Gissa Bokcitatet

Är det Jane Kramers Europeer igen?

I och med att de gifte sig hade de två lämnat anställningen i
uniformsfabriken – efter den nedstämmande upplevelsen med Grigoleit och
jättebabyn hade de egentligen aldrig mera känt någon trivsel där. Numera
arbetade mannen vid en kemisk fabrik i Erkner, och Trudel bidrog som
hemsömmerska med några mark till hushållet. Smått förlägna tänkte de
tillbaka på den tiden då de sysslade med illegal verksamhet. Bägge var fullt
på det klara med att de inte hade hållit måttet; men de insåg också bägge två
att de överhuvudtaget inte dög till en verksamhet som krävde ett fullständigt
tillbakaträngande av det egna jaget. Nu levde de uteslutande för sin husliga
lycka och gladde sig åt det väntade barnet.

När de lämnade Berlin och flyttade ut till Erkner hade de föreställt sig att
där kunna leva i fullständig frid och ro, långt borta från partiet och dess
krav. Som så många andra storstadsbor hade de hyst den felaktiga
uppfattningen att det bara var i Berlin som övervakningen var så närgången,
på landet och i ett litet samhälle som detta uppträdde människorna säkert
ännu hederligt mot varandra. Och som så många andra från storstaden
utflyttade hade de fått uppleva att just i små samhällen var angiveriet,
skvallret och spionerandet nästan tio gånger värre än i storstaden. I
småstaden kunde man aldrig försvinna i mängden, här var man synlig för
alla, ens personliga förhållanden blev snart kända, man kunde inte undvika
att träffa grannar och prata med dem, och hur förvrängda ens ord sedan
kunde föras vidare, det hade de redan flera gånger till sin ledsnad fått erfara.

Alfred Döblin? Berlin Alexanderplatz?

Hans Fallada, Ensam i Berlin?

Korrekt! Nu över till dig.

Tack för det.

--

I Hamburg, inte långt ifrån sjön Binnen, står ett hus som genom sin övergivenhet kontrasterar mot alla andra hus i området och som skulle ha verkat helt dött om det inte hade varit för rosorna, som än idag blommar i dess trädgård och försöker klättra över den gallergrind som skiljer dem från Vertriebsgatan, den gata som binder samman sjön med Eichendorftorget.

Den förbipasserande som av en slump stannar framför huset lägger märke till dess flagnande väggar, eller den urblekta färgen på ytterdörren och fönstren, och han känner hur den tröstlöshet som alltid finns hos övergivna hus talar till hans hjärta, som kanske också är en övergiven plats. Men han ser ingen staty, ingen skylt, inget tecken ägnat att väcka hans nyfikenhet, och han står kvar en stund i lugn och ro, tänker på hur vackra rosenrabatterna en gång måste ha varit, och fortsätter sedan gatan fram tills han kommer till stjöstranden, där han sätter sig på bryggan och betraktar de bräckliga segelbåtarna, ser hur de glider fram, hur de guppar till varje gång en motorbåt rör upp svallvågor; och han har inte mer än hunnit inleda sina funderingar förrän han redan har glömt det övergivna hus framför vilket han stannade på sin väg längs Vertriebsgatan. På detta sätt har han gått miste om chansen att få reda på att det var där som målaren Hans Menscher en gång bodde, att det var i den trädgården som han hittades död morgonen den tjugosjunde juli 1923.

Drar till med Obabakoak av Bernardo Atxaga från höften.

Bra googlat.

Över till dig!

Blott 28 år gammal dog han. Det kom inte
plötsligt utan satte punkt för en ganska lång och
utdragen process. Han skulle hittas redan nästa
dag. De historiska exempel som funnits på
människor som legat döda länge och börjat
ruttna och utvecklas till sanitära olägenheter,
som det hette, var nu avhjälpta.

Den där boken hade jag inte väntat att få se här.

Det är de inledande styckena i Fredrik Reinfeldts framtidsskildring "Det sovande folket". Den innehåller dels skildringar av sovhjärnor - framtidens människor som lever i digitaliserad, tv-beroende passivitet - dels av tröttsamt flåshurtiga typer som lever en nyliberal utopi där alla tar hand om varandra och var och en är sin egen lyckas smed.

Reinfeldt har flera gånger "glömt" att han ligger bakom detta mästerverk. Om jag var han skulle jag göra likadant.