det har hjälpt många människor att bryta dåliga tankemönster.

Du har förmodligen GAD + Depression. Det bästa för dig är att ha personer som har drivkraft att pusha dig framåt genom att uppmuntra till aktiviteter osv. som ni kan göra tillsammans. Kan också vara skönt att vara i en omgivning med mindre ständiga intryck, du behöver naturen just nu.

Tolkning... Du känner verkligen efter om du mår bra - du har vänt på frågan "mår jag dåligt?". Det kan innebära att du är lite känslig - vilket inte är så dumt så länge du kan förändra och undvika det du ogillar. När du inte riktigt vet varför vänds det inåt - "jag är kanske konstig" - vilket du förmodligen inte är. Frågan "varför" kanske egentligen är "hur mår jag bättre?".

Låter som GAD. Tryck i bröstet mm det du beskriver.
Kan även vara lättare trauma iom.händelsen med barnet, alternativt likna trauma då man blir hypokondrisk, orolig och ängslig, vilket spär på GAD. Vilket jag tror mer på.
Ha en bra psykolog kontakt evt.kurator du känner förtroende för. KBT.
Kan vara bra att ha ångest dämpande i något mildare format om det blir besvärligt att hantera.
Även en långsiktig snäll behandling med tex.SSRI kan vara behjälplig.
Stöd. A och O här. Samt stabilitet, rutiner, träning/promenader, kost, sömn. Sköta om sig själv.
Hoppas allt går bra!

Det behöver ju inte va så att du har nån diagnos överhuvudtaget. Det kan ju bara vara så enkelt att det är livet? Vanliga människor har också ångest ibland och mår sämre i perioder. Det kanske är lite värre för dig eftersom du har tendenser till att oroa dig i onödan men det finns ju många med den personligheten också.
Och just att det kan gå flera år mellan dina skov, som du kallar det, indikerar ju också på att det "bara" är livet som drabbar dig. Gissar att det är därför GAD ströks.

Alla tror de "egentligen har diagnos" Folk behöver egentligen bara ett uppvaknande, om bomber springer så kommer tiktok idioten att springa med. Sitter du med ADHD kan ju du kolla om det är säkert. Inte så mycket adhd längre va?
Plötsligt känns det bra att krupa ihop ett en hörn fast du är hyperaktiv.

Vad har du inte förstått i foldern du fått hem, alla har en totalförsvarplikt, där ingår inte dina pronomen längre. JA även du kommer få en uppgift.

Man kan komma i övergångsålder redan som 30 åring.

Ledsen att du mår så dåligt, har själv problem med ångest. Nuförtiden så ska alla symtom som inte anses vara normala ha en diagnos. Det kan nog bara göra det ännu värre, och man blir diagnosen.

Jag har fått mycket hjälp av andningsövningar. Blir jag stressad så håller jag andan, och sedan får jag en panikattack av känslan av att kvävas. På YT kan du hitta bra andningsövningar. Att glömma bort att andas, med andningsuppehåll, skapar mycket ångest. Då får jag ett tryck över halsen och bröstkorgen, och en brännande känsla.