Cormac McCarthy?

Har bara läst The Road - depressing, är mitt betyg.
Jag föredrar kiosklitteratur i form av kriminal/thrillers.
Men jag ska ge The Road ytterligare chans om jag väl hittar den i gömmorna här hemma, det var längesedan jag läste den.

Enligt Charles Taylor är McCarthy tillsammans med Robinson Jeffers den främsta företrädaren för "immanent antihumanism" i amerikansk litteratur. Det är i praktiken Taylors hemsnickrade term för tragedi av klassiskt snitt. På så vis hör McCarthy förmodligen till det bästa amerikansk litteratur har presterat.

Ändå har jag varit tvungen att lägga ned de böcker jag har försökt att läsa ganska snabbt, för att de får tragedi att kännas som ett poserande snarare än någonting naturligt. Det är inte en livsbejakande tragedi utan mest ett krystat sätt för McCarthy att göra sig märkvärdig i ett land där ingen vet vad tragedi är.

Jag kommer aldrig läsa honom igen dels för att hans beundrare använder svengelska, dels för att han lyckas ta någonting friskt och göra det töntigt.

Intressant. Dock är ju hans livsbejakande slående, nutid som dåtid. Jag har sällan läst någon som manövrar ens självbejakande så.

Vägen är en av de absolut sämsta böcker jag läst, och jag har läst många. För att en bok ska vara bra måste den på något plan vara trovärdig eller logisk. Så här: i ett framtida samhälle där total laglöshet och kannibalism råder, vad gör man? Man försöker gå under radarn, göra sig osynlig, vara försiktig - speciellt om man har sin son med sig. Vad gör mannen i boken? Går på vägen i dagsljus med en skramlande kundvagn. På kvällen går upp på bergssidan och tänder en eld. I det samhälle som beskrivs skulle de inte ha överlevt första veckan. Dessutom praktiskt taget snubblar dom över ett stort, gömt lager av livsmedel. Wow, vilken jävla röta!
En riktig skitbok, liksom 95% av amerikansk litteratur.

Du har sett filmen, inte läst boken.

Om du har svårt att förstå det svenska språket, så låt en vuxen förklara det jag skrev.

Jag lyckas inte fullt ut få grepp på the passenger efter att ha läst den ett par gånger, den känns dåligt redigerad och karaktärerna känns inte så äkta som i andra McCarthy-böcker. Det känns som om McCarthy glömde bort lite vart han kom från efter decennier som han spenderat i santa fe där han diskuterat med vetenskapsmän dagarna till ända.

Protagonisten påminner mig om Suttree, men han är en fd lovande fysikstudent som dessutom kör formula 1 bilar och jobbar som dykare. Det blir lite för mycket, karaktären känner jag inte har någon rot i någon verklighet. Det enda som finns kvar är de gudomliga naturskildringarna som dyker upp här och var. Jag antar att vi har att göra med en gammal McCarthy som vill berätta något om hur vetenskapen kommer skriva slutkapiteln på mänsklighetens historia, då vi har fått för mycket makt över naturen för vår egen bästa.

Med tanke på att McCarthy nästan alltid valt att skriva i det förflutna då krigarens tragiska väg igenom en hård och oförlåtande värld fortfarande existerade som föremål för historieberättande, så är det kanske passande att han skriver om en ångestfylld son till en av atombombens skapare som söker vilset efter sitt individuella krig på olika sätt utan att finna någonting som ger hans liv mening. Krig är död, då atombomben kastar en lång skugga med löftet att avsluta vår sista stora krig.

Kanske The road är epilogen till The Passenger. Båda historierna är för min del Cormacs två sämsta, men ändå så har de någonslags värde.

Blood Meridian förblir den mest avklädda och horribla krigsboken som någonsin skrivits. Men jag sökte mig snarare till Suttree och The Crossing efter att Cormac dog, det finns mer människokärlek, utan att dölja våra brister, i de böckerna än i det mesta som skrivits av framstående humanistiska författare.

Man förstår kanske Cormac McCarthys litterära landskap bättre när ser hur han inspirerades i sitt författarskap av sin privata grooming av minderåriga flickor

https://www.vanityfair.com/style/story/cormac-mccarthy-secret-muse-exclusive?srsltid=AfmBOoo9IS2zvN11WzHU5W7qh09KO6Xg HCHLkcZ_4vZLu_6esgMb5J va

Enligt artikelförfattaren innehåller tio av författarens böcker romanfigurer baserade på 16-åriga Augusta Britt – från 1979 års ”Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman ”Passageraren” och ”Stella Maris”, det sista han skrev.

Du skriver "grooming av minderåriga flickor". Menar du att det finns fler exempel än Augusta Britt?
Hon verkar ju vara något mer komplicerat än så. Själv anser hon tydligen att han räddade hennes liv, t.ex.
(Jag har inte hunnit läsa hennes berättelse, bara några referat.)

"A 1974 letter from the writer Guy Davenport to the critic Hugh Kenner complains: “Cormac McCarthy has just run off to Mexico with a teenage popsy,” thus abandoning work editing one of Davenport’s manuscripts. If true, this would mean either that Britt met McCarthy some years earlier than the Vanity Fair piece claims – in 1974, she would have been 14 – or that McCarthy had previously taken another girl to Mexico."
https://www.theguardian.com/commentisfree/2024/nov/28/cormac-mccarthy-vanity-fair

Trovärdighet i sig är inte en av berättarkonstens grundpelare. Det som gör många berättelser läsvärda är just att de utformas för att spegla en klar bild eller idé - en författarens vision av en del av verkligheten som för att riktigt lysa och synas inte bör få komma i kontakt med vissa andra delar av verkligheten. Hur många berömda och vida uppskattade berättelser passar inte in på en sådan beskrivning? Hur många av dem hade inte förstörts om de pressats innanför realismens trånga ramar?

Det finns dock mycket riktigt en dramaturgisk trovärdighet som måste uppfyllas för att en berättelse ska hålla, men denna bryter inte Vägen mot enligt mitt tycke:

Visst, mannen och pojken går på vägen med en skrammlande kärra, men befolkningen och med den risken att bli upptäckt för de som vidtagit nödvändiga försiktighetsåtgärder är förhållandevis liten till följd av det massutdöende som följt den stora naturkatastrofen. Den största delen av boken tillbringas i ensamhet för de båda vandrarna. Över hur stort avstånd kan en skrammlande kärra möjligen höras?

Upphittade av ett stort lager av undangömt livsmedel är behövligt för att skapa en kontrast till det resterande eländet i berättelsen och för att de båda huvudkaraktärerna ska få chansen att komma varandra nära. Visst kan det verka osannolikt vid första ögonkastet, men är det verkligen fel att säga att ännu mer synligen osannolika saker faktiskt har inträffat i den verkliga världen? Vi vet att det finns så kallade preppers som kan och har skapat liknande nödförråd. Ren tur är ibland del av en berättelse på samma sätt som det är av livet i stort.

Tror också att du kan ha missuppfattat anledningen bakom huvudkaraktärernas strövtåg - de måste röra på sig över stora ytor för att kunna livnära sig och för att undfly den bittra kylan i de nordliga trakter varifrån de kommer. Att gå under radarn helt är således inte möjligt.